Tappade inte bort det du skrivit

Ett hett tips från coachen: bli aldrig så trött när du skriver att du sitter framför fotbolls-VM på teve och har halv panik över de sju sidor som har ”försvunnit”.

Jag skriver igenom en bok i procent nu. Jag går igenom tio procent om dagen. Jag har därför koll på vilken sida jag är på och vilket det totala sidantalet är, så jag kan räkna ut procenten. Och där ser jag upp, och… Va? Det ska stå 267 men det står 260.

De sidorna har rest till ett mörkt ställe någonstans. Halv panik. Över att jag är en idiot. Texten i sig är bara att skriva igen. Det är ingen avancerad berättelse.

Om man inte läste den nu. För herre min ovän vad rörigt det är för tillfället. Jag är inte helt säker på vem som egentligen vill ha pelaren som alla kämpar om. Men kämpar de om att ha kvar den eller att få den?

Många genomskrivningar väntar. Men två dagar kvar den här gången. Sedan sem… Sedan påbörjning av nästa bok.

Och på vägen en svensk förlust i kvartsfinalen i VM. Givetvis.

Håller mig till planen i skrivandet

Andra veckan på semester och fotbollen… jag menar skrivandet går efter planen. Tyvärr innebär planen att jag ska kriva igenom en 14dels bok per dag. Något som en entusiastisk självplågare till författare direkt gjorde om till en tiondel.

Sjuttio procent av det kommande mästerverket Klumpen (jag är infernaliskt nyfiken på vad som blir det slutgiltiga namnet) boken är genomläst, rättad och redigerad för denna gång. Tre dagar till och jag tar några dagar ledigt innan jag ger mig på den andra boken. Hårt som helvete att hinna med innan solen går ned. Tack för långa dagar.

Det går inte dåligt, det gör det inte. Vissa delar av boken ser bra ut, brödtext och dialog är lysande. Sen är det resten av boken… Sveriges statsminister visar sig till exempel ha en bestämd åsikt om Skövde. Bara det att längre fram i boken har jag vänt på hans åsikt. Vilket gör att det mesta faller samman intrigmässigt.

Inte för att jag blev förvånad. Skriver man böcker på tjugo dagar är det såna här saker som inträffar. Pinsamt nog är detta inte den första genomskrivningen.

Överlag dock, en svagt positiv känsla av hur boken kan komma att sluta. Det osäkraste är hur läsaren kommer att uppfatta att handlingen hoppar mellan karatärerna utan att det sker smidigt. Jag gör det med flit för att belysa att det inte är logiskt eller vettigt det som sker. Men fan vet om det går fram.

Imorgon fotboll. Whoppa!

Önska mig lycka till. Eh, med att komma ihåg att titta på fotbollen.

 

Polen, ett land av gruvingenjörer

Jag hoppas att något vettigt kommer av min polske gruvingenjör. Han kommer in i handlingen en tredjedel in i boken och tar stor plats. Till stor del kommer han som en symbol för omvärlden, och senare som symbol för intolerant religion. Men han är också där som gruvingenjör.

Tror ni att han gör någonting som gruvingenjör? Han gör ju inte det. Han är mest där och går i fackeltåg. Samt blir tokig. Innan han avfärdas från staden och glöms bort.

Jag måste ha in mer gruva. Han känns väldigt tunn nu.

Faktiskt… kanske ska han strykas helt. Jag kan väl hitta en murare istället.

framåt, raske män med stubbat skägg!

Jag har lyckats att intressera för Klumpen igen. Denna bok som inte vet om den är rolig eller spännande, eller, hemska tanke, orginell. Låt oss hoppas att det blir lite av varje.

Fyrtio sidor av runt 240 är genomskrivna. Det som är bra är att hela sidor har ändrats. En episod där kommunalrådet sket ned sina byxor är kvar men är mer smakfullt beskrivet. Jag önskar att hela boken var mer smakfull, men jag skriver inte så. När vi kommer till den djupt religiöse polacken är jag osmakligt stereotypisk.

Men det är sådana saker som ska behandlas.

Jag tror och känner att det går framåt nu, att karaktärer bli mer definierade och att handlingen blir mer och mer förståelig. Jag har ett stort problem med själva grundgrejen runt Klumpen, huruvida den spelar roll för kommunalrådet eller inte. Men jag kommer närmare. Om jag tror att det kan bli en vettig bok av det hela? Nej.

Men just nu känner jag att jag behöver skriva igenom boken. Efter att jag sedan lagt den åt sidan för att mogna måste jag så välja vad jag ska göra under semestern. Förutom att se på fotbolls-VM.  Jag kan skriva igenom den här boken Klumpen igen. Jag kan skriva boken om Börstorp. Och jag kan göra det jag för mitt sinnes skull behöver göra: skriva en ny bok.

