semester betyder att skriva än hårdare

Anders, varför skriver du inte om aktier längre? Ah, du menar på min andra blogg, den som är hemlig? Åh, jag insåg att jag inte visste vad jag höll på med. Jag insåg också att den tog tid från mitt skrivande.

Aktier är roligt, det stimulerar hjärnan att försöka hitta bolag som är undervärderade. Och det är bra för psyket att sedan försöka att överleva att se kursen åka jojo i femton år efter det.

Ibland kan man rentav inte förlora pengar.

Men det här gällde mer skrivande – och det faktum att det två dagar kvar till semester. Det borde vara bra. Och det är inte dåligt. Men vad ska jag skriva? Det vore bra att gå igenom – igen – de två böcker och de två novellsamlingar som jag skriver mest på. Men jag ligger för nära senaste rättningarna och kan inte se nyktert på texterna än. Jag tror jag skulle orsaka oreda.

Med andra ord behöver jag plocka upp något annat gammalt och jobba vidare med det, eller skriva något nytt. Men vad nytt skulle det vara? Det har liksom inte kommit in mycket info i skallen sedan senaste boken skrevs. Den var inte planerad, så om den här, vilket det lär bli, inte heller är planerad skulle det innebära att jag … skulle skriva något liknande?

Det blir spännande, det är nog så man kan se det.

det är kallt ute

Vilket innebär att man har värsta läget att skriva, skriva och skriva. Ah, men det vill sig inte. Jag har sprungit på pumpen.

Frågan är nu: kan jag inte skriva mer för att jag är lat? Och den mer fräcka frågan är: kan jag inte skriva mer för att det jag nu skriver igenom är tillräckligt bra? Så pass bra att det irriterar mig att jag behöver sitta med det hela.

Jag har inte svaret. Jag skriver på den här bloggen istället, samlar kraft för att ge mig på det hela. Sakta närmar jag mig den roliga punkten i boken, den där den delar sig i två. I den andra delen är min huvudkaraktär mycket tillbakadragen och saknar helt inre monolog. Det är underbart skönt att slippa ge sig in i skallen på henne. En annan karaktär tar över som ansiktet utåt för företaget/slottet jag skriver om, och dessutom som huvudkaraktär i hur den är beskriven.

Det är typ bra.

Men sen kommer det att komma ett slut på boken som inte helt givet att folk förstår. Det är ekonomiskt, tekniskt. Jag skulle kunna göra det enklare att förstå, och jag tror att de flesta läsare skulle gilla slutet och tycka att det är logiskt. Men då har de inte fattat boken! Den måste sluta på det sätt den gör. Även om den blir svårförstådd. Men ibland måste saker vara svåra, det är enda sättet som vi blir smartare på, detta att pressa oss.