telenor är möjligen bajs, möjligen bra

Telenor är underligt. Möjligen. Säljare, möjligen från Telenor, ringer om ett erbjudandet med inbakning av Telenor och Netflix. Ekonomiskt inget att tveka om från min sida. Men de kan inte bevisa att de är från Telenor.

Så … jag ringer Telenor. Som säger att det låter som en bluff och att någon försöker att sno pengar från mig. Okej, låter rimligt. Säljaren fortsätter att ringa, hävdar bestämt att den är från Telenor. Chefen ska hämtas och så vidare för att de ska bevisa att de är från Telenor. Via telefon? Ska en person komma och säga hej och jag då ska tro att den personen är från det företaget?

Jag tror att det faktiskt är säljare från Telenor och att det är ett äkta erbjudande. Men de kan inte på något sätt bevisa det, har i alla fall inte gjort det än. Jag hoppas så att det är bluffmakare, för annars sköts affärerna från Telenors sida på ett skrämmande uselt sätt.

Spännande detta. De ska ringa igen.

Men vi skulle ju prata böcker. Vet ni, jag har mer och mer tröttnat på böcker. Att läsa eller lyssna på dem är mindre intressant nu än det någonsin har varit. Vitsen med att någons skulle läsa det jag skriver är inte uppenbar.

Och jag funderar över anledningen. Jag kan gissa och det är att böcker inte längre, för mig, finns någonstans. Allting med böcker är flytande. Det är abonnemang här och där, ingen topplista regerar. Och de topplistor som finns får man anta att en dator sköter.

Jag förstår att jag inte har koll längre. Men vilken lista skulle gälla? För visst vill man ha en bästa-lista, det vill säga, dessa böcker köper folk mest av? Precis som man vill ha en lista där experter rankar de bästa böckerna. Om de här listorna finns så känner jag inte till dem.

Det är ett tröstlöst hav av Instagram numer. Såklart är det bra att författare kan pressa sig fram till att bli populära. Men det känns som att mer nu än någonsin handlar det mindre om kvalitet än om popularitet. Och eftersom jag inte reagerar på popularitet på ett positivt sätt så tappar jag intresse för böcker.

Något liknande pågår i mitt huvud. Och det är trist. Jag längtar tillbaka till ett liv där det var mer strukturet kring vad som var bra.

Livet.

att skriva för dumma mänskor

Fördelen med att ha många böcker att skriva på samtidigt, den stora fördelen, är att du egentligen aldrig blir klar. Slutpressen på dig själv finns inte där. Jag gillar det. För när jag är klar måste jag lämna ifrån mig mina verk.

Vilka inte är bra. Hela vägen igenom. Jag märkte det igår, med Å lite mänskor, ett verk som mest är värk. Boken är inte bra. Den skrevs som … ett sätt att skriva på? Det var mer en uppställning av hur man skulle kunna skriva om gudar och om hur dumma de var. Och att mänskor var än dummare. (Det var också boken som fick mig att börja skriva “mänskor”. En stavning som är så mycket bättre än den etablerade. Den säger att mänskor är mänskliga, det vill säga gör fel.)

Så jag sitter här med en av böckerna och sliter. Det går … framåt? Lite åt det hållet rör det sig allt. Men det går också nedåt. För det blir sämre och mer komplicerat ju mer jag skriver. Det karaktärsdags, få folk att fatta hur karaktärerna är. Jag tycker det är klart redan i första genomskrivningen, gängse person säger att de vill ha mer. Med andra ord: jag tillbringar min lediga tid med att skriva folk på näsan.

Jag sitter också här i min lägenhet och letar efter sätt att inte göra det jag precis sa att jag gjorde. Men det är så svårt. Ingen skulle klara av att läsa mina böcker, i alla fall inte att gilla dem, om jag skrev som jag egentligen vill skriva. Å andra sidan skriver Kafka som Kafka gör och böckerna är bra. Även om då inget såldes medan han levde. Och jag vill inte sälja. Men jag vill så klart ha pengar. Pengar är bra.

