Det trodde ni inte – jag skriver igen

Det har varit slött och slappt och negativt med författandet. Kanske inte för att jag är lat, nog mer för att jag inte har sett meningen med det – jag har svårt att se att jag skulle vilja bli känd för att jag skrev böcker.

Pengarna vill jag så klart ha. En inkomst som inte kommer sig av ett jobb som jag tvingas att ha? Ja, tack. Att inte ha en regelbunden inkomst, att inte behöva ha det, det vore gött.

Så, vad har ändrats? Förmodligen att jag klarat av att börja läsa böcker igen. “Stocks for the long run” och “The Future for Investors: Why the Tried and the True Triumph Over the Bold and the New”, båda av Jeremy S. Siegel har det blivit. Böcker om aktiemarknader och hur dum man är om man rusar rätt in och försöker vara smartare än alla andra. De är inte som böcker jag skriver men de är böcker. Vilket gör det till kanske tio böcker som jag har läst de senaste tjugo åren.

Ibland krävs det nog att man tar ett steg tillbaka och inser att text i längre form är något som folk, det vill säga jag själv, gillar. Mycket internettexter blir det numer, med vilket jag menar artiklar om saker där man egentligen inte kommer ned på djupet med saker, där nyanser slängs åt sidan för att man måste få plats med det grundläggande man vill få ur sig. Man får en tavla gjord av en dator istället för en målad med mening och omsorg av en konstnärssjäl. Lite så.

Hur länge håller detta i sig då? Fan vet. (Om han skulle se till att existera och då också vara en som läste böcker.) Men det är intressant att se fingrarna lösa tankefel som jag gjort för längesedan, att inse att det jag skriver nu är bättre än det jag skrev tidigare – trots att jag inte skrivit något däremellan. Mest intressant är dock att det faktiskt är bra, den texten som är där framför mig på skärmen. Viss talang anas.

Framtiden? Man kan anta att det lär man få se.

att läsa deckare

Dumskallen ger sig på att försöka läsa böcker igen. Och inte böcker som han tycker om, böcker som är populära. Två veckor med Nextory och några av de böcker som rekommenderas där ska betas av.

Alltså, deckare känns tomma på mening. Ett mord. Sedan mellanspel med intrig och oändliga, ofta, mängder tjafs. Tjafset rättfärdigas av oss läsare genom att vi vet att mordet ska lösas i slutet. Så tjafset har mening. Tycker vi kanske.

Något sådant är det, har jag hört, eller läst. Själv får jag tarmvred efter bara några rader med tomt innehåll i början av en bok likt en deckare. (Jag säger nu inte att jag är bättre, vi ska inte klafsa iväg och tro det.) Att läsa om en trevlig filminspelning där personer umgås är för mig bortslösad tid. Du bygger upp bakgrund bland människor som du sedan kan sortera fram mördaren ur. Okej, jag förstår. Men det betyder inte att det är läsvärt.

Är sådana texter värda att läsa?

Jag vill åt saker som spelar roll. Jag vill läsa böcker där den som skriver anstränger sig för att göra mer än att bara sätta ord i ett sammanhang i ett dokument. Att rota fram sådana böcker är svårt. Jag vet inte om jag någonsin har hittat någon bok som jag inte vill riva loss de flesta sidor ur i frustration över hur intetsägande den är. Kanske något av Josef Konrad.

Det ska bli spännande att se om hjärnan tillåter mig att överleva många sidor i det här experimentet. Jag kom till exempel två sidor i “När alla klockor stannat” av Ninni Schulman innan jag inte klarade mer och satte mig att skriva det här dravlet. Jag ber om ursäkt.

På det igen. Så farligt kan det inte vara.