Skövde kan möjligen ha en rättighet att existera.

Skövde är en av två städer som jag känner till hyfsat väl. Fattigt urval om man tänker efter på vilka städer som finns. Men så illa behöver det inte vara.

Jag har skrivit ett antal böcker i och kring de här två städerna. Och de har givetvis alla var bra. … Jag tänker att något måste städerna ha. Det Je n’ai sais quoi som man inte kan sätta fingret på. Humor, jag ber om förståelse.

Jag vill skriva om andra ställen. Skövde känns litet. Berättelserna mina viker ut sig i tid och genre (inte för att jag skulle få för mig att skriva i någon viss) och där sitter jag med tomtar som sköter de underjordiska bäckar som håller ordning på avrinningen från berget Billingen. På 1880-talet.

I senaste boken glider handlingen ut till Älgarås, men dras ständigt tillbaka till Skövde. Och till Mars. Mars … skitplanet, en hel och två halva böcker har handlar om resor dit. Ingenting speciellt händer mellan människor bara för att handlingen flyttas till Mars. Det är bara en ursäkt för att ha en ny miljö att skriva om så att du kan få ord ned på papper. Författarjävel!

Det var till mig själv.

Jag har funderat på att bosätta mig i Portugal. Jag har också funderat på att ha råd att göra det. En liten stuga där, andra dofter, annan natur, annan mat. Och en ny stad att läsa in sig om och låta virrepannehjärnan gå loss över

Frågan jag ställer till världen: för den som inte vet hur Skövde och Mariestad ser ut, och som inte har läst något jag har skrivit, blir mitt läsbara bättre för att det kommer från Portugal?

För det enda jag kan avgöra är att det skulle kosta mycket pengar att ta reda på den saken.

Det jag kan konstatera med bestämdhet är att Logitech 860, tangentbordet jag skrivit detta på, inte passar mig. Det är ergonomiskt och det får mina armar att svida. Möjligen för att jag skriver som en krabba – händerna inåt – även på ett platt tangentbord, möjligen för att jag är vek.

Ny bok igen.

Vad mycket dumt jag har skrivit. Lite av det har varit blogginlägg. Problemet, och det känner väl folk till, är att jag inte gillar tomhet, att det som skrivs ska vara relevant och annars inte är värt för någon att läsa.

Tja, här kommer onödiga ord som inte är värda att läsa: jag har börjat på två nya böcker. Igen. Med andra ord, jag har inte kommit igång med redigeringen av de gamla. En av de nya böckerna har gått in i väggen efter trettiotusen ord. Den blir nog inte något. Den andra, den jag skriver på nu, har något. Även om den utspelar sig i skogarna utanför Älgarås. Femtusen ord om dagen de fyra första dagarna av semestern på den. Sju och ett halvt tusen de senaste två dagarna. Runt tretusen så långt idag.

Det händer saker. Alltid något.

Tråkiga fakta är, tyvärr för er alla, också fakta.

Dummare och dummare saker skrivs i tidningar och mest överallt. Personer man känner läser/ser de här sakerna. Och tror på dem.

Åsikter hos folk jag känner skrämmer mig. Det är som att folks hjärnor inte orkar med att förstå att sådant som står skrivet inte behöver vara sant. Lyssna på mig: ord är enkla att få på plats. Ni känner mig. Jag skriver mest hela tiden och om allt. Det betyder inte att det jag skriver är rätt eller riktigt. Roligt kan det dock vara, oavsett sanningshalt.

Om jag skrev om politik, om Donald Trumps förträfflighet eller om hur små händer han har, så skulle folk jag känner förmodligen anse att det är eftertänksamma ord. För att de finns.

Jag säger det igen: ord är enkla och behöver inte betyda något. Lionel Messi kan skruva in frisparkar och det är knappt ens svårt för honom. Jag, och ofantliga mängder andra människor, kan skriva långa texter om saker vi inte vet något om, och du kan älska varje del av det, imponeras av hur vettigt resonerandet verkar.

På något sätt måste vi lära befolkningarna världen över att utvärdera vad som är sanning, lögn eller normalt tvetydigt.

Jag är mycket rädd för människans framtid. Och jag är irriterad över att jag ännu inte har gjort något åt det. Jag vet ju om det. Och jag kan ju skriva, men jag gör det inte för att påverka någon – jag försöker inte att bli läst, jag skriver mest för att.

De här som är som jag – folk som försöker att se mer nyktert och neutralt på det som faktiskt händer, inte på hur det beskrivs – finns överallt. Det de skriver finns överallt. Men det är inte dit man länkas i första hand. För att dessa texter är för tråkiga?

Jag behöver påpeka en sak: tråkiga fakta? De är likförbannat fakta.