Man kan köpa hus för dem. Något som drar i mig, iväg från skrivandet. Kommer det att bli av? Förmodligen inte. Ett hus, okej, roligt. Men då behöver jag köpa en bil. Och det skulle då bli en elbil. Vilket kan kosta som ett halvt hus om man hittar ett litet billigt ett.

Jävla bokstäver. Livet vore enklare om ni inte fanns. Och om Corona och Putin inte dragit upp priser på halvledare.

det här med Ukraina, och underhållning

Intressant med krig och att folk blir upprörda av det. Ukraina – Putin, självklart är det obegripligt för alla som inte är eländiga massmördare ända ned till själens innersta vrår.

Låt oss fundera på vad som resten av världen gör på sin fritid. Som har lite med det ryska eländet att göra. Ni vet teveserier, filmer, böcker, vad handlar de om, vad är populärt? Det är inte de trevliga delarna av den mänskliga naturen som dominerar.

Och det tittar vi på? Underhållning kallas det. Elände. Som vi tittar på och läser om. Som vi betalar för. Kan det vara så att vi i grunden behöver stanna upp och tänka om även i våra privatliv. Även so underhållning – krig kanske inte är trevligt.

Men vad vet jag. Alla kanske inte vill se ofarliga saker där människor inte blodigt har ihjäl varandra, det kanske bara är jag som är snäll.

idioter norr om Mariestad

Det verkar som att antroposoferna på allvar är dumma i huvudet. De är religiösa så vi vet att de inte tänker logiskt. De är inte konstigare där än någon i någon annan religion. Men nu har de ockuperat ett slott? Norr om Mariestad har de köpt stället men inte betalat för sig och vägrar nu att lämna stället.

Jag antar att det visar att även bland folk som tänker ologiskt finns det än värre idioti att plocka.

Jag har sett det där slottet många gånger. Det är inte vackert. Men markerna är fina. Och det retar mig att någon tar över stället och inte gör rätt för sig. Hur svårt kan det var att inte vara skithögar? De har, i stort sett, snattat slottet.

Det är i det här läget man önskar att lagen kunde fungera smidigare vad gäller vräkningar. För vad jag fattar är det inte så enkelt som att bara dra väck dem. Det jag inte förstår är hur de kan med att göra det de gör. Något är fel i huvudet hos de här tomtarna. De måste väl förstå att folk blir lidande av att de inte gör rätt för sig?

Och ändå bor de kvar?

Jag önskar att någon skrev en bok om det där stället. Vänta lite …kan det vara så att någon gör det?

Google gör dig inte rik

Om du vill tjäna pengar och göra det utan att ha ett arbete blir det investerande för de flesta. Vilket får dig att söka råd. På nätet?

Tänk att du söker på nätet efter “Hur blir jag rik?”, sådana saker. Elva miljoner kommer att ha sökt efter det i samma sekund som dig. Man därför anta att folk har betalat rejäla pengar på att rankas högt när man söker efter den och liknande termer.

Kan man kanske anta att de råd som ges, bra eller dåliga, kommer att följas av rätt många personer? Givet att framgång, relativ sådan, kommer när man är bättre än andra så blir man inte bättre än andra om man gör samma sak.

Med andra ord, Google är inget som gör dig rik.

Det är mer komplicerat än så, och logiken håller inte helt. Men jag är sjuk, trött och arg på folk som ger råd om investerande och som gör det för att de vill synas och tjäna pengar på att vara mellanhänder. Det känns någonstans som att rådgivningsindustrin borde förbjudas. Jag tror vi som inte är i den skulle tjäna pengar på det.

Älgarås.

Ny är skriven. Kanske borde nämna det. Relevant rentav. 15 dagar av slit avslutat med en 12000-ords dag. En dag som var döden. Men jag överlever minsann döden. Och är kvar med en bok.

Jag har inte läst boken än. Herregud, livet är för kort. Jag ska göra det förr eller senare. Men först måste den mogna, och jag måste få tillbaka hjärnan igen.

