Jag och WordPress kommer inte överens

Usch, vad livet kan vara lurigt emellanåt. Jag letar hus, minsann. (När jag inte jobbar eller skriver, givetvis.) Huset kan egentligen översättas till “billigast möjliga boende”. Konstigt nog är billiga hus inte bra.

Men leta kan man alltid göra. Något dyker väl upp någon gång. Egentligen handlar det om att jag vill ha ett ultramodernt hus och det ska gärna vara så litet som möjligt. Men de hus man hittar är inte direkt små och de är inte direkt fräscha. Man kan hitta en tomt och sätta ett litet hus där, förstås. Men då ska man ofta borra brunn för vatten och avlopp och med det så drar pengarna iväg. Vilket år trist då målet är att spara pengar.

Så, jag sitter kvar och skriver i lägenheten.

Där jag inte kommer överens med WordPress. Sedan de ändrade layouten har jag tappat lusten för det. Men det ska väl lösa sig, det brukar gå i vågor. Kan jag bara få ordning på websajterna så ska väl saker bli normala igen.

För övrigt jag har beställt två elcyklar. Lattjo, va?

Affären på gång igen

Den fina lilla butiken där man kunde köpa berättelser är på gång igen. Med andra ord, idag började jag att fundera på den igen.

Eftersom jag verkar ha tappat all talang för att använda sittfläsket till annat än underlag till kreativt skrivande får vi se hur lång tid det här tar. Men jag har lyckats tidigare så håll tummarna.

Under tiden, jag skriver och skriver och skriver. För det är det jag gör.

Inledning av böcker. Idioter.


Det borde vara enkelt att inleda böcker. Och det är det. Men att försöka att gå igenom och göra dem perfekta är luriga. Jag klarar inte av det.

Den boken jag redigerar nu är ond. Jag har två saker jag vill säga i inledningen. Bägge tar upp tid och plats och jag vill inte slänga dem på läsaren. Inte heller vill jag ha någon återblick. Det som sker ska ske. Man kan säga att det blir hoppigt som det är nu. Lik förbannat är det nog så det får förbli.

Resten av boken går sjövild i kvalitet. Det är jobbigt att få fram det goda och dölja det dåliga. Men jag antar att det är det som är jobbet.

Idioter? Åh, de flesta som har åsikter om det mesta. Det går inte framåt för människan om man läser nyheter. Håll tillbaka lite av dig själv, snälla människa. Vi behöver inte veta allt om dig.



Kreativitet är okej att ha

Jag vet inte hur lång tid jag har låtit bli att fixa till hemsidan. Den brakade samman i något slags databasvirus och jag surnade till och raderade allt. Även affären och podcastsidan. Eh, sådant händer emellanåt, att jag blir arg. Och det får sina konsekvenser. Men jag lovar, jag menar att jag tänker fixa till det hela igen.

För att, jag ska börja lägga ut små berättelser. Jag menar, varför inte? Det finns de som vill läsa vad jag skriver och själv bryr jag mig inte så mycket om vad någon tycker – förrän den stunden då de säger att det är skräp. Men vi hoppas att den stunden aldrig kommer.

Målet är att ha en fungerande hemsida inom en månad. Så, ska vi säga att vi ses om ett år?

Hyfsat nya idéer på hyfsat ny bok

Okej, Liverpool förlorade borta mot PSG, min nya dator ville inte var bra nog att behållas och jag får inte kontakt med supporten på Lenovo, det är fjorton minusgrader och jag har tjugotalet nålstick i höger skinka, men jag har börjat på en ny bok. Och misslyckats med den.

Tanken är att planera fram hela boken och sedan skriva, göra som när jag skrev teatermanus för spexet i Skövde. Eh, det vill sig inte. I ren frustration över att inte kunna renodla eller ens hitta godtagbara intriger så började jag att skriva på ett godtyckligt ställe i berättelsen. Som alltid så flöt det på. Som alltid så var det läsvärt efteråt. Jag antar att jag skriver på ett sätt så att jag själv gillar att läsa det. Så, whoho.

Och det stannade av. Jag har inte en väg framåt. Och jag är perplex. För det här händer inte. Det tar inte stopp för mig. Förmodligen är det för att jag inte satt mig under någon press nu utan enbart skriver. Jag är nyfiken på vad som händer om jag tar fram klockan och skriver mot den, tvingar mig att skriva en viss mängd ord på en timme. Eller tvingar mig att skriva en viss mängd ord per dag.

Ah, den som ändå kunde offra livet och skriva. För vet ni, jag verkar enbart kunna producera när jag kan offra allt. Om jag jobbar sätter något stopp för det kreativa. Möjligen blir jag trött i huvudet av jobb och folk, möjligen är det den rena friheten som låter tankarna vandra. Innan jag säger upp mig lär jag inte få veta.

Berättelsen handlar om ett gäng utomjordingar som landar i Japan för övrigt. Och att de inte kan kommunicera med mänskligheten. Det går verkligen dåligt för dem. Är de möjligen… lite lätt utvecklingsstörda? Och kan kanske en kvinna i Skövde tolka vad de säger. Och har vi kanske fått en rödhårig statsminister med brett leende som vill utnyttja den här kvinnan för sina egna syften. Och kan det vara så att utomjordingen inte kan torka sig själv när han skiter.

Dessa möjliga intriger.

Jag skapar något som inte fanns där förut.

