Tjatigt, jag vet. Men en kontorsstol är på väg. Det är sådan utrustning man behöver när man har en röv. Min är inte stor, men den behöver sättas någonstans. Ska man sitta på sin röv och skriva framför sin stora, fina skärm behövs också en dator som inte stänger av sig när den känner för det. Och Lenovo ändrade precis leveransdatumet från plus en månad till minus en månad. Så … om tio dagar anländer min nya slav?
Kontorsstolen är redo att hämta. Ska bara först. Som i att få svar på Covid 19-test. Det går lite sådant i trakten och vill det sig illa är det inte en förkylning jag har. Eller, det är väl bättre med covid om man nu inte mår sämre än jag gör. Det verkar ju försvinna fort när det inte är elakartat.
Så … hemma och syssloslös. Inte helt sant, jag kan studera hur aktiemarknaden biter sig i rumpen, funderar på vad som är upp och ned och när alla härliga stödpaket kommer. Det som såg så bra ut. Och så går folk och blir än mer smittade (vilket alla sa skulle hända inför och under vintern), så får man väl inte ha det. Världen, lyssnar du nu? Det är elakt av dig. Om du ändå lämnat någon varning … Ah, just det. Alla säger och sa att det som händer var just det som skulle hända. Ibland så.
Lite skrivande blir det. Men det är segt. Hjärnan gillar inte Å lite mänskor just nu. Den vill ut på strövtåg på annat skrivande. Men det börjar att lossna, kvaliteten i det jag gör börjar att finnas där igen. Mer exakt, jag börjar åter uppfatta det jag gör som bra. Ibland så.