om gudar och grisar

Det är dumt att skriva när man vet vad man gör. För man förstår när det inte är läsvärt. Man hoppas därför att man är kassare än man tror på att avgöra vad som är bra.

En bok över sommaren skrevs igenom några gånger. Helvete. Den skulle rättas till lite lätt och sedan läggas undan. Men nu sitts det här och funderas på gudar och grisar.

Jag upptäckte en sak. Freja var ihop med Oden. Typ. Hon levde med nån Od men tydligen ska denne egentligen ha varit Oden. Tyvärr skulle det här komplicera det jag skriver lite väl mycket så jag låtsas nog om att jag inte vet det jag vet. Om det nu skulle visa sig stämma.

En bra sak med att skriva om gudar? Allt är skrönor och påhitt så ingen kan komma och klaga på att man skriver så eller så. Vad gäller asagudarna så finns det inte många källor om dem. Vilket betyder att några få källor, två, skulle vara exakta och rätt? Det är sällan så att en författare i gammal tid är bombsäkert objektiv i sin beskrivning av saker. Det finns till exempel en bibel som har flera författare som skriver om samma sak. Och som då inte är överens inbördes.

Skulle bara ventilera frustration. Egentligen över att jag inte kan beskriva hur rädd en viss gud blir inför en viss gris. Nej, inte Särimner. Vi pratar om Sture, härskaren av Billingen.

en bok om gudar, en bok om Hentorp

Vad skriver du på nu då, under semester? Ja, kommer du ihåg det där med gudar? Inte att jag ogillar religion och allt vad det står för, utan boken om gudar. Och om Hentorp. (Ni vet, naturen runt några hus utanför en golfbana utanför Skövde?) Du gör inte det? Det kan ha att göra med att jag skrev den boken för tjugo år sen.

Och det går?

Jag skulle bara … Jag tänkte att jag skulle gå igenom stavfelen i den och lägga upp den på hemsidan. Den är inget vidare till strukturen men den är smårolig och på gränsen till läsvärd. Jag skulle säga att den är lite grann som en pjäs. Vilket den kanske borde vara efter som jag skrev den samtidigt som jag skrev teaterpjäser.

Naturligtvis har jag fastnat i den här boken. Jag har fått för mig att den väl visst, kanske, nog, kom igen nu det måste gå, nog är det väl så att, jag tror banne mig … Jag undrar om inte boken trots allt kan göras bra.

Mycket jobb väntar, herre jävlar så. Boken var tänkt och skriven som nåt lättare, nåt utan djup, nåt med karaktärer som flöt runt. Zeus, prins Rama och Oden – tre övergudar var med. Det var ingen skillnad mellan dem. Om nåt så var det själva grejen. Men det funkar inte, jag ser det nu, jag kan inte låta dem vara som de är.

Att göra platta karaktärer levande när berättelsen inte tjänar på det är dumt och svårt. Men nu är det så. Andra uppfattar nog boken som kass om de inte får liv i sig. Livet är med andra ord svårt. Och så är det sol ute. Vilket inte jag är.