språk – och hjalmar söderberg

Man kan lugnt tänka att språk är bajs – näringslöst, att det endast är meningen som kommer från det som spelar roll. Jo då, bönder kan ju tänka så. (Jag gillar bönder, bara inte deras bidragslevande; varje gång man kan klämma åt dem så känns det fint att kunna göra det.) Om vi nu ser bönder som dåliga människor, det vill säga människor som man kan kalla kvinnor som köper lättsåld pocketskit. Vilken visst kan vara bra, men oftast: nope, här ska säljas, Läckberg, Läckberg, bajs på allt. (Ni ser, det blir lite bonde av den dåliga litteraturen trots allt.)

Känns som att jag driver med er? Inte egentligen. Men jag kan väl förtydliga mig. En bok handlar om just vad författaren känner att den ska handla om; upplevelsen av den boken är precis den som läsaren tar till sig. Men, om författaren anstränger sig bara det där lilla extra för att få fram sin handling på ett briljant sätt? Minskar man till exempel ned på ordmängden i en bok och ändå ger läsaren samma upplevelse så är det en god gärning.

Jag har inte läst något Hjalmar Söderberg är känd för. Kärlek och förbjudna relationer i borgerlig miljö? Jag blir hellre bidragstagare. (Läs: bonde.) Men jag har läst Historietter. Vad novellsamlingen går ut på minns jag inte, men jag minns att jag reagerade på att Helvete, killen skriver bra. Hans är den bästa svenskan jag har läst hittills.

Så, om alla deckarförfattare och andra genrefilare kunde se till att bli briljanta som Hjalmar? Tack.

Nej, jag har fortfarande inte gett ut något. Tjata.