om gudar och grisar

Det är dumt att skriva när man vet vad man gör. För man förstår när det inte är läsvärt. Man hoppas därför att man är kassare än man tror på att avgöra vad som är bra.

En bok över sommaren skrevs igenom några gånger. Helvete. Den skulle rättas till lite lätt och sedan läggas undan. Men nu sitts det här och funderas på gudar och grisar.

Jag upptäckte en sak. Freja var ihop med Oden. Typ. Hon levde med nån Od men tydligen ska denne egentligen ha varit Oden. Tyvärr skulle det här komplicera det jag skriver lite väl mycket så jag låtsas nog om att jag inte vet det jag vet. Om det nu skulle visa sig stämma.

En bra sak med att skriva om gudar? Allt är skrönor och påhitt så ingen kan komma och klaga på att man skriver så eller så. Vad gäller asagudarna så finns det inte många källor om dem. Vilket betyder att några få källor, två, skulle vara exakta och rätt? Det är sällan så att en författare i gammal tid är bombsäkert objektiv i sin beskrivning av saker. Det finns till exempel en bibel som har flera författare som skriver om samma sak. Och som då inte är överens inbördes.

Skulle bara ventilera frustration. Egentligen över att jag inte kan beskriva hur rädd en viss gud blir inför en viss gris. Nej, inte Särimner. Vi pratar om Sture, härskaren av Billingen.

logitech K800

Ont i ryggen. Tjalalalala! Tanken är alltså att jag ska lida av dålig rygg fram till vecka 35 när jag kan hämta min nya stol. Faktiskt illa. Vad, undrar då världen, är lösningen på detta? Ah, ett nytt tangentbord, givetvis.

En så kallad lätt överanvändning av tangentbord.

Sedan kan det ju vara så att man borde akta sig för att köpa för många tangentbord. Det vill säga, man borde se till att inte skriva sönder dem. Som i att ständigt skriva när man är svettig efter en löptur. Elektronik gillar inte det.

Logitech K800. Man får vara glad att det gått ned till tusen kronor numer. Ett år gjorde jag av med tre av dem … Jag vet, jag skäms.

ny kontorsstol beställd

Ny stol beställd. Mao: whoopie! De tiotusen kommer att sitta skönt i ryggen. Då. När den kommer. Om lite mer än en månad. Hade jag varit en sådan som kom ihåg saker hade jag vetat vad det var för stol. Lätt blekfisfärgad i tyget?

Jag har jobbat vidare med mitt lilla projekt, det vill säga ännu en av alla böcker jag har skrivit, om mänskor och gudar. Och, ja, jag skriver mänskor, mänska. Det känns som att gudarna inte skänker oss mer respekt än så. I alla fall inte i den här boken.

Jag hade lagt boken åt sidan med tanken att jag aldrig skulle ordna till den. Men läsa den kan man ju alltid … Och där satt jag fast igen.

Boken var kort, mellan sjuttio- och åttiotusen sidor. Den var medvetet skriven med karaktärer som mer var karikatyrer. Det var enklare att skriva förr. Jag var mer säker på vad jag gillade då. Nu tänker jag att tre karaktärer man inte kan skilja på kanske kan vara dumt. Att inte ha med några kvinnor (även fast det var en poäng med det – att de var smartare än männen) är kanske dumt.

Anders kan han! Det är nästan så att det … inte ser för jävla kasst ut. Jo.

Den här semestern skulle jag skrivit en ny bok. Istället började jag då skriva igenom en gammal och ge mig på den onda uppgiften med översikt av backup av gamla data. Visade sig vara smart den här gången. Tre hårddiskar hade gett sig. Mindre bra. Nå, hårddiskar blir billigare. Nu ligger alla gamla kreativa synder i ljud- och videoform på minst två ställen. Där de ska ligga till den dag vi uppfinner gudar som finns, och de ser vad vi är för ena och dunkar ihjäl oss. För det är vad gudar gör mest hela tiden.

I alla fall de som finns i min lilla bok. Som jag skriver från min tillfälliga lilla ryggontsframkallare. Som jag har klätt om själv. Jo, det har jag. Man kan möjligen ana det när man ser stolen.

Just det, boken blir allt mindre kort, ju längre jag då skriver på den.

Trevlig sommar.

kontorsstol, hör du mig?

Den bröt samman min gamla trotjänare som avyttrats från ett företag då nån gång i en forntid. En Kinnarps nånting. Jag kan inte hitta några siffror eller namn på den hur pass jag än letar. Så en sån kan jag inte enkelt knappa hem och ruinera mig på.

Hur hittar man en bra stol? Kinnarps har “showrooms”, vilket alltså är säljytor med möbler lite sparsamt utställda som man kan titta på och sedan beställa ur katalog. Större chans att köpa med sig en bil från Bilia än en stol från ett “showroom”. Antar jag. Jag har inte hunnit dit än. Om de tar emot privatpersoner? Det lär jag bli varse.

