Månad: mars 2017

skriva böcker på heltid är väl sådär

av

Ofta är det tråkigt att jobba. Jag menar nu mitt arbete som kock. Det är tråkigt av olika anledningar, mest för att det är ett jobb, ett måste. Men livet är nu en gång sånt.

Och jag tänker då på drömmen om att få skriva böcker på heltid. Så man blir mörkrädd, men kommer jag att bli lika rastlös och uttråkad av det också? Jag tror inte det. Jag tror jag dör av hjärtattack innan det händer.

För kroppen tar stryk just nu. Jag försöker att skriva igenom boken En Bibliotekarie som heter Lillemor köper ett slott från början, och nu försöka att göra kapitlen så som de ska vara. Jag har skrivit det jag vill skriva, nu ska det läggas i rätt ordning, pyntas och byggas ut på rätt ställen. Och det går inte bra.

Första kapitlet funkade fint. Men nu sitter jag med en klump till kapitel som inte vill låta sig bli lättläst. Jag har hela tiden försökt att skriva boken utan tillbakablickar, men märker att det är inte lätt nu.

Men det som är lätt väger inte mycket här i livet.

ny titel på boken!

av

Nu se, nu så, smackelibang: “En bibliotekarie som heter Lillemor köper ett slott.”

Vad sägs? Jag är kär i titeln och kommer så att vara i flera dar. Sen kommer jag att ändra den, förstås. Men kommer jag verkligen att göra det? För är den inte fin?

Det som är bra är att den säger vad boken innehåller. Och på nåt sätt vill man ändå veta det när man tar tag i en bok. “Aniara”. Huh? Fin titel – när man läst sig till vad boken handlar om. Men som världen snurrar allt snabbare och den moderna vetenskapen verkar vara mer än nåt annat inriktad på hur man skriva korta och sakliga beskrivningar av teveserier på Netflix, då kanske man behövder doppa tårna i den världen.

Så, där var mitt dopp.

samvetet om att skriva en bra bok

av

Det är väl inte så lätt att vara människa, om man jämför med övriga djur. Vi vet – vi borde veta – vad vi gör fel, och det är upp till oss att agera därefter. Gör vi nåt som påverkar nån på ett illa sätt så är det med andra ord vårt fel.

Men vi kan vända på det: vi är till skillnad från övriga djur de enda som medvetet kan göra rätt. På hela denna blå planet är det endast vi tiotalet miljarder människor som har möjligheten att göra rätt. Pust, det ligger en hel del ansvar i det.

Har vi några skyldigheter? frågar jag mig försiktigt. Nej, vi har inte det. Vi är individer och vi har samveten. Hur vi använder oss av dem är upp till oss. OM vi använder oss av dem är upp till oss.

Vi halkar nu medvetet in på Börstorp, boken jag skriver på för tillfället. Mitt samvete vill gärna göra gott. Så… ju bättre bok jag ger till andra att läsa desto finare samvete har jag?

Anders, du är dum. Det finns förmodligen folk som sätter mindre press på sig än vad du gör

tjöta

av

Den stora frågan: vad ska man läsa för bok idag då? Eller för den delen, under livet?

Att hitta böcker som är värda att läsa är svårt. För innan du har läst en bok vet du inte om du gillar den. Ibland tror jag att man ska gå på omslagen. Det går fortast och du behöver inte tänka efter.

Det är minsann det klokaste jag har tänkt på länge.

Å andra sidan tänker jag inte mycket överhuvudtaget, åtminstone inte så mycket som folk tror. För vet du? Folk tror att jag är smart. Och folk tror att smarta personer tänker. … Några kanske gör det. Resten av de smarta är som resten av oss, de reagerar.

 

Slut.

Facebook och Google är dödsdömda

av

Muäh. Jag, det finns intelligentare ord, fast det beror ju på hur man ser det. Så, vad har dumskallen tänkt på denna gången då?

Jo, åter detta med hemsidor. Denna gång via walt-alt-delete, en podcast från The Verge med Nilay Patel och Walt Mossberg. De har, precis som jag, filosoferat, och skrämts, över att allt online blir mer och mer delar av större nätverk. Om jag är musiker, inte fan gör jag en egen hemsida och huserar där. Nej, jag sätter mig youtube – för där händer saker. Men youtube ägs av google. Så youtube länkas lätt till google+ och så vidare.