Några dagar kvar. sedan kommer den game changern, den nya datorn. Jag skriver det som ett skämt, men samtidigt kan jag inte se tangenterna då jag sitter i ett mörkt rum. Jag kan se dem om jag verkligen försöker, men det är enklare att skriva fel och skriva om.

Och ny input – ha ha – behövs. Inspirationen finns där, men viljan till att skriva är borta. Min Sagor från bygden som jag testat att få igång på allvar blir inte bra. Viljan till att få dem bra finns inte. Jag skriver mekaniskt, det finns inget i berättelserna som överraskar mig. Och det är vad som gör det jag skriver bra. Jag klarar av att lägga in slumpartade händelser i något jag själv hittar på medan jag gör det.

Det kan bli dåligt. Men det kan också bli bra. Det blir alltid: något som inte fanns där förut. Och jag tror att det är vad jag vill lämna efter mig. Det måste vara något värt pappret… eh, datorn jag skriver på.

Ska skriva lite nu. Kan vara på tiden.

Han lever och frodas. Åtminstone håret.

Okej, jag ska erkänna att skrivandet går sådär. Jag skulle kunna skylla på många saker, men tyvärr har jag bara tappat motivationen. Inspiration har jag, jag kan alltid skriva nytt. Tanken är dock att jag ska jobba på det jag redan har gjort för att till sist skapa något som kan spridas världen utan att jag skäms för det.

Jag skulle så gärna vilja veta varför det blir på det här viset. Gång på gång tappar jag lusten att nå slutmålet. Det kan vara att jag inte gillar det mål som jag satt upp, det att lyckas. För varje gång jag lyckats med något så har jag bara blivit olycklig. Jag är rädd för att bli färdig helt enkelt, för då finns det inte mer sedan.

Nå.

Jag har börjat att skriva på “Sagor från bygden”, kortare berättelser som alla har någonting med Skövde att göra. Eftersom jag inte gillar Skövde känns det korkat. Men jag är inte heller snäll mot staden hela tiden. Och jag ogillar inte stället heller. Jag är mest likgiltig. Om det inte är så att jag är ogiltig just nu, för allt.
Fan vet, och så vidare. Fast jag undrar så smått, vad vet den filuren? Kanske är något att skriva en bok om… Nej, just det, det har jag redan gjort. Den ska bara göras helt klar.

Tänk den som inte redan hade gjort många av de dumheter som man ska göra i livet. Det är kanske dags att jag gör fler korkerier. Börjat har jag, jag skriver detta på min fräsiga nya 27tums skärm. En Dell 27″ LED UltraSharp U2717D. Jag vet, fräsigt värre. Fast, jag har redan en 27tums skärm och den fungerar perfekt. Jag vill nog bara vara korkad. Eller testa att skriva lite på en mer högupplöst skärm.
Och för att löka till laxen än mer så har jag beställt en ny laptop också. Det är en nyare modell av exakt den dator jag har. Skillnaden är att det är ett bakgrundsupplyst tangentbord. Så, jag tar mig sakta fram mot idiotin. Men slöseri känns som ett för litet korkeri. Jag behöver göra något mer. Jag behöver utmana mig i mina galenskaper.

Ah, men då rakar jag av håret. Igen. Som varje vinter. … Jag är verkligen förutsägbar numer. Och snart bara bar då.

Ha det lysande och ge er inte, men kan skriva sig igenom de mest miserabla omständigheter. Texter bryr sig inte, de kan tvärtom tacka och ta emot.

kjhkjhkj

eftersom jag är dum

För att jag har allting annat att göra började jag att få i ordning anderssagor.com igen. Jag hade podcasten där förut. Den podcasten som inte existerar längre. För jag tänker, kanske börja med den igen? Allt som krävs är att jag skriver en hejdundrans med sagor och lägger ned energin på att spela in dem.

Hur troligt det är? Hyfsat, faktiskt.

Men men, där händer det något i alla fall. Det gör det inte i skrivandet. Jag kan inte få ordning på de två böckerna jag borde få ordning på. Möjligen är jag lat. Möjligen är de så verkligen färdiga. Möjligen vågar jag inte göra ändringar för att jag är en fegis. Alla tre känns rimliga.

Ny bok, denna gången Sci-Fi

Börjat på en ny bok. Jag behöver få avstånd från de andra böckerna jag skriver. Och jag fick en idé… Jag tittar mest på Sci-Fi om jag tittar på teve. Och jag retar ofta upp mig på att det är kasst. Men vissa enkla serier fungerar. Så, varför inte skriva själv.

Samtidigt har jag tittat på hus och på platser att bygga hus. Priset går ned ju mer isolerat det är så jag har tittat på såna tomter. Så, isolation och Sci-Fi, dags att kombinera. Och låt oss säga att inte alla vill vara en del av den hurrande massan när utomjordingar kommer till planeten. Låt oss kombinera.

Visst har vi en bok här.

Jag ska verkligen försöka att planera upp boken den här gången. Just nu består den av en inledning och ett papper med några frågopå. Frågor som: “Vad handlar boken om?”.

Det kan bli intressant.

En annan sak, webshopen där man kunde köpa berättelser kommer inte att komma tillbaka online på ett tag. Den försvann som sagt i en virusrensning och jag har inte byggt upp den igen. Vi hoppas att energin kommer tillbaka och att jag tar mig tiden. Man vet aldrig.