kommunalrådet har ont i nacken

En del undrar varför jag är så elak mot folk i det jag skriver. Och jag säger, med den hysteriskt kontrollerat röst: “Eh, det är underhållning, påhitt; det är inte fakta.”

Just nu skrev jag att Skövdes kommunalråd fick ont i nacken för nån drog huvudet bakåt över en fåtöljs övre kan. Och jag undrar hur mycket skit jag kommer att få för det. För kommunalrådet har väl inte gjort nåt? Jag ska erkänna en sak: jag vet inte vem som är kommunalråd i Skövde. Jag ska erkänna en annan sak: jag bryr mig inte. För det har inte med min berättelse att göra. För det är ingen faktabok.

Jag älskar att skriva. Mina idéer och tolkningar kommer att tolkas av nån annan. Ingen som läser min text kommer att uppfatta den som jag gör. Så, varför ens försöka att tänka på den saken, varför böja sig det minsta för läsaren åsikter och uppfattningar? Det skulle i så fall vara för att författare i allmänhet har tänkt mer på det de skriver och på hur man uppfattar text än de som inte skriver för andra att läsa. Med andra ord: jag är inte normal och bör inse det för att läsaren alls ska ska förstå; det ingår i mitt jobb att förkorka – fint ord, va? – det jag skriver för att nån överhuvudtaget ska uppfatta nåt i närheten av vad jag menat att skriva.

Den här företeelsen skulle då förklara varför jag inte förstår vad andra skriver, varför det verkar så udda och rent av fel – att jag inte kan läsa den personens tankar. Fast jag tycker nog fortfarande att Jan Mårtensson inte skriver saker jag vill läsa. Att hela hans skrivande hos mig vore ett tolkningsfel… Oh, världen snurrar. Tänk om Jan Mårtensson är ett geni!

Slut för idag, jag måste gömma mig nånstans.