Facebook? Helvete vad trött jag är på att se skiten. Vilket också är varför jag knappt gör det. Bra ställe att bli kontaktad av folk på, men där tar det slut.

Det jag inte vill, det som retar mig med dessa nätverk, är alla dessa jävla förslag man får. Jag skulle vänligen vilja få bestämma själv vad jag möjligen skulle vilja vara intresserad av. Har nåt ett problem med det? Ah, men det har man tydligen. Allt ska förutses, fyllas i automatiskt. Om jag vill se på en video på youtube. Vad händer? Där kommer förslag på fler videos. Helt okej. Men vilka förslag kommer? De som jag redan har lyssnat på! Javisst, jag tittade på en kpopvideo. Och jag fick låtförslag. Jag tittade på en annan. Och jag fick samma låtförslag. Jag tittade på en tredje…

Google, vi tar väl de som exempel, verkar korkat nog tro att jag hela tiden vill gilla samma saker. Kanske, bara kanske, vill jag inte vara en del i flock, i alla fall inte i en flock som står och stampar på samma ställe. Om Google/Alphabet ville rekommendera saker så kan de tänka om i sättet de gör det.

Dessutom, jag vill inte att de gör det. Alls. Överhuvudtaget. På nåt sätt. Nätet skulle vara fint om det lät mig bestämma själv, inte försökte skyffla mig hit eller dit. Det blir alltmer obrukbart.

Vilket leder oss till personliga hemsidor igen. Jag tror att jag hellre vill ha en struktur som Yahoos gamla, där man letar genom mappar med kategorier för att hitta sidor man gillar. Eller nåt annat. Vad som helst förutom att all info ligger inbundet hos företag som lusar ned en med förslag och förhindrar en från att fritt hitta saker man kunde vara intresserad av.

Det som är skönt med detta är att korkade saker brukar gå under.

Så, där har ni det: Facebook och Youtube kommer att gå under. Förhoppningsvis hyfsat snart.

Till dess ska jag försöka läsa lite mer på bokbloggare – och försöka ducka undan deras pop-ups som försöker länka mig vidare till deras – Gah! – facebooksidor.

håll din egen hemsida

av

Jag gillar hemsidor som är personliga, och jag menar nu sidor som tydligt är gjorda och drivna av en person. Det finns ärlighet och charm i det. Och är den sidan sen reklamfri blir jag lycklig, kan nästan läsa mig runt där även om det skrivna eller bilderna är intressanta.

Men det ska vara en egen hemsida. En facebooksida? Nej, illa, usch, fy. För där är allt ordnat, där är allt knutet till omvärlden i ett inlindat litet fint paket dit du slussas genom länkar som du knappt ens själv vet om att du skapar. Myspace? Nej, vill inte se.

Av en slump, och jag kan naturligtvis inte hitta den, snubblade jag på en hemsida om en damm. Nån har fotograferat djuren runt dammen och gjort det i åratal. Fantastiskt. Jag drogs in till bilderna och till det personen skapade. Där fanns några kommentarer bloggdelen och några på sidorna med foton… Ah, det var så fint. Men det var ingen populär eller känd sida.

Men där var kvalitet. Där var nån som stod på egna ben.

Det är litegrann skillnaden mellan att jag nu har en blogg under ett eget domännamn: andersjuhlin.com. Jag har en sovande blogg på anders.worpress.com. Men det står wordpress i titeln. Och emellanåt släpper wordpress fram en reklamblänkare på sidan. (Inte ofta, men trots allt, det dyker upp.) Jag tar mer ansvar nu, känner jag som läsare av min egen blogg. Det känns som om jag bryr mig.

Innehåll är så klart alltid innehåll. Men när nåt är fristående från ett system, när länkar och annat måste läggas till för hand och inte klickas in genom en lista med förslag från den tjänsten eller den appen, då känns det finare, öppnare, ärligare. Och då blir jag lycklig.

Ha ha! Ni skulle sett vad fin och innehållsrik min andra hemsida anderssagor.com var. Innan jag råkade ut för det man just råkar ut för när man ska ta allt ansvar och vara sin egen herre eller dam över sin domän: malware. Brrr. Men man lär sig, och jag tror jag vet hur jag ska rädda sajterna om det händer igen.