Och just det, jag har hämtat min nya stol från Kinnarps nu. Den är … Jag har inte förstått hur man ställer in den än. Små steg.

kontorsstolen som sänkte en karriär

Helt magnifikt detta, att kunna skriva på sin lilla blogg. För det har inte gått att logga in på den. (Bästa ursäkten för att inte skriva något, för övrigt.) Men nu sitter man här och världen är öppen.

Det är den också för att skriva böcker. Så, vilka undanflykter har jag nu? Åh, den där kontorsstolen. Det vill sig inte att skriva på en en laptop och den stol jag har nu gör att ryggen bryts i tu. Så … jag borde börja skriva på något nytt. För skriva på en bärbar fungerar faktiskt. Det är det här med att redigera som inte vill sig.

Och det är väl ursäkterna som är. Jag är: omotiverad och lat. Och Trump och så vidare. Världen är liksom för mycket just nu. Usch på den. Och i kragen tag på mig själv. Jag får väl fixa världen. Eller välja att skita i den för ett tag.

WordPress – igen.

Jag vet inte om det är jag – vilket det brukar vara – men wordpress blir sämre och sämre. Jag kunde låta bli att klaga men jag känner inte till nåt bra alternativ som bloggplattform. Dessa block … Skriva i block? Det gör inte att det blir enklare att skriva. Vilket liksom är fel.

Det är möjligt att man kan ta bort blocken och skriva mer normalt. Det är möjligt. Men jag hittar inte nåt sätt. Och jag ska, om det nu alltså skulle vara möjligt, alltså behöva leta efter en möjlighet att inte skriva på ett dingdong-sätt?

Det finns nåt som heter: låt en text vara en text vara en text vara en text.

Skitsamma för nu. Det är inte så att jag bloggar vidare mycket.

För att?

För att jag inte kunde logga in på wordpress. Det går inte – så vitt jag förstår det – att logga in i wordpress om du ska ha sajten säker. HTTPS nån? Kakor nån? Jag vet, jag har säkert fel.

Och skitsamma. Ingen läser bloggar. De är bara ställen från vilka man länkar sig vidare till reklam i videoform.

Bitter? Förvisso. Det är det här med min kontorsstol. Tillbakalämnad, konstigt säte. Ny beställd, en månad bort. Helvete vad störd jag blir av sånt. Med.

logitech K800

Ont i ryggen. Tjalalalala! Tanken är alltså att jag ska lida av dålig rygg fram till vecka 35 när jag kan hämta min nya stol. Faktiskt illa. Vad, undrar då världen, är lösningen på detta? Ah, ett nytt tangentbord, givetvis.

En så kallad lätt överanvändning av tangentbord.

Sedan kan det ju vara så att man borde akta sig för att köpa för många tangentbord. Det vill säga, man borde se till att inte skriva sönder dem. Som i att ständigt skriva när man är svettig efter en löptur. Elektronik gillar inte det.

Logitech K800. Man får vara glad att det gått ned till tusen kronor numer. Ett år gjorde jag av med tre av dem … Jag vet, jag skäms.

ny kontorsstol beställd

Ny stol beställd. Mao: whoopie! De tiotusen kommer att sitta skönt i ryggen. Då. När den kommer. Om lite mer än en månad. Hade jag varit en sådan som kom ihåg saker hade jag vetat vad det var för stol. Lätt blekfisfärgad i tyget?

Jag har jobbat vidare med mitt lilla projekt, det vill säga ännu en av alla böcker jag har skrivit, om mänskor och gudar. Och, ja, jag skriver mänskor, mänska. Det känns som att gudarna inte skänker oss mer respekt än så. I alla fall inte i den här boken.

Jag hade lagt boken åt sidan med tanken att jag aldrig skulle ordna till den. Men läsa den kan man ju alltid … Och där satt jag fast igen.

Boken var kort, mellan sjuttio- och åttiotusen sidor. Den var medvetet skriven med karaktärer som mer var karikatyrer. Det var enklare att skriva förr. Jag var mer säker på vad jag gillade då. Nu tänker jag att tre karaktärer man inte kan skilja på kanske kan vara dumt. Att inte ha med några kvinnor (även fast det var en poäng med det – att de var smartare än männen) är kanske dumt.

Anders kan han! Det är nästan så att det … inte ser för jävla kasst ut. Jo.

Den här semestern skulle jag skrivit en ny bok. Istället började jag då skriva igenom en gammal och ge mig på den onda uppgiften med översikt av backup av gamla data. Visade sig vara smart den här gången. Tre hårddiskar hade gett sig. Mindre bra. Nå, hårddiskar blir billigare. Nu ligger alla gamla kreativa synder i ljud- och videoform på minst två ställen. Där de ska ligga till den dag vi uppfinner gudar som finns, och de ser vad vi är för ena och dunkar ihjäl oss. För det är vad gudar gör mest hela tiden.