Det skulle bli tredje sommaren som jag skriver en bok på tre veckor. Nej, fjärde sommaren. Den första boken blev inte bra och jag tror inte jag kommer att göra den publicerbar någon gång. Den andra, den om Börstorp har kvaliteter, och den ska ges ut, om jag så ska göra det själv. Och den här boken från förra sommaren, den har fortfarande chansen att bli något värt att fortsätta med.

Förutom Börstorp var böckerna, och några noveller mitt i övrigt slit, skrivna totalt utan planering. Det var underbart, rensade hjärnan, var pur kreativitet.

Vi får se vad som händer. Men för psykets skull vore det bra att ge sig på en ny, oplanerad bok.

Vi får se.

karaktärerna ändrar namn, av egen vilja

Jag upptäckte idag att en Håkan blev till en Henrik Holund. Jag vet inte varför. Vi genomskrivningen har jag halkat in på en mer levande stil, vilket jag räknar med. Men att namnen skulle vilja ändra sig? Jag skulle så gärna vilja förstå hur min hjärna fungerar.

I de fall den fungerar.

Jag insåg idag att för tredje boken i rad så är jag fascinerad av ett visst stängsel som ett företag tillverkar. Det sliter sig in i berättelserna. … Kanske är det helt enkelt ett riktigt bra stängsel. Och jag fick till en fin bild: ett alldeles för lågt stängsel för ändamålet sätts upp av entusiastiska arbetare medan en garnision soldater sitter på röven och ser på. De skulle gärna hjälpa till, men det får de inte. De får ju inte ta del av det civila samhället. Åtminste inte i min bok.

För övrigt verkar folk på twitter inte förstå när de går över gränsen och blir främlingsfientliga. Man blir mörkrädd.

tredje tangentbordet för iår

Två tangentbord badade på ett år. Så… tretusen spänn per år på tangentbord. Börjar kännas onödigt.

Men jag gillar det skarpt, så det blir inte av att jag köper nåt annat. Vi pratar om Logitech K800. Mmm. 

Det är lagom följsamt för att min aphjärna inte ska bli arg på att det inte gör som jag vill och i samma takt.

Varför jag spiller vatten på det? För att jag är en idiot? Men det kan vara papper den här gången, ludd som gjorde det. Det såg skitigt ut och jag skulle ned och pilla. Och några timmar senare inga fler ”y”. Tio minuter senare ett nytt tangentbord beställt.

Det här med att skaffa mig en backupdator känns allt mindre korkat. Det sagt, jag skriver det här på en bärbar dator, och det är alltid den jag skriver på. Om det är via en stor skärm eller inte. Men i alla fall. Kanske en Thinkpad till.

Hur som! Det har varit skrivande av låg kvalitet och hjärnarbete på än lägre nivå. Jag kan inte hitta glädjen i att läsa andras eller eget material – och kan inte avgöra vad som är bra. Jag brukar kunna detta, se på en text vad som saknas och vad som är lysande. Så jag brukar kunna läsa precis vad som helst och tycka att det är njutbart. Just nu är allt bajs.

Och det jag skriver, när jag väl försöker, blir inte mycket bättre. Eller är det bara så att jag inte kan just avgöra vad som är kvalitet längre. Kanske skulle jag skriva och allt skulle vara perfekt? Det finns en möjlighet att det kan vara så. Den är i och för sig rövigt liten.

 

 

Koncentrera sig på vad?

Bästa författaren någonsin är förmodligen den som har rejäl tur. Ett ämne, en briljant skrivstil, ett ångestladdat liv som pressas ut genom ett filter av briljans. … Eller bondröta.

En annan ingrediens är att man verkligen skriver också.

Jag har inte skrivit eller läst mycket de senaste månaderna. Olika orsaker till detta, som det oftast är, men mest av allt brist på motivation. Jag har inte varit sugen på att ha en bra bok skriven. Och i det läget, varför skriva nåt? Det mesta i mitt liv är på det viset, att den långsiktiga motivationen kommer och försvinner. Men hur ska man veta just vad man vill? Livet innehåller många saker.

Och vi har pengar. Kanske ska jag tjäna pengar nu för tidig pension och skriva sen? Det kan gå, det är faktiskt inte omöjligt. Jag kanske ska sitta och analysera aktier och investera dem vettigt. Kanske ger det mig mer skrivtid utslaget på ett liv. Jag vet inte. Ingen vet.

Annars kan jag inte bestämma mig för vilken bok jag vill jobba på. Jag har två som verkligen borde genomarbetas några gånger, men jag vill också skriva en ny. Och jag har den revolutionerande planen att skriva en ny bok till sