men allt det andra som ska göras då?

När jag väl skriver något på bloggen kommer jag att tänka på allt det andra som jag kanske borde göra, eftersom jag en gång gjorde det. Och folk gillade det. Bara det att hårdvaran (ljudkortet) inte längre fungerar med inspelningsprogrammet, vilket inte längre fungerar med den här versionen av Windows, vilken skulle krångla i alla fall eftersom den datorn nu inte har Windows utan Ubuntu och den här bärbara rackaren kunde varit bättre.

Men det vore roligt. Det och att få igång affären igen.

Men som alltid, saker kräver jobb. Och jobb tar tid från skrivandet, vilket väl är det som är grunden för resten. Jag skulle kunna betala någon för att ordna med websajt och redigering och liknande. Men … det här med pengar. Var inte meningen att jag skulle bli så pass rik och välmående att jag kunde svälta mig i en ouppvärmd stuga någonstans och där skriva på heltid?

Man får vara tacksam för att man har tid att slänga iväg på att skriva dumma saker som detta. Innan man ger sig på att på en halvtimma försöka att ordna sin affär igen. Alltså, jag har gjort det förut så jag vet att jag kan göra det. Jag vet också att jag inte ids. … Och sedan har vi momsen att pilla med. Usch och stånk. Fast det kräver ju att någon skulle köpa något, vilket vi vet inte händer. Jippie!

Dåliga bloggar, oigenomtänkta, i alla fall – det gäller DIG!

Hallå! Här är han, mannnen med de underfundiga texterna som han borde skriva fler av. Alltså, det här med bloggande. Jag har funderat på om man på nåt sätt skulle kunna rädda det hela. Jag menar nu rädda det till att det blir “som det var”, att det blir som jag vill ha det.

Jag har en blogg inom ekonomi – anonymt skriven – och det är såna bloggar som jag läser mest av. Det finns mycket få bloggar som har nåt egentligt innehåll. Man verkar känna att man måste förklara ekonomi för att alla, för tusende gången. Man förklarar vad en kapitalförsäkring är, man ger exempel på stabila bolag, man rankar nätbanker, man ger listor till den tjänsten och den tjänsten. Och sen kommer inläggen som egentligen är sammanfattningar av nyheter som man läst i en eller annan tidning. VAR ÄR SJÄLVA INNEHÅLLET?

Jag vill se nåt jag inte ser nån annanstans, inte nyheter som dras in från nånstans. Jag vill se tänkande och reflekterande och rapporterande som är orginellt. De websajter jag har haft och de bloggar jag har skrivit har varit försök att vara mig själv och att… tja, tänka själv om vad jag nu skrivit. Att det sen ofta blir ogentänkt skrivande för att den bränner i fingrarna, jag är okej med det. Hellre skrivklåda än rapportering och STANDARD.

Över detta har vi det ständiga länkandet till hitåt och ditåt för att få trafik och att ställa sig in, för att bli sedd. Det är jävla sätt egentligen, ställa sig in hos andra, krypa upp i knäet på dem för att säga “se mig”. Ibland blir man ombedd att byta länkar med nån, det vill säga, att ha nåns bloggar i kanten på sin – som om man läste den. Det är lurigt att säga nej, för man vill ju inte vara otrevlig. Men i alla fall. Och runt detta har vi reklamen. Piss och pest och senapsgas. Jag förstår att den finns där, klart jag gör. På vissa tjänster, som wordpress.com och blogger så är tjänsten gratis och då får man såklart betala för detta med störande reklam. Helt okej. Men när man lägger in länkar själv, för att sälja saker som man får nån enstaka procent på och när man skriver inlägg som mer än reklam än nåt annat; när man är dum i huvudet… Jag kan förstå det i de fallen när det verkligen ger en inkomst. Om jag kunde få tusen kronor i månaden på att sälja ketchup genom att ha en länk på sidan av bloggen skulle jag göra det. Men oftast får man inte ens nån inkomst från all sin pynt med reklam, kanske tio kronor på ett år. I det lägena: ta bort skiten.

Usch, vad jag är ilsk idag då. Har inte skrivandet gått så bra? Det har gått långsamt men bra. Har du kanske ont i magen? Nej, men ont i foten. Mitt experiment med att springa var tredje dag och att öka sträckan med femhundra meter varannat pass har nu i två veckor gått in i ajaj-territorium. Min vrist/fot har gått åt skogen detta försök med löpning också. Bara att hugga av den.

Facebook och Google är dödsdömda

Muäh. Jag, det finns intelligentare ord, fast det beror ju på hur man ser det. Så, vad har dumskallen tänkt på denna gången då?

Jo, åter detta med hemsidor. Denna gång via walt-alt-delete, en podcast från The Verge med Nilay Patel och Walt Mossberg. De har, precis som jag, filosoferat, och skrämts, över att allt online blir mer och mer delar av större nätverk. Om jag är musiker, inte fan gör jag en egen hemsida och huserar där. Nej, jag sätter mig youtube – för där händer saker. Men youtube ägs av google. Så youtube länkas lätt till google+ och så vidare.

Facebook? Helvete vad trött jag är på att se skiten. Vilket också är varför jag knappt gör det. Bra ställe att bli kontaktad av folk på, men där tar det slut.

Det jag inte vill, det som retar mig med dessa nätverk, är alla dessa jävla förslag man får. Jag skulle vänligen vilja få bestämma själv vad jag möjligen skulle vilja vara intresserad av. Har nåt ett problem med det? Ah, men det har man tydligen. Allt ska förutses, fyllas i automatiskt. Om jag vill se på en video på youtube. Vad händer? Där kommer förslag på fler videos. Helt okej. Men vilka förslag kommer? De som jag redan har lyssnat på! Javisst, jag tittade på en kpopvideo. Och jag fick låtförslag. Jag tittade på en annan. Och jag fick samma låtförslag. Jag tittade på en tredje…

Google, vi tar väl de som exempel, verkar korkat nog tro att jag hela tiden vill gilla samma saker. Kanske, bara kanske, vill jag inte vara en del i flock, i alla fall inte i en flock som står och stampar på samma ställe. Om Google/Alphabet ville rekommendera saker så kan de tänka om i sättet de gör det.

Dessutom, jag vill inte att de gör det. Alls. Överhuvudtaget. På nåt sätt. Nätet skulle vara fint om det lät mig bestämma själv, inte försökte skyffla mig hit eller dit. Det blir alltmer obrukbart.

Vilket leder oss till personliga hemsidor igen. Jag tror att jag hellre vill ha en struktur som Yahoos gamla, där man letar genom mappar med kategorier för att hitta sidor man gillar. Eller nåt annat. Vad som helst förutom att all info ligger inbundet hos företag som lusar ned en med förslag och förhindrar en från att fritt hitta saker man kunde vara intresserad av.

Det som är skönt med detta är att korkade saker brukar gå under.

Så, där har ni det: Facebook och Youtube kommer att gå under. Förhoppningsvis hyfsat snart.

Till dess ska jag försöka läsa lite mer på bokbloggare – och försöka ducka undan deras pop-ups som försöker länka mig vidare till deras – Gah! – facebooksidor.