håll din egen hemsida

Jag gillar hemsidor som är personliga, och jag menar nu sidor som tydligt är gjorda och drivna av en person. Det finns ärlighet och charm i det. Och är den sidan sen reklamfri blir jag lycklig, kan nästan läsa mig runt där även om det skrivna eller bilderna är intressanta.

Men det ska vara en egen hemsida. En facebooksida? Nej, illa, usch, fy. För där är allt ordnat, där är allt knutet till omvärlden i ett inlindat litet fint paket dit du slussas genom länkar som du knappt ens själv vet om att du skapar. Myspace? Nej, vill inte se.

Av en slump, och jag kan naturligtvis inte hitta den, snubblade jag på en hemsida om en damm. Nån har fotograferat djuren runt dammen och gjort det i åratal. Fantastiskt. Jag drogs in till bilderna och till det personen skapade. Där fanns några kommentarer bloggdelen och några på sidorna med foton… Ah, det var så fint. Men det var ingen populär eller känd sida.

Men där var kvalitet. Där var nån som stod på egna ben.

Det är litegrann skillnaden mellan att jag nu har en blogg under ett eget domännamn: andersjuhlin.com. Jag har en sovande blogg på anders.worpress.com. Men det står wordpress i titeln. Och emellanåt släpper wordpress fram en reklamblänkare på sidan. (Inte ofta, men trots allt, det dyker upp.) Jag tar mer ansvar nu, känner jag som läsare av min egen blogg. Det känns som om jag bryr mig.

Innehåll är så klart alltid innehåll. Men när nåt är fristående från ett system, när länkar och annat måste läggas till för hand och inte klickas in genom en lista med förslag från den tjänsten eller den appen, då känns det finare, öppnare, ärligare. Och då blir jag lycklig.

Ha ha! Ni skulle sett vad fin och innehållsrik min andra hemsida anderssagor.com var. Innan jag råkade ut för det man just råkar ut för när man ska ta allt ansvar och vara sin egen herre eller dam över sin domän: malware. Brrr. Men man lär sig, och jag tror jag vet hur jag ska rädda sajterna om det händer igen.

Men fram till dess: det är jag, min sajt mot evigheten!