Han lever och frodas. Åtminstone håret.

Okej, jag ska erkänna att skrivandet går sådär. Jag skulle kunna skylla på många saker, men tyvärr har jag bara tappat motivationen. Inspiration har jag, jag kan alltid skriva nytt. Tanken är dock att jag ska jobba på det jag redan har gjort för att till sist skapa något som kan spridas världen utan att jag skäms för det.

Jag skulle så gärna vilja veta varför det blir på det här viset. Gång på gång tappar jag lusten att nå slutmålet. Det kan vara att jag inte gillar det mål som jag satt upp, det att lyckas. För varje gång jag lyckats med något så har jag bara blivit olycklig. Jag är rädd för att bli färdig helt enkelt, för då finns det inte mer sedan.

Nå.

Jag har börjat att skriva på “Sagor från bygden”, kortare berättelser som alla har någonting med Skövde att göra. Eftersom jag inte gillar Skövde känns det korkat. Men jag är inte heller snäll mot staden hela tiden. Och jag ogillar inte stället heller. Jag är mest likgiltig. Om det inte är så att jag är ogiltig just nu, för allt.
Fan vet, och så vidare. Fast jag undrar så smått, vad vet den filuren? Kanske är något att skriva en bok om… Nej, just det, det har jag redan gjort. Den ska bara göras helt klar.

Tänk den som inte redan hade gjort många av de dumheter som man ska göra i livet. Det är kanske dags att jag gör fler korkerier. Börjat har jag, jag skriver detta på min fräsiga nya 27tums skärm. En Dell 27″ LED UltraSharp U2717D. Jag vet, fräsigt värre. Fast, jag har redan en 27tums skärm och den fungerar perfekt. Jag vill nog bara vara korkad. Eller testa att skriva lite på en mer högupplöst skärm.
Och för att löka till laxen än mer så har jag beställt en ny laptop också. Det är en nyare modell av exakt den dator jag har. Skillnaden är att det är ett bakgrundsupplyst tangentbord. Så, jag tar mig sakta fram mot idiotin. Men slöseri känns som ett för litet korkeri. Jag behöver göra något mer. Jag behöver utmana mig i mina galenskaper.

Ah, men då rakar jag av håret. Igen. Som varje vinter. … Jag är verkligen förutsägbar numer. Och snart bara bar då.

Ha det lysande och ge er inte, men kan skriva sig igenom de mest miserabla omständigheter. Texter bryr sig inte, de kan tvärtom tacka och ta emot.

kjhkjhkj

jobbar på, och kanske en bloggsammanslagning

Hur går det då? Tja, tack som frågar. Det går sakta framåt. Jag har nästan tagit mig igenom hela Klumpen.

Det vill säga, jag har nästan rättat igenom den en första gång. Och det här kommer att bli första gången som jag klarar av att göra detta på datorn. Innan har jag alltid skrivit ut boken för en första rättning. Förmodligen är papper bättre för mig, men den tiden man sparar genom att inte behöva skriva in rättningar är enorm. Gäller bara att lyckas då.

Har fått frågan om varför jag inte försöker få boken eller någon tidigare bok publicerad. Ah, men det gör jag. Första steget är dock att jag vill att böckerna ska vara läsvärda för andra först. Om jag någonsin når fram till det stadiet är osäkert. Men så länge jag skriver så händer saker i alla fall.

Till andra saker. Pengar. Och bloggar. Jag har länge haft en, illa underhållen, blogg om investerande. Den är anonym men de som försöker har listat ut att det är jag som skriver. Jag funderar på att köra de inlägg jag gör här istället. Jag menar, knappt någon, och varför skulle de?, läser ändå den här bloggen.

Kanske kommer här lösryckta tankar om bolag som ständig närmar sig noll kronor i börsvärde ihop med de innehållslösa rapporterna om mitt eget skrivande.

En tredje sak. Att skriva här eller här. Alla ord jag bloggar med är ord jag inte skriver böcker med. Bara tänkte nämna det. Så, ju fler blogginlägg desto mindre ambitiös författare. Angående kvaliteten på böckerna, det vill säga. För att synas är ju trevligt och viktigt. Jag vet. Så vill jag publiceras, sälja, bli populär, då ska jag skriva mindre böcker och mer socialt dravel. Fast det är bra att omväxla också…

/ Håll den i topp, vänner!

Dåliga bloggar, oigenomtänkta, i alla fall – det gäller DIG!

Hallå! Här är han, mannnen med de underfundiga texterna som han borde skriva fler av. Alltså, det här med bloggande. Jag har funderat på om man på nåt sätt skulle kunna rädda det hela. Jag menar nu rädda det till att det blir “som det var”, att det blir som jag vill ha det.

Jag har en blogg inom ekonomi – anonymt skriven – och det är såna bloggar som jag läser mest av. Det finns mycket få bloggar som har nåt egentligt innehåll. Man verkar känna att man måste förklara ekonomi för att alla, för tusende gången. Man förklarar vad en kapitalförsäkring är, man ger exempel på stabila bolag, man rankar nätbanker, man ger listor till den tjänsten och den tjänsten. Och sen kommer inläggen som egentligen är sammanfattningar av nyheter som man läst i en eller annan tidning. VAR ÄR SJÄLVA INNEHÅLLET?

