kontorsstol

i väntan på den stol som var … och en bärbar dator

av

Tjatigt, jag vet. Men en kontorsstol är på väg. Det är sådan utrustning man behöver när man har en röv. Min är inte stor, men den behöver sättas någonstans. Ska man sitta på sin röv och skriva framför sin stora, fina skärm behövs också en dator som inte stänger av sig när den känner för det. Och Lenovo ändrade precis leveransdatumet från plus en månad till minus en månad. Så … om tio dagar anländer min nya slav?

Kontorsstolen är redo att hämta. Ska bara först. Som i att få svar på Covid 19-test. Det går lite sådant i trakten och vill det sig illa är det inte en förkylning jag har. Eller, det är väl bättre med covid om man nu inte mår sämre än jag gör. Det verkar ju försvinna fort när det inte är elakartat.

Så … hemma och syssloslös. Inte helt sant, jag kan studera hur aktiemarknaden biter sig i rumpen, funderar på vad som är upp och ned och när alla härliga stödpaket kommer. Det som såg så bra ut. Och så går folk och blir än mer smittade (vilket alla sa skulle hända inför och under vintern), så får man väl inte ha det. Världen, lyssnar du nu? Det är elakt av dig. Om du ändå lämnat någon varning … Ah, just det. Alla säger och sa att det som händer var just det som skulle hända. Ibland så.

Lite skrivande blir det. Men det är segt. Hjärnan gillar inte Å lite mänskor just nu. Den vill ut på strövtåg på annat skrivande. Men det börjar att lossna, kvaliteten i det jag gör börjar att finnas där igen. Mer exakt, jag börjar åter uppfatta det jag gör som bra. Ibland så.

ny kontorsstol beställd

av

Ny stol beställd. Mao: whoopie! De tiotusen kommer att sitta skönt i ryggen. Då. När den kommer. Om lite mer än en månad. Hade jag varit en sådan som kom ihåg saker hade jag vetat vad det var för stol. Lätt blekfisfärgad i tyget?

Jag har jobbat vidare med mitt lilla projekt, det vill säga ännu en av alla böcker jag har skrivit, om mänskor och gudar. Och, ja, jag skriver mänskor, mänska. Det känns som att gudarna inte skänker oss mer respekt än så. I alla fall inte i den här boken.

Jag hade lagt boken åt sidan med tanken att jag aldrig skulle ordna till den. Men läsa den kan man ju alltid … Och där satt jag fast igen.

Boken var kort, mellan sjuttio- och åttiotusen sidor. Den var medvetet skriven med karaktärer som mer var karikatyrer. Det var enklare att skriva förr. Jag var mer säker på vad jag gillade då. Nu tänker jag att tre karaktärer man inte kan skilja på kanske kan vara dumt. Att inte ha med några kvinnor (även fast det var en poäng med det – att de var smartare än männen) är kanske dumt.

Anders kan han! Det är nästan så att det … inte ser för jävla kasst ut. Jo.

Den här semestern skulle jag skrivit en ny bok. Istället började jag då skriva igenom en gammal och ge mig på den onda uppgiften med översikt av backup av gamla data. Visade sig vara smart den här gången. Tre hårddiskar hade gett sig. Mindre bra. Nå, hårddiskar blir billigare. Nu ligger alla gamla kreativa synder i ljud- och videoform på minst två ställen. Där de ska ligga till den dag vi uppfinner gudar som finns, och de ser vad vi är för ena och dunkar ihjäl oss. För det är vad gudar gör mest hela tiden.

I alla fall de som finns i min lilla bok. Som jag skriver från min tillfälliga lilla ryggontsframkallare. Som jag har klätt om själv. Jo, det har jag. Man kan möjligen ana det när man ser stolen.

Just det, boken blir allt mindre kort, ju längre jag då skriver på den.

Trevlig sommar.