Älgarås.

Ny är skriven. Kanske borde nämna det. Relevant rentav. 15 dagar av slit avslutat med en 12000-ords dag. En dag som var döden. Men jag överlever minsann döden. Och är kvar med en bok.

Jag har inte läst boken än. Herregud, livet är för kort. Jag ska göra det förr eller senare. Men först måste den mogna, och jag måste få tillbaka hjärnan igen.

Den har nog inte blivit som jag tänkt mig. Som vanligt inte planerad tilläts den att flyta fram mening för mening. Jag skrev en gång om företag som tävlade om att vara först med bemannade resor till Mars. Skitbok som nu bara ligger här. Den här boken om Älgarås är som den – pratig. Den inre monologen flödar.

Det ska ändras. Vilket lämnar frågan vad värdet med boken då blir. Om sättet boken är skriven på ändras. Handlingen? Folk lurar varandra och är giriga, det är alltid kul. Och boken är intressant för vi har folk som lever i och kring naturen på ett sätt som läsare verkar gilla. Ett Älgarås som inte existerar annat än i den dimmiga gryningen växer fram. Exotiskt värre. Finns det kanske rentav varg? Finns det!

Inte för att man någon gång är inne i Älgarås. Vad ska man dit in att göra? Det som finns är området utanför detta lilla samhälle. Jag är så övertygad om det är de ställen där historier värda att berätta finns. Det uppenbara, vad det än är, måste bekämpas med hormoslyr. Eller ignoreras av folk från Skövde som skriver böcker som ändå ingen läser.

Jag skulle säga två månader fram till det att jag läser boken. Blir spännande. Och möjligen skit. Men skit kan vara spännande. Vi har alla läst Da Vincikoden.

Åter är detta skrivet på en Logitech K860. Åter känns det inte bra. Det gör ont. Och jag skriver med fingerspetsarna. Det är underligt. Tur att man är dum i huvudet så man testar lite till.

Skövde kan möjligen ha en rättighet att existera.

Skövde är en av två städer som jag känner till hyfsat väl. Fattigt urval om man tänker efter på vilka städer som finns. Men så illa behöver det inte vara.

Jag har skrivit ett antal böcker i och kring de här två städerna. Och de har givetvis alla var bra. … Jag tänker att något måste städerna ha. Det Je n’ai sais quoi som man inte kan sätta fingret på. Humor, jag ber om förståelse.

Jag vill skriva om andra ställen. Skövde känns litet. Berättelserna mina viker ut sig i tid och genre (inte för att jag skulle få för mig att skriva i någon viss) och där sitter jag med tomtar som sköter de underjordiska bäckar som håller ordning på avrinningen från berget Billingen. På 1880-talet.

I senaste boken glider handlingen ut till Älgarås, men dras ständigt tillbaka till Skövde. Och till Mars. Mars … skitplanet, en hel och två halva böcker har handlar om resor dit. Ingenting speciellt händer mellan människor bara för att handlingen flyttas till Mars. Det är bara en ursäkt för att ha en ny miljö att skriva om så att du kan få ord ned på papper. Författarjävel!

Det var till mig själv.

Jag har funderat på att bosätta mig i Portugal. Jag har också funderat på att ha råd att göra det. En liten stuga där, andra dofter, annan natur, annan mat. Och en ny stad att läsa in sig om och låta virrepannehjärnan gå loss över

Frågan jag ställer till världen: för den som inte vet hur Skövde och Mariestad ser ut, och som inte har läst något jag har skrivit, blir mitt läsbara bättre för att det kommer från Portugal?

För det enda jag kan avgöra är att det skulle kosta mycket pengar att ta reda på den saken.

Det jag kan konstatera med bestämdhet är att Logitech 860, tangentbordet jag skrivit detta på, inte passar mig. Det är ergonomiskt och det får mina armar att svida. Möjligen för att jag skriver som en krabba – händerna inåt – även på ett platt tangentbord, möjligen för att jag är vek.