Det är fan lurigt att läsa böcker. För en sån som mig är det stört omöjligt att sitta ned, lägga upp fötterna och läsa boken. Hjärnan letar alltid efter nåt mer än orden, söker efter mer mening, mer djupa insikter, mer… kvalitet?
Det kunde väl varit okej. Men det sätter en rejäl press på mig när jag skriver själv. Om jag inte kan slappna av med en bok innan jag har hittat “vad den egentligen handlar om”, då måste jag ju sätta samma krav på mig själv. Och ibland, i partier av det jag skriver, så släpper jag på det stora temat och låter en potatis som planteras just vara det. Inte ofta, men det händer.
Det känns som… som om jag moffar godis?
Är jag för sträng mot böckerna när jag läser? För jag har inte hittat många böcker som jag gillar. Okej, jag har aldrig hittat nå bok som jag gillar från början till slut. Men vissa böcker skänker en känsla av att vara värda att läsa mest varje sida. Och hur i helvete ska jag själv lyckas att bli en sån som klarar av att skriva sån kvalitet?
Ah. Men det kanske inte är så. För kanske är det jag uppfattar som kvalitet inte nåt att ha. Kanske tolkar jag texter som är underbara som bajs. Kanske är jag ute efter ett ideal som inte finns, eller så är jag då inte vidare smart.
Oavsett, den senaste månaden har varit hemsk, både på skriv- och läsfronten. Det blir inte mycket läst. Jag fastnar, det är inte roligt, allt suger. Och skrivandet är som nedsketet, det är kletigt ineffektivt, jag grottar ned mig i karaktärer och tappar den fina, rena stilen som jag försöker att skriva Börstorp med.
Bajs.
Och det är väl dagens ord det. Varsågod.