Jag strukturerar upp en ny bok, minsann.

Behöver rensa hjärnan, så på med en ny bok! För, bara att inse, det är så jag fungerar. Den här gången pratar vi… solceller! Javisst, och, nej, jag vet inget om solceller. Men jag vet så lite om så mycket som jag skrivit om.

Tjugotusen ord blev till en berättelse för ungefär ett år sedan. Det är en skröna, som det mesta jag skriver, och den har en härligt vidrig huvudperson. Målet är att få läsaren att älska det svinet. Som vanligt är huvudpersonen en kvinna. I det här fallet för att det är roligt att föreställa sig en storvuxen kvinna hotande stövla fram på en leråker. Jag har träffat en sådan kvinna. Brrr, hon var inte lätt att tas med den.

Den här gången är tanken, och jag vill verkligen försöka, att planera upp boken. De flesta problem i intrigerna ska lösas i förväg. Jag tror dessutom att jag på dessa tjugotusen ord i stort sett gjort klart berättelsen. Den går dock att göra om till en inledning, en svänga (jag vet att ordet inte finns), som ger grunden till någon att hämnas på någon för något. Vilket är just dithän intriger brukar vandra.

Jag har inget större hopp om berättelsen, men jag älskar den. Naturen fungerar, karaktärerna fungerar, det är intrigen som inte är helt okej. Det kommer att bli intressant.

ny bok i görningen, va fan, det är ju vår

Jeanette och solfarmen är den meningsfulla titeln på vad jag skriver på för tillfället. Är den bra? Det återstår att se. Den är åtminstone bra att skriva om man vill låta hjärnan vandra iväg från den bok man borde redigera.

Problemet med boken är att jag läste gamla science fiction-noveller just innan. Så lagringen av energin från nämnda solpaneler borde med andra ord vara mystisk. Men jag lutar mer åt att den inte finns där, att det är en vem lurar vem-berättelse. Oavsett har jag fått med en lömsk typ som heter Jörgensen, Atlas Jörgensen. Och det borde väl vara värt nåt.