Men fram till dess: det är jag, min sajt mot evigheten!

jag gillar författare som skryter

av

För hur ska man annars veta om de tror på det de gör? Man kan iofs läsa det de skriver, se kvaliteten på orden och få veta den vägen…

Men om man inte läst nån, är det inte skönt att veta att åtminstone de själva tror på sig? Jag har halkat runt på diverse halvprofessionella författares hemsidor och sett exempel efter exempel på hur folk bygger upp sig själva. “Utgiven på danska!” Okej, säger jag, alltid trevligt. Men är det grunden för att jag ska anlita dig som lektör? Jag säger inte att det inte räcker, men verkligen?

Just detta att erbjuda tjänster åt andra i skrivande är intressant. Det betyder förmodligen två saker. Den ena är att deras egna skrivande inte går att leva på. Det andra är att det brinner för att trots sitt högst lukrativa skrivande också gillar att hjälpa knappt skrivkunniga att förlora pengar på att försöka skriva och sen ge ut en bok. Jag är lite cynisk här. Men jag tror jag skriver sanningen.

Lektörer… fy fan. Alla vill vi väl vara det? Tänk att få dela med sig av all sin kunskap, allt det som man kämpat till sig under de långa timmarna man tillbringat med ord och att inte tjäna pengar på dem. Samtidigt har jag svårt att tro att alla misslyckade (läs outgivna/olönsamt utgivna) författare skulle bli bra handledare åt andra. Det grundläggande, ja, visst kan man hjälpa nån att stava och att strukturera upp saker. Men…

Ska inte folk göra det själva? Upp till en viss nivå, bör man inte försöka att ta sig dit för egen penna? Visst, har man världens bästa berättelse  inom sig och varken kan stava eller strukturera upp den så bör man ta hjälp. Men då tar man hjälp, man berättar det man vill ha nedskrivet för nån som sen gör det. Zlatan skrev inte sin egen bok. Den hade förmodligen inte blivit bättre om han skrivit den och en lektör, som blivit utgiven på danska, sen gått igenom den. Fast man vet ju aldrig.

Det behöver finnas att motstånd när man skriver, man behöver kämpa. Och det är klart, har man gjort det, och sen känner att nån behöver in och böka lite med det, och man gillar och har råd med att nån, som har blivit utgiven på danska, gör en insats, då är det helt okej.

Själv är jag inte utgiven på danska. Men vill nån ha hjälp, så hör av er. Jag kan inte stava, inte strukturera upp saker, kan inte mejsla ut karaktärer eller måla upp landskap som Strindberg. Men jag kan berätta rövarhistorier och jag är en jävel på att skriva på känsla.

Ja, varför inte testa det innan du går till en lektör, att skriva så gott du kan och skicka in eller på egen hand försöka ge ut detta? Jag är säker på att pengarna du lämnar till en lektör, som blivit utgiven på danska, sällan gör saker bättre.

Fast, vad fan vet jag. Jag kan inte ens bestämma mig för vad jag ska kalla en oanvänd åker. Jag vill kalla det en savann. Men den är inte betad och den är i Skaraborg. Svår fråga och jag har inte svaret.

Slut för idag. Sov som bara du förtjänar.

det är kallt ute

av

Vilket innebär att man har värsta läget att skriva, skriva och skriva. Ah, men det vill sig inte. Jag har sprungit på pumpen.

Frågan är nu: kan jag inte skriva mer för att jag är lat? Och den mer fräcka frågan är: kan jag inte skriva mer för att det jag nu skriver igenom är tillräckligt bra? Så pass bra att det irriterar mig att jag behöver sitta med det hela.

Jag har inte svaret. Jag skriver på den här bloggen istället, samlar kraft för att ge mig på det hela. Sakta närmar jag mig den roliga punkten i boken, den där den delar sig i två. I den andra delen är min huvudkaraktär mycket tillbakadragen och saknar helt inre monolog. Det är underbart skönt att slippa ge sig in i skallen på henne. En annan karaktär tar över som ansiktet utåt för företaget/slottet jag skriver om, och dessutom som huvudkaraktär i hur den är beskriven.

Det är typ bra.

Men sen kommer det att komma ett slut på boken som inte helt givet att folk förstår. Det är ekonomiskt, tekniskt. Jag skulle kunna göra det enklare att förstå, och jag tror att de flesta läsare skulle gilla slutet och tycka att det är logiskt. Men då har de inte fattat boken! Den måste sluta på det sätt den gör. Även om den blir svårförstådd. Men ibland måste saker vara svåra, det är enda sättet som vi blir smartare på, detta att pressa oss.

läs The Guardian istället för twitter

av

Bara för att det går, för att jag orkat få hyfsad ordning på websajten skriver jag en aning. En förklaring om varför jag har en dylik sida överhuvudtaget kanske är på sin plats. Nej, stryk “kanske”, det är på sin plats.