Ryggen har passat på att sitta in sig på min pissiga ersättningsstol. Kombinationen har bevisat att vissa saker gör ont hur vältränad du än är. Min rygg är rehabad in till bristningsgränsen, om en sån ordvändning nu kan användas, men den här stolen klarar den inte av. Den kommer inte tillräckligt långt upp från golvet. Huh? Jo. Underlig stol. … Nja, eller underligt bord som är rejält högt och inte ett skrivbord utan ett trärött matbord köpt på second hand.

En sån värdelös sak att ha ångest över. Men det visar sig vara genuint svårt att hitta nånstans som har stolar man kan testa. Betala får jag väl göra, jag kan ta det. Men jag skulle vilja kunna prova först.

Jag menar, min magra rumpa behöver sin stoppning.

språk

För många böcker är skit när det kommer till orden och i vilken ordning de sätts. Och vilka de är. Det viktigaste är alltid att uttrycka det man vill, inget kan någonsin vara viktigare. (Det blir annars poesi och poesi är varianter på älgbajs.) Detta betyder inte att det inte är viktigt hur man använder språket: enkla ord och meningar kan inte uttrycka allt.

De ord som bäst säger det man vill säga bör användas. Det är självklart att det är så. Men det är inte så. Fler författare borde läsa krönikor i sportbilagor.

Och? Alla vet väl detta redan? Ja, alla vet. Men “alla” verkar samtidigt skita i det och använda sitt usla språk och skapa deckare.

Det fanns en tanke när jag skrev detta. Det hade med Astrid Lindgren och en bok om gudar jag skriver på. Jag undrar vad jag egentligen var ute efter. Jag menar, att racka ned på deckare är inget man behöver lägga tid på. De rackar ned på sig själva enbart genom att de existerar.

en bok om gudar, en bok om Hentorp

Vad skriver du på nu då, under semester? Ja, kommer du ihåg det där med gudar? Inte att jag ogillar religion och allt vad det står för, utan boken om gudar. Och om Hentorp. (Ni vet, naturen runt några hus utanför en golfbana utanför Skövde?) Du gör inte det? Det kan ha att göra med att jag skrev den boken för tjugo år sen.

Och det går?

Jag skulle bara … Jag tänkte att jag skulle gå igenom stavfelen i den och lägga upp den på hemsidan. Den är inget vidare till strukturen men den är smårolig och på gränsen till läsvärd. Jag skulle säga att den är lite grann som en pjäs. Vilket den kanske borde vara efter som jag skrev den samtidigt som jag skrev teaterpjäser.

Naturligtvis har jag fastnat i den här boken. Jag har fått för mig att den väl visst, kanske, nog, kom igen nu det måste gå, nog är det väl så att, jag tror banne mig … Jag undrar om inte boken trots allt kan göras bra.

Mycket jobb väntar, herre jävlar så. Boken var tänkt och skriven som nåt lättare, nåt utan djup, nåt med karaktärer som flöt runt. Zeus, prins Rama och Oden – tre övergudar var med. Det var ingen skillnad mellan dem. Om nåt så var det själva grejen. Men det funkar inte, jag ser det nu, jag kan inte låta dem vara som de är.

Att göra platta karaktärer levande när berättelsen inte tjänar på det är dumt och svårt. Men nu är det så. Andra uppfattar nog boken som kass om de inte får liv i sig. Livet är med andra ord svårt. Och så är det sol ute. Vilket inte jag är.

att skriva i solen är så där

Det är fint i solen, batteriladdning kan man säga. Det är mindre bra att ha den som skrivplats. Jag kan inte hitta nåt sätt att skriva utomhus med acceptabelt resultat. Jag har försökt. Kolla bara på den här klumpen till stol som jag cyklat iväg med till närmaste grönområde.

Det jag klarar av att skriva utomhus är nytt. Men det kan jag alltid. På med automaten och fall framåt, ord är enkla, bara att kräka ur sig. Man kan sitta där och låta orden göra sitt.

Men du kan inte bara skriva nytt. För det nya är inte bra. Inte om du är mig. En liten text kan ta år innan den till slut är, enligt mig, läsvärd. Dessa långa, hårda åren av elände och slit sker då alltså inomhus.

Om man aldrig öppnar dörren? Då kan man skapa hela dagen lång. Nåt som, tack och lov, är underskattat roligt.

semester betyder att skriva än hårdare

Anders, varför skriver du inte om aktier längre? Ah, du menar på min andra blogg, den som är hemlig? Åh, jag insåg att jag inte visste vad jag höll på med. Jag insåg också att den tog tid från mitt skrivande.