Den har nog inte blivit som jag tänkt mig. Som vanligt inte planerad tilläts den att flyta fram mening för mening. Jag skrev en gång om företag som tävlade om att vara först med bemannade resor till Mars. Skitbok som nu bara ligger här. Den här boken om Älgarås är som den – pratig. Den inre monologen flödar.

Det ska ändras. Vilket lämnar frågan vad värdet med boken då blir. Om sättet boken är skriven på ändras. Handlingen? Folk lurar varandra och är giriga, det är alltid kul. Och boken är intressant för vi har folk som lever i och kring naturen på ett sätt som läsare verkar gilla. Ett Älgarås som inte existerar annat än i den dimmiga gryningen växer fram. Exotiskt värre. Finns det kanske rentav varg? Finns det!

Inte för att man någon gång är inne i Älgarås. Vad ska man dit in att göra? Det som finns är området utanför detta lilla samhälle. Jag är så övertygad om det är de ställen där historier värda att berätta finns. Det uppenbara, vad det än är, måste bekämpas med hormoslyr. Eller ignoreras av folk från Skövde som skriver böcker som ändå ingen läser.

Jag skulle säga två månader fram till det att jag läser boken. Blir spännande. Och möjligen skit. Men skit kan vara spännande. Vi har alla läst Da Vincikoden.

Åter är detta skrivet på en Logitech K860. Åter känns det inte bra. Det gör ont. Och jag skriver med fingerspetsarna. Det är underligt. Tur att man är dum i huvudet så man testar lite till.

Skövde kan möjligen ha en rättighet att existera.

Skövde är en av två städer som jag känner till hyfsat väl. Fattigt urval om man tänker efter på vilka städer som finns. Men så illa behöver det inte vara.

Jag har skrivit ett antal böcker i och kring de här två städerna. Och de har givetvis alla var bra. … Jag tänker att något måste städerna ha. Det Je n’ai sais quoi som man inte kan sätta fingret på. Humor, jag ber om förståelse.

Jag vill skriva om andra ställen. Skövde känns litet. Berättelserna mina viker ut sig i tid och genre (inte för att jag skulle få för mig att skriva i någon viss) och där sitter jag med tomtar som sköter de underjordiska bäckar som håller ordning på avrinningen från berget Billingen. På 1880-talet.

I senaste boken glider handlingen ut till Älgarås, men dras ständigt tillbaka till Skövde. Och till Mars. Mars … skitplanet, en hel och två halva böcker har handlar om resor dit. Ingenting speciellt händer mellan människor bara för att handlingen flyttas till Mars. Det är bara en ursäkt för att ha en ny miljö att skriva om så att du kan få ord ned på papper. Författarjävel!

Det var till mig själv.

Jag har funderat på att bosätta mig i Portugal. Jag har också funderat på att ha råd att göra det. En liten stuga där, andra dofter, annan natur, annan mat. Och en ny stad att läsa in sig om och låta virrepannehjärnan gå loss över

Frågan jag ställer till världen: för den som inte vet hur Skövde och Mariestad ser ut, och som inte har läst något jag har skrivit, blir mitt läsbara bättre för att det kommer från Portugal?

För det enda jag kan avgöra är att det skulle kosta mycket pengar att ta reda på den saken.

Det jag kan konstatera med bestämdhet är att Logitech 860, tangentbordet jag skrivit detta på, inte passar mig. Det är ergonomiskt och det får mina armar att svida. Möjligen för att jag skriver som en krabba – händerna inåt – även på ett platt tangentbord, möjligen för att jag är vek.

Ny bok igen.

Vad mycket dumt jag har skrivit. Lite av det har varit blogginlägg. Problemet, och det känner väl folk till, är att jag inte gillar tomhet, att det som skrivs ska vara relevant och annars inte är värt för någon att läsa.

Tja, här kommer onödiga ord som inte är värda att läsa: jag har börjat på två nya böcker. Igen. Med andra ord, jag har inte kommit igång med redigeringen av de gamla. En av de nya böckerna har gått in i väggen efter trettiotusen ord. Den blir nog inte något. Den andra, den jag skriver på nu, har något. Även om den utspelar sig i skogarna utanför Älgarås. Femtusen ord om dagen de fyra första dagarna av semestern på den. Sju och ett halvt tusen de senaste två dagarna. Runt tretusen så långt idag.

