Jag strukturerar upp en ny bok, minsann.

Behöver rensa hjärnan, så på med en ny bok! För, bara att inse, det är så jag fungerar. Den här gången pratar vi… solceller! Javisst, och, nej, jag vet inget om solceller. Men jag vet så lite om så mycket som jag skrivit om.

Tjugotusen ord blev till en berättelse för ungefär ett år sedan. Det är en skröna, som det mesta jag skriver, och den har en härligt vidrig huvudperson. Målet är att få läsaren att älska det svinet. Som vanligt är huvudpersonen en kvinna. I det här fallet för att det är roligt att föreställa sig en storvuxen kvinna hotande stövla fram på en leråker. Jag har träffat en sådan kvinna. Brrr, hon var inte lätt att tas med den.

Den här gången är tanken, och jag vill verkligen försöka, att planera upp boken. De flesta problem i intrigerna ska lösas i förväg. Jag tror dessutom att jag på dessa tjugotusen ord i stort sett gjort klart berättelsen. Den går dock att göra om till en inledning, en svänga (jag vet att ordet inte finns), som ger grunden till någon att hämnas på någon för något. Vilket är just dithän intriger brukar vandra.

Jag har inget större hopp om berättelsen, men jag älskar den. Naturen fungerar, karaktärerna fungerar, det är intrigen som inte är helt okej. Det kommer att bli intressant.

Vilken bok ska jag redigera?

Jag har överlevt sommarens bokskrivning, ett verk som i brist på bättre kan kallas för Klumpen. Den har säkert haft många andra namn, inget som har haft mer med vad det slutgiltiga namnet att göra än detta. Tanken sträckte sig inte mycket längre än att jag skulle skriva boken. Och sen dö en vecka. Varpå livet med kockjobbet skulle ta vid och man fick slita åt sig timmar att skriva igen.

Och det blir väl så. Men vilken bok? Jag har åtta böcker liggande, alla med saker jag gillar hos dem. Valet ligger dock  mellan boken jag skrev nu, boken jag skrev innan denna och en bok jag hann börja med däremellan. Om jag la ned all kraft på den jag enbart påbörjat tror jag att den skulle bli den bästa. Men det är för fegt att skriva på den. Då skjuter jag upp redigeringen och därmed slutförandet av böcker.

Och nu ska en bok slutföras igen. Det var femtio-tjugo år sen sist, och jag känner att nu får jag ställa mig bakom nåt jag skriver igen. Så… redigera min bok om Klumpen eller min bok om Börstorps slott? Kunde jag svaret skulle jag vara lyckligare än nu.

tre dagar till bokstart

På måndag ska jag tillbringa tre veckor med att skriva en bok. Och jag vet inte vad den ska handla om. Gillar läget!

Jag har en idé, den om solfarmen, och det kan hända att det blir den. Men jag har en annan om ett kommunalråd som hanterar att det dimper ned vad som verkar vara en utomjordisk rymdkapsel i hennes lilla stad som också lockar.

Mest lockar som vanligt att smälla till och skriva precis utan idé. Det ger en total frihet och en känsla av överlägsenhet när jag sen läser boken och upptäcker att vissa saker minsann är läsvärda.

Vet inte helt vartåt det barkar. Men det barkar!

Ha en trevlig sommar, kollegor!

novell eller roman… eller hängmattan?

Gött med en blogg som ingen läser. Det är lite grann som att ha en outgiven bok (eller sju). Friheten är total, ansvaret är noll. Sen är det ju inspirationen då… Men sånt är livet, man kan inte få allt. Den dagen, och den kommer möjligen nån gång, när man är rik och berömd, hur kul kommer livet att vara då? Inte särskilt, antar jag.

Så, jag har ett problem. Jag försöker att strukturera upp den nya boken “Jeanette och solfarmen”. Jag har början, jag har har olika vägar handlingen kan gå och jag har ett fint slut. Men däremellan har jag ett val mellan att fylla ut det till en bok eller till en novell. Det blir inte sämre om det blir långt skrivet, enbart annorlunda.

Och vilken nytta har jag av en novell? Ingen läser såna – vad jag känner till. Så, då är frågan, spelar det nån roll om nån läser vad jag skriver? Tjena, den frågan är lurig. Jag vet inte, för ingen läser. Så jag vet inte hur min reaktion skulle bli om nån kom fram och knackade mig på axeln och sa att att “Gosse, den här berättelsen är minsann lysande”. Förmodligen skulle det vara positivt, man är ju bara människa. Alltså borde det jag skriver bli en bok och jag borde ge ut den. OM nu novellen och boken skulle vara lika bra. Det KAN ju vara så att jag bara övertalar mig om att boken skulle bli lika bra som novellen.

Gaaah! tror jag bestämt är ordet.

Det finns en karaktär som jag älskar. Jeanette själv är den elakaste människan jag har träffat på i mina tankar och hon behöver plitas ned på papper. Boken skulle räcka, skulle fungera enbart som en studie i henne, om man säger så. Och sen de andra, och sen lurendrejeriet som sker i intrigen som ingen riktigt är med på – och så den magnifikan storslagenheten hos den onde Jörgensen, investeraren i det hela, som står där med brallorna nere men bara tar det som ett misslyckande vilket som. De ser det på olika nivåer, de som är med i boken. Samma skeenden olika bakgrunder finansiellt och filosofiskt.

Okej, jag har övertalat mig själv: det hela ska skrivas. Det kan inte planeras, om det skeendet är över några veckor så är det så. Om jag tvingas till tillbakablickar (nåt jag skyr som pesten) så är det så.

ny bok i görningen, va fan, det är ju vår

Jeanette och solfarmen är den meningsfulla titeln på vad jag skriver på för tillfället. Är den bra? Det återstår att se. Den är åtminstone bra att skriva om man vill låta hjärnan vandra iväg från den bok man borde redigera.

Problemet med boken är att jag läste gamla science fiction-noveller just innan. Så lagringen av energin från nämnda solpaneler borde med andra ord vara mystisk. Men jag lutar mer åt att den inte finns där, att det är en vem lurar vem-berättelse. Oavsett har jag fått med en lömsk typ som heter Jörgensen, Atlas Jörgensen. Och det borde väl vara värt nåt.