I alla fall de som finns i min lilla bok. Som jag skriver från min tillfälliga lilla ryggontsframkallare. Som jag har klätt om själv. Jo, det har jag. Man kan möjligen ana det när man ser stolen.

Just det, boken blir allt mindre kort, ju längre jag då skriver på den.

Trevlig sommar.

kontorsstol, hör du mig?

Den bröt samman min gamla trotjänare som avyttrats från ett företag då nån gång i en forntid. En Kinnarps nånting. Jag kan inte hitta några siffror eller namn på den hur pass jag än letar. Så en sån kan jag inte enkelt knappa hem och ruinera mig på.

Hur hittar man en bra stol? Kinnarps har “showrooms”, vilket alltså är säljytor med möbler lite sparsamt utställda som man kan titta på och sedan beställa ur katalog. Större chans att köpa med sig en bil från Bilia än en stol från ett “showroom”. Antar jag. Jag har inte hunnit dit än. Om de tar emot privatpersoner? Det lär jag bli varse.

Ryggen har passat på att sitta in sig på min pissiga ersättningsstol. Kombinationen har bevisat att vissa saker gör ont hur vältränad du än är. Min rygg är rehabad in till bristningsgränsen, om en sån ordvändning nu kan användas, men den här stolen klarar den inte av. Den kommer inte tillräckligt långt upp från golvet. Huh? Jo. Underlig stol. … Nja, eller underligt bord som är rejält högt och inte ett skrivbord utan ett trärött matbord köpt på second hand.

En sån värdelös sak att ha ångest över. Men det visar sig vara genuint svårt att hitta nånstans som har stolar man kan testa. Betala får jag väl göra, jag kan ta det. Men jag skulle vilja kunna prova först.

Jag menar, min magra rumpa behöver sin stoppning.

språk

För många böcker är skit när det kommer till orden och i vilken ordning de sätts. Och vilka de är. Det viktigaste är alltid att uttrycka det man vill, inget kan någonsin vara viktigare. (Det blir annars poesi och poesi är varianter på älgbajs.) Detta betyder inte att det inte är viktigt hur man använder språket: enkla ord och meningar kan inte uttrycka allt.

De ord som bäst säger det man vill säga bör användas. Det är självklart att det är så. Men det är inte så. Fler författare borde läsa krönikor i sportbilagor.

Och? Alla vet väl detta redan? Ja, alla vet. Men “alla” verkar samtidigt skita i det och använda sitt usla språk och skapa deckare.

Det fanns en tanke när jag skrev detta. Det hade med Astrid Lindgren och en bok om gudar jag skriver på. Jag undrar vad jag egentligen var ute efter. Jag menar, att racka ned på deckare är inget man behöver lägga tid på. De rackar ned på sig själva enbart genom att de existerar.

en bok om gudar, en bok om Hentorp

Vad skriver du på nu då, under semester? Ja, kommer du ihåg det där med gudar? Inte att jag ogillar religion och allt vad det står för, utan boken om gudar. Och om Hentorp. (Ni vet, naturen runt några hus utanför en golfbana utanför Skövde?) Du gör inte det? Det kan ha att göra med att jag skrev den boken för tjugo år sen.

Och det går?

Jag skulle bara … Jag tänkte att jag skulle gå igenom stavfelen i den och lägga upp den på hemsidan. Den är inget vidare till strukturen men den är smårolig och på gränsen till läsvärd. Jag skulle säga att den är lite grann som en pjäs. Vilket den kanske borde vara efter som jag skrev den samtidigt som jag skrev teaterpjäser.

Naturligtvis har jag fastnat i den här boken. Jag har fått för mig att den väl visst, kanske, nog, kom igen nu det måste gå, nog är det väl så att, jag tror banne mig … Jag undrar om inte boken trots allt kan göras bra.

Mycket jobb väntar, herre jävlar så. Boken var tänkt och skriven som nåt lättare, nåt utan djup, nåt med karaktärer som flöt runt. Zeus, prins Rama och Oden – tre övergudar var med. Det var ingen skillnad mellan dem. Om nåt så var det själva grejen. Men det funkar inte, jag ser det nu, jag kan inte låta dem vara som de är.

Att göra platta karaktärer levande när berättelsen inte tjänar på det är dumt och svårt. Men nu är det så. Andra uppfattar nog boken som kass om de inte får liv i sig. Livet är med andra ord svårt. Och så är det sol ute. Vilket inte jag är.