Älgarås.

Ny är skriven. Kanske borde nämna det. Relevant rentav. 15 dagar av slit avslutat med en 12000-ords dag. En dag som var döden. Men jag överlever minsann döden. Och är kvar med en bok.

Jag har inte läst boken än. Herregud, livet är för kort. Jag ska göra det förr eller senare. Men först måste den mogna, och jag måste få tillbaka hjärnan igen.

Den har nog inte blivit som jag tänkt mig. Som vanligt inte planerad tilläts den att flyta fram mening för mening. Jag skrev en gång om företag som tävlade om att vara först med bemannade resor till Mars. Skitbok som nu bara ligger här. Den här boken om Älgarås är som den – pratig. Den inre monologen flödar.

Det ska ändras. Vilket lämnar frågan vad värdet med boken då blir. Om sättet boken är skriven på ändras. Handlingen? Folk lurar varandra och är giriga, det är alltid kul. Och boken är intressant för vi har folk som lever i och kring naturen på ett sätt som läsare verkar gilla. Ett Älgarås som inte existerar annat än i den dimmiga gryningen växer fram. Exotiskt värre. Finns det kanske rentav varg? Finns det!

Inte för att man någon gång är inne i Älgarås. Vad ska man dit in att göra? Det som finns är området utanför detta lilla samhälle. Jag är så övertygad om det är de ställen där historier värda att berätta finns. Det uppenbara, vad det än är, måste bekämpas med hormoslyr. Eller ignoreras av folk från Skövde som skriver böcker som ändå ingen läser.

Jag skulle säga två månader fram till det att jag läser boken. Blir spännande. Och möjligen skit. Men skit kan vara spännande. Vi har alla läst Da Vincikoden.

Åter är detta skrivet på en Logitech K860. Åter känns det inte bra. Det gör ont. Och jag skriver med fingerspetsarna. Det är underligt. Tur att man är dum i huvudet så man testar lite till.