Aktier är roligt, det stimulerar hjärnan att försöka hitta bolag som är undervärderade. Och det är bra för psyket att sedan försöka att överleva att se kursen åka jojo i femton år efter det.

Ibland kan man rentav inte förlora pengar.

Men det här gällde mer skrivande – och det faktum att det två dagar kvar till semester. Det borde vara bra. Och det är inte dåligt. Men vad ska jag skriva? Det vore bra att gå igenom – igen – de två böcker och de två novellsamlingar som jag skriver mest på. Men jag ligger för nära senaste rättningarna och kan inte se nyktert på texterna än. Jag tror jag skulle orsaka oreda.

Med andra ord behöver jag plocka upp något annat gammalt och jobba vidare med det, eller skriva något nytt. Men vad nytt skulle det vara? Det har liksom inte kommit in mycket info i skallen sedan senaste boken skrevs. Den var inte planerad, så om den här, vilket det lär bli, inte heller är planerad skulle det innebära att jag … skulle skriva något liknande?

Det blir spännande, det är nog så man kan se det.

göra sig populär som författare

En gång i tiden bloggade jag mycket. De bloggarna är döda, precis som de första åren på den här bloggen. Internet dödar saker för mig, det är tekniken, vi umgås dåligt. Men så kommer de här stunderna när man tänker att man väl borde skriva lite i den här formen.

Folk vill läsa det jag skriver, även om det är bloggande. Men jag ser inte värdet i det. Bloggande är mest dravvel, som detta. Dravvel är förövrigt felstavat, det ska vara dravel. Men jag säger inte dravel och tycker dessutom att dravel är ett fult ord. Snälla, glöm aldrig att det språket du använder dig av är det det korrekta språket. Allt annat är bara överenskommelser för att vi ska kunna kommunicera.

Jag ser däremot värdet av bok. Jag skriver sådana med jämna mellanrum. Ger jag ut dem? Näe. Jag tycker alltid att de borde vara bättre för att de ska vara värda att läsa. Varför skriver jag då överhuvudtaget – om jag nu inte ser värdet av att någon läser det jag skriver eller att jag inte tycker att det är bra nog?

För att jag är mänsklig?

Det är väl också, tyvärr, så att det är bra att meddela sig med omvärlden. Folk vill inte alltid enbart åt det som är “produkten”, det vill säga boken. Folk vill åt en omgivning, ett sammanhang, i vilken de sedan, mest omedvetet, placerar det de läser. Jag antar att få personer läser Camilla Läckberg utan att först ha hört om henne eller sett en bild på henne i något sammanhang. Bra eller dåligt har de då ett något att hänga upp hennes skrivande på.

Så dessa små galgar är kanske ett måste – inte bara för att sälja mer böcker utan för själva läsupplevelsen. Jag tror inte att jag själv behöver de här grejerna (möjligt att jag visst behöver det men bara inte kan se mig själv som mänsklig på det sättet), men för att folk bättre ska ta till sig det jag skriver kanske jag måste dela med mig av rent skräp.

Vilket detta är. Det här är inte läsvärt. Inte enligt mig. Om jag såg en annan författare skriva detta skulle jag sucka och undra varför de inte skrev på sina böcker istället. Men det behöver inte vara att de bara vill synas och sälja mer utan det kan vara att de har insett att det möjligen får läsare av deras böcker att bättre uppskatta dessa. Det kan vara så.

Det är lurigt med allting.

ordkomplettering i libreoffice

Ah, här har vi det: ett tips! Från en dålig författare, men ändå. Och det är hyfsat.

Jag skriver oftast i libreoffice. Det är som Word bara gratis. Det ser likadant ut – har bokstäver man kan sätta på det ställen där man vill. Rekommenderas. Fungerar i vilket fall för mig.

En sak irriterar mig alltid när jag skriver och det är förslag på ord, att se dem medan jag skriver. Och varje gång det lyckas att slås på så har jag glömt hur jag får bort. In i menyerna och grotta. Frustration. Duck duck goa på nätet. Runt och runt.

Och till slut en lösning.

Är du trött på att se förslag för ordkomplettering har jag lösningen. Om du skriver KAN till exempel får du ett flytande ord över texten som säger KANALBYGGE. Det irriterar mig. Lösningen är att gå upp i menyn på VERKTYG -> AUTOKORRIGERING -> ALTERNATIV FÖR AUTOKORRIGERING -> ORDKOMPLETTERING. Till vänster ser du WORD COMPLETION. Klicka bort VISA SOM TIPSHJÄLP. Du kommer nu att få en annan jobbig tipsgrej när du skriver. Vill inte du ha den heller så klicka bort AKTIVERA KOMPLETTERING AV ORD.

Och där var livet bättre igen. Varsågoda.