Okej, Liverpool förlorade borta mot PSG, min nya dator ville inte var bra nog att behållas och jag får inte kontakt med supporten på Lenovo, det är fjorton minusgrader och jag har tjugotalet nålstick i höger skinka, men jag har börjat på en ny bok. Och misslyckats med den.
Tanken är att planera fram hela boken och sedan skriva, göra som när jag skrev teatermanus för spexet i Skövde. Eh, det vill sig inte. I ren frustration över att inte kunna renodla eller ens hitta godtagbara intriger så började jag att skriva på ett godtyckligt ställe i berättelsen. Som alltid så flöt det på. Som alltid så var det läsvärt efteråt. Jag antar att jag skriver på ett sätt så att jag själv gillar att läsa det. Så, whoho.
Och det stannade av. Jag har inte en väg framåt. Och jag är perplex. För det här händer inte. Det tar inte stopp för mig. Förmodligen är det för att jag inte satt mig under någon press nu utan enbart skriver. Jag är nyfiken på vad som händer om jag tar fram klockan och skriver mot den, tvingar mig att skriva en viss mängd ord på en timme. Eller tvingar mig att skriva en viss mängd ord per dag.
Ah, den som ändå kunde offra livet och skriva. För vet ni, jag verkar enbart kunna producera när jag kan offra allt. Om jag jobbar sätter något stopp för det kreativa. Möjligen blir jag trött i huvudet av jobb och folk, möjligen är det den rena friheten som låter tankarna vandra. Innan jag säger upp mig lär jag inte få veta.
Berättelsen handlar om ett gäng utomjordingar som landar i Japan för övrigt. Och att de inte kan kommunicera med mänskligheten. Det går verkligen dåligt för dem. Är de möjligen… lite lätt utvecklingsstörda? Och kan kanske en kvinna i Skövde tolka vad de säger. Och har vi kanske fått en rödhårig statsminister med brett leende som vill utnyttja den här kvinnan för sina egna syften. Och kan det vara så att utomjordingen inte kan torka sig själv när han skiter.
Dessa möjliga intriger.