Internet är som vi alla vet alltmer flytande. Vi hoppar mellan olika sociala – läs reklamdrivna – tjänster där inlägg och bilder blinkar förbi allt snabbare. Det hur bra som som helst. Men samtidigt blir inte mycket gjort. (Och allt är google readers fel, oja. När den lades ned så föll nätet ihop. Piss på dig, fru Google.)

Jag har ändrat hur jag använder nätet, men på sistone har det alltmer vänt. Vad läser jag? Var får jag mina nyheter ifrån? The Guardian. Livet går långsammare där. De har inte så mycket reklam och de har fler reportrar, eller som man också kan säga det: mer egen undersökning, eller som man också kan säga det: mer journalistik. Det är för mycket länkar! Nånstans måste information skapas, nånstans måste nån kolla källorna på länkar de själva länkar in som nyheter. Inte många verkar göra detta.

Så, ge mer fler The Guardian. Ge mig… ge nåt att hålla fast i. Ge mig styrkan i att inte följa så många på twitter och låt dessa personer vara de som letar upp det som är vettigt att läsa. De sidor som har “fångstsidor”, pop-ups som vill ha din mejladress och som ständigt besvärar dig med dessa – jag vill inte ha dem och blir aggressivt inställd till sidorna. Och vad mer är, jag ställer om hjärnan till att inte lita på de sidorna.

Men, Anders, du skriver ju böcker? … Ja? Borde inte du också ha en fångstsida för att samla mejladresser till en lista med intresserade som du kan skicka ut nyheter till, försöka sälja böcker till, försöka få att fastna i ett behov som på alla sätt det går leder dem till att spendera pengar på dina böcker och andra produkter? Oja, klart som fan jag borde.

Men jag kan inte med. Än så länge har jag ett dagjobb, ett sånt där ärligt, ett sånt där matlagningsjobb med månadslön och att infinna sig för att jobba sina åtta timmar per dag. Så jag behöver inte irritera läsare med pop-ups. När jag väl tar steget bort från detta… Jag kan bara hoppas att jag inte blir till en av de som pissar ned nätet med stickig jävla förolämpningsreklam. Det blir säkert så, men än så länge kan jag hoppas.

Och hoppet är som bekant det man lever på. Det och dagjobbet.

Köttfärslimpa FTW!

kommunalrådet har ont i nacken

av

En del undrar varför jag är så elak mot folk i det jag skriver. Och jag säger, med den hysteriskt kontrollerat röst: “Eh, det är underhållning, påhitt; det är inte fakta.”

Just nu skrev jag att Skövdes kommunalråd fick ont i nacken för nån drog huvudet bakåt över en fåtöljs övre kan. Och jag undrar hur mycket skit jag kommer att få för det. För kommunalrådet har väl inte gjort nåt? Jag ska erkänna en sak: jag vet inte vem som är kommunalråd i Skövde. Jag ska erkänna en annan sak: jag bryr mig inte. För det har inte med min berättelse att göra. För det är ingen faktabok.

Jag älskar att skriva. Mina idéer och tolkningar kommer att tolkas av nån annan. Ingen som läser min text kommer att uppfatta den som jag gör. Så, varför ens försöka att tänka på den saken, varför böja sig det minsta för läsaren åsikter och uppfattningar? Det skulle i så fall vara för att författare i allmänhet har tänkt mer på det de skriver och på hur man uppfattar text än de som inte skriver för andra att läsa. Med andra ord: jag är inte normal och bör inse det för att läsaren alls ska ska förstå; det ingår i mitt jobb att förkorka – fint ord, va? – det jag skriver för att nån överhuvudtaget ska uppfatta nåt i närheten av vad jag menat att skriva.

Den här företeelsen skulle då förklara varför jag inte förstår vad andra skriver, varför det verkar så udda och rent av fel – att jag inte kan läsa den personens tankar. Fast jag tycker nog fortfarande att Jan Mårtensson inte skriver saker jag vill läsa. Att hela hans skrivande hos mig vore ett tolkningsfel… Oh, världen snurrar. Tänk om Jan Mårtensson är ett geni!

Slut för idag, jag måste gömma mig nånstans.