det som skrivs när jag behöver skriva

Ibland vill jag inte skriva på nån av mina böcker. Men jag känner en viss skyldighet att inte låta fingrarna och hjärnans samarbete vila. Då kan det hända att jag skriver nåt, bara för att. Det trillar fram de mest underliga saker när tankarna just inte har nåt mål att nå. Det här skrevs under den senaste halvtimman idag, i väntan på Champions League-fotboll på teven. Heja Bayern!

 

Smör

En bok om det förenklade livet

Timmer flottades nedför Dalälven tills älven tog slut. Sen tog älven slut som färdväg och övergick i långtradartrafik. Till sist, och det är nu det, så har i stort sett slutat att använda trä till så mycket.

Tre fräcka meningar som i och för sig betyder mycket men som knappast för med sig mycket information.

Det finns ett värde i att kunna kommunicera ordentligt i det skrivna ordet. I många tidningar så är man bra på det. Brittiska The Guardians Barry Glenndenning är fantastisk, och läsvärd även för de som inte gillar det gröna fältets schack. Det uttrycket betyder att jag pratar om fotboll. Uttrycket är fint men säger inte mycket till nån, det är en utsmyckning mer än nå egentligt värde. Så, ska jag använda det måste jag väga det coola med namnet mot att det just bara är en längre omskrivning av vad jag menar. Men vi kommer till det.

Tidningar klarar av att kommunicera. Men hur är det med våra upphöjda romanförfattare? Alla är olika, men visst dansar alltför många med orden istället för att sätta ned foten och säga det de egentligen vill säga. Kanske är problemet att de inte vet vad de vill säga? Kanske finns det inget problem, då en skönlitterär bok ska upplevas och inte brukas till nån nytta.

Har i hängt med så här långt? Känns det bra? Sitter ni fint? För den här boken handlar inte om detta, den här boken handlar om smör. Det kan man se på rubriken.

Jerry Aronsson var nästan två meter lång. Det innebar att han hade slagit i huvudet i otaliga av de torp han besökt på sin jakt efter ett skrivarnäste. Han var inte journalist och han närde inga författardrömmar, men han var ute efter ett ställe där han kunde fokusera sig och få nåt gjort. Han var osäker på vad han ville åstadkomma, men han visste att han ville försökte.

Han var fyrtioett år. Gammal. Det innebar att han ingen längre såg nån framtid i honom men också att världen inte längre ställde krav på honom att bli bättre. Självklart ställde man krav, man förväntade sig bara inte att han skulle leva upp till dem. Han kunde äntligen, för första gången sen han blivit vuxen få ta hand om sig själv och ingen skulle bry sig.

Tre-fyra hus slog han i huvudet på och gillade. De hade det andra saknade: ett pris som innebar att han kunde växla in sina surt investerade aktiepengar mot just torpet. De flesta var gamla och luktade sur tapet och mjöligt trä. Men det var det värt för att slippa lån. Utan större dramatik än att försäljaren undrade om han inte ville fundera på det ett tag så köpte han ett av torpen, slog till efter att ha vandrat runt i en halvtimma. Han hade sett att det var vattentätt och att där fanns el indraget. Skita fick han göra i den lilla biten skog som följde med eller, vilket var mäklarens förslag, skita i en eltoalett. Jerry visste inte vad det var och trodde inte att han var intresserad av att få veta det heller.

“Men det finns internet, va?”

Stället må ligga halvvägs uppför Lugnåsberget och se piktoreskt ut, och sunkigt inuti, men han behövde ha en kontakt med världen så han kunde få nåt uträttat också. Inte skulle det ge nåt om han vara satt där, isolerad.

Men mäklaren sa, att tyvärr var täckningen rätt obefintlig på just det stället på berget. Men titta på priset.

Jerry tittade på priset och på sin egen privatekonomi och köpte huset. Han skulle inte klara sig utan internet men han tänkte att tekniken nog utvecklar sig snabbare än vad han kommer på nåt vettigt att göra i huset.

Varje dag efter jobbet på Samhall i Skövde, där han var den som bestämde vad man skulle göra med de lymlar som var missanpassade genom att de var pissråttor, åkte han till sitt torp. Och han satte sig där och vad glad att han hade en lägenhet att åka hem och skita i sen.

För han hade svårt att hitta fram till sin idé, till det han skulle göra med livet.

Det här pågick i två månader och det kändes allt dummare. Tills en dag han tänkte att inte dög till att göra det han borde göra i livet. Okej, men då fick han väl göra det han ville då. Och han ville bli handbollsproffs.

 

***

Jag vet. Det är underligt. Men å andra sidan. Ingen läser den här bloggen. Och det är inte så att jag skulle skriva en bok på det här sättet. … Jomenvisst, för det är ju så jag skriver dem. Jag skulle lätt kunnat ha fortsätta att skriva på den texten och nitton dagar senare (jag skriver böcker på nittio dagar, det har liksom bara blivit så) skulle jag ha haft en bok på hundratusen sidor. Den skulle varit intressant och läsvärd. och leeeeeeeedigt lös i kanterna.

Men just det : Heeeeeeja Bayern!, var det ju.

läs The Guardian istället för twitter

Bara för att det går, för att jag orkat få hyfsad ordning på websajten skriver jag en aning. En förklaring om varför jag har en dylik sida överhuvudtaget kanske är på sin plats. Nej, stryk “kanske”, det är på sin plats.

Internet är som vi alla vet alltmer flytande. Vi hoppar mellan olika sociala – läs reklamdrivna – tjänster där inlägg och bilder blinkar förbi allt snabbare. Det hur bra som som helst. Men samtidigt blir inte mycket gjort. (Och allt är google readers fel, oja. När den lades ned så föll nätet ihop. Piss på dig, fru Google.)

Jag har ändrat hur jag använder nätet, men på sistone har det alltmer vänt. Vad läser jag? Var får jag mina nyheter ifrån? The Guardian. Livet går långsammare där. De har inte så mycket reklam och de har fler reportrar, eller som man också kan säga det: mer egen undersökning, eller som man också kan säga det: mer journalistik. Det är för mycket länkar! Nånstans måste information skapas, nånstans måste nån kolla källorna på länkar de själva länkar in som nyheter. Inte många verkar göra detta.

Så, ge mer fler The Guardian. Ge mig… ge nåt att hålla fast i. Ge mig styrkan i att inte följa så många på twitter och låt dessa personer vara de som letar upp det som är vettigt att läsa. De sidor som har “fångstsidor”, pop-ups som vill ha din mejladress och som ständigt besvärar dig med dessa – jag vill inte ha dem och blir aggressivt inställd till sidorna. Och vad mer är, jag ställer om hjärnan till att inte lita på de sidorna.

Men, Anders, du skriver ju böcker? … Ja? Borde inte du också ha en fångstsida för att samla mejladresser till en lista med intresserade som du kan skicka ut nyheter till, försöka sälja böcker till, försöka få att fastna i ett behov som på alla sätt det går leder dem till att spendera pengar på dina böcker och andra produkter? Oja, klart som fan jag borde.

Men jag kan inte med. Än så länge har jag ett dagjobb, ett sånt där ärligt, ett sånt där matlagningsjobb med månadslön och att infinna sig för att jobba sina åtta timmar per dag. Så jag behöver inte irritera läsare med pop-ups. När jag väl tar steget bort från detta… Jag kan bara hoppas att jag inte blir till en av de som pissar ned nätet med stickig jävla förolämpningsreklam. Det blir säkert så, men än så länge kan jag hoppas.

Och hoppet är som bekant det man lever på. Det och dagjobbet.

Köttfärslimpa FTW!