Det händer saker. Alltid något.

Det trodde ni inte – jag skriver igen

Det har varit slött och slappt och negativt med författandet. Kanske inte för att jag är lat, nog mer för att jag inte har sett meningen med det – jag har svårt att se att jag skulle vilja bli känd för att jag skrev böcker.

Pengarna vill jag så klart ha. En inkomst som inte kommer sig av ett jobb som jag tvingas att ha? Ja, tack. Att inte ha en regelbunden inkomst, att inte behöva ha det, det vore gött.

Så, vad har ändrats? Förmodligen att jag klarat av att börja läsa böcker igen. “Stocks for the long run” och “The Future for Investors: Why the Tried and the True Triumph Over the Bold and the New”, båda av Jeremy S. Siegel har det blivit. Böcker om aktiemarknader och hur dum man är om man rusar rätt in och försöker vara smartare än alla andra. De är inte som böcker jag skriver men de är böcker. Vilket gör det till kanske tio böcker som jag har läst de senaste tjugo åren.

Ibland krävs det nog att man tar ett steg tillbaka och inser att text i längre form är något som folk, det vill säga jag själv, gillar. Mycket internettexter blir det numer, med vilket jag menar artiklar om saker där man egentligen inte kommer ned på djupet med saker, där nyanser slängs åt sidan för att man måste få plats med det grundläggande man vill få ur sig. Man får en tavla gjord av en dator istället för en målad med mening och omsorg av en konstnärssjäl. Lite så.

Hur länge håller detta i sig då? Fan vet. (Om han skulle se till att existera och då också vara en som läste böcker.) Men det är intressant att se fingrarna lösa tankefel som jag gjort för längesedan, att inse att det jag skriver nu är bättre än det jag skrev tidigare – trots att jag inte skrivit något däremellan. Mest intressant är dock att det faktiskt är bra, den texten som är där framför mig på skärmen. Viss talang anas.

Framtiden? Man kan anta att det lär man få se.

Tråkiga fakta är, tyvärr för er alla, också fakta.

Dummare och dummare saker skrivs i tidningar och mest överallt. Personer man känner läser/ser de här sakerna. Och tror på dem.

Åsikter hos folk jag känner skrämmer mig. Det är som att folks hjärnor inte orkar med att förstå att sådant som står skrivet inte behöver vara sant. Lyssna på mig: ord är enkla att få på plats. Ni känner mig. Jag skriver mest hela tiden och om allt. Det betyder inte att det jag skriver är rätt eller riktigt. Roligt kan det dock vara, oavsett sanningshalt.

Om jag skrev om politik, om Donald Trumps förträfflighet eller om hur små händer han har, så skulle folk jag känner förmodligen anse att det är eftertänksamma ord. För att de finns.

Jag säger det igen: ord är enkla och behöver inte betyda något. Lionel Messi kan skruva in frisparkar och det är knappt ens svårt för honom. Jag, och ofantliga mängder andra människor, kan skriva långa texter om saker vi inte vet något om, och du kan älska varje del av det, imponeras av hur vettigt resonerandet verkar.

På något sätt måste vi lära befolkningarna världen över att utvärdera vad som är sanning, lögn eller normalt tvetydigt.

Jag är mycket rädd för människans framtid. Och jag är irriterad över att jag ännu inte har gjort något åt det. Jag vet ju om det. Och jag kan ju skriva, men jag gör det inte för att påverka någon – jag försöker inte att bli läst, jag skriver mest för att.

De här som är som jag – folk som försöker att se mer nyktert och neutralt på det som faktiskt händer, inte på hur det beskrivs – finns överallt. Det de skriver finns överallt. Men det är inte dit man länkas i första hand. För att dessa texter är för tråkiga?

Jag behöver påpeka en sak: tråkiga fakta? De är likförbannat fakta.

Och just det, jag har hämtat min nya stol från Kinnarps nu. Den är … Jag har inte förstått hur man ställer in den än. Små steg.