Tibro ligger skrämmande nära Skövde

Jag skrev visst ett inlägg på bloggen precis och det hade möjligen något värde. Men vi skulle visst prata om sommaren som varit (snart tillbaka på jobbet, så sommaren dör nu) och hur elak jag varit mot Tibro.

Jag har inte något emot Tibro, stället är bara så tråkigt. Om Skövde är trist, vilket verkar vara den allmänna uppfattningen, vad är då inte en stad som på Wikipedia beskrivs som ett ställe där folk bor för att ha någonstans att bo så de kan pendla in till Skövde?

Samtidigt finns där över sextio olika bolag. Inom möbelbranschen. Om något byggs där? Konstrueras? Tunt på den fronten. Det är intellektet i Möbelsverige som finns där!

Traktorpulling i Tibro. Tänk Skaraborgs Formel Ett.

Skulle kolla in en finare egendom där. Ruders. Finare tolkar ni fritt. Stället hade varit i tankarna hos mig några år efter att jag varit där hos en tidigare ägare och pratat om jobb. Tjoff dök stället upp när jag skrev en bok i somras. Jag behövde ett … Jag behövde inte ens stället, det bara trängde sig in i berättelsen.

Och eftersom det ligger utanför Tibro och dess utsikten är: väg åt ena hållet, tråkåker åt andra hållet blir man lätt negativ. Mot Tibro. För Ruders måste väl vara Tibros mest upphöjda plats? Det är ingen vidare fallhöjd från det.

Så jag kollar givetvis upp Tibro, efter att jag har skrivit boken, och märker att det inte är så farligt. Det finns affärer och något av ett centrum. Och åt de håll som inte är mot Skövde är det riktigt fint. Så kallad natur som inte är helt industrialiserad. Förmodligen för att det är mark som passar för tall och inte för industrigran.

Jag tror jag säger att Tibro nog inte är som jag föreställde mig. Vilket det givetvis fortfarande är i boken, det måste finnas gränser för hur man anpassar sig. Men i verkligheten är det möjligen ett okej ställe. Inte för att jag stannade till mer än för att kolla riktningar så att jag tog mig därifrån igen.

Boken? Den handlar om markägande i Härjedalen och bullbak i Västerås.

Det trodde ni inte – jag skriver igen

Det har varit slött och slappt och negativt med författandet. Kanske inte för att jag är lat, nog mer för att jag inte har sett meningen med det – jag har svårt att se att jag skulle vilja bli känd för att jag skrev böcker.

Pengarna vill jag så klart ha. En inkomst som inte kommer sig av ett jobb som jag tvingas att ha? Ja, tack. Att inte ha en regelbunden inkomst, att inte behöva ha det, det vore gött.

Så, vad har ändrats? Förmodligen att jag klarat av att börja läsa böcker igen. “Stocks for the long run” och “The Future for Investors: Why the Tried and the True Triumph Over the Bold and the New”, båda av Jeremy S. Siegel har det blivit. Böcker om aktiemarknader och hur dum man är om man rusar rätt in och försöker vara smartare än alla andra. De är inte som böcker jag skriver men de är böcker. Vilket gör det till kanske tio böcker som jag har läst de senaste tjugo åren.

Ibland krävs det nog att man tar ett steg tillbaka och inser att text i längre form är något som folk, det vill säga jag själv, gillar. Mycket internettexter blir det numer, med vilket jag menar artiklar om saker där man egentligen inte kommer ned på djupet med saker, där nyanser slängs åt sidan för att man måste få plats med det grundläggande man vill få ur sig. Man får en tavla gjord av en dator istället för en målad med mening och omsorg av en konstnärssjäl. Lite så.

Hur länge håller detta i sig då? Fan vet. (Om han skulle se till att existera och då också vara en som läste böcker.) Men det är intressant att se fingrarna lösa tankefel som jag gjort för längesedan, att inse att det jag skriver nu är bättre än det jag skrev tidigare – trots att jag inte skrivit något däremellan. Mest intressant är dock att det faktiskt är bra, den texten som är där framför mig på skärmen. Viss talang anas.

Framtiden? Man kan anta att det lär man få se.