Jag vill se nåt jag inte ser nån annanstans, inte nyheter som dras in från nånstans. Jag vill se tänkande och reflekterande och rapporterande som är orginellt. De websajter jag har haft och de bloggar jag har skrivit har varit försök att vara mig själv och att… tja, tänka själv om vad jag nu skrivit. Att det sen ofta blir ogentänkt skrivande för att den bränner i fingrarna, jag är okej med det. Hellre skrivklåda än rapportering och STANDARD.

Över detta har vi det ständiga länkandet till hitåt och ditåt för att få trafik och att ställa sig in, för att bli sedd. Det är jävla sätt egentligen, ställa sig in hos andra, krypa upp i knäet på dem för att säga “se mig”. Ibland blir man ombedd att byta länkar med nån, det vill säga, att ha nåns bloggar i kanten på sin – som om man läste den. Det är lurigt att säga nej, för man vill ju inte vara otrevlig. Men i alla fall. Och runt detta har vi reklamen. Piss och pest och senapsgas. Jag förstår att den finns där, klart jag gör. På vissa tjänster, som wordpress.com och blogger så är tjänsten gratis och då får man såklart betala för detta med störande reklam. Helt okej. Men när man lägger in länkar själv, för att sälja saker som man får nån enstaka procent på och när man skriver inlägg som mer än reklam än nåt annat; när man är dum i huvudet… Jag kan förstå det i de fallen när det verkligen ger en inkomst. Om jag kunde få tusen kronor i månaden på att sälja ketchup genom att ha en länk på sidan av bloggen skulle jag göra det. Men oftast får man inte ens nån inkomst från all sin pynt med reklam, kanske tio kronor på ett år. I det lägena: ta bort skiten.

Usch, vad jag är ilsk idag då. Har inte skrivandet gått så bra? Det har gått långsamt men bra. Har du kanske ont i magen? Nej, men ont i foten. Mitt experiment med att springa var tredje dag och att öka sträckan med femhundra meter varannat pass har nu i två veckor gått in i ajaj-territorium. Min vrist/fot har gått åt skogen detta försök med löpning också. Bara att hugga av den.

ny bok i görningen, va fan, det är ju vår

Jeanette och solfarmen är den meningsfulla titeln på vad jag skriver på för tillfället. Är den bra? Det återstår att se. Den är åtminstone bra att skriva om man vill låta hjärnan vandra iväg från den bok man borde redigera.

Problemet med boken är att jag läste gamla science fiction-noveller just innan. Så lagringen av energin från nämnda solpaneler borde med andra ord vara mystisk. Men jag lutar mer åt att den inte finns där, att det är en vem lurar vem-berättelse. Oavsett har jag fått med en lömsk typ som heter Jörgensen, Atlas Jörgensen. Och det borde väl vara värt nåt.

inledningar av böcker avslöjar det mesta

Början, början på varje bok – inledningen! Finns det nåt viktigare? Jag har roat mig med att läsa inledningar av diverse böcker som legat på New York Times Bestseller-lista. (En snabb tanke: det krävs inte mycket för att hamna där.) Och som jag alltid haft i bakhuvudet så fortsätter världen att vara på samma sätt, lättläst och lätt tolkad. Man ser så fort vad som är skit och vad som är kvalitet.

Jag undrar om författare kan med att läsa sig själva alla gånger? Jag vet att jag har svårt att ta mig igenom vissa saker jag själv har gjort. Kanske är dessa i mina ögon “dåliga böcker” inte alls “dåliga”, utan bara annorlunda mot vad jag uppskattar. Eller också är de skit. Jag undrar om författarna tänker att de är bra i den genren de är skrivna mot? Och att detta skulle rättfärdiga att de, rent objektivt, inte är vidare bra.

Jag har inget emot att “dåliga” böcker säljer. Men jag erkänner att jag är lite irriterad över det. För det gör det svårare att hitta böcker som jag själv gillar. Om vi antar att jag gillar “kvalitet” och vi antar att det inte alltid är så att “kvalitet” säljer, då är topplistor inget bra ställe att titta efter bokrekommendationer.

Jag vet att jag börjar att skriva om inledningar av böcker och att de visade illa fort vilket typ av kvalitet man kunde förvänta sig, och jag inser att jag borde skriva vidare om detta. Men jag inser också att jag bara är glad över att bloggen faktiskt existerar igen – i den form den nu är. Jag tror jag är nöjd och glad med att kunna uttrycka mig lite.

Det kan också vara så att jag skriver utan att egentligen tänka efter då jag har kört fast ute på landet i min berättelse om slottet i norra Västergötland. De kan vara så att jag har två karaktärer som inte vet hur de ska hantera av de bor ensamma i ett stort slott. Det kan vara så att jag inte heller vet hur de ska göra det.

För övrigt anser jag att Trump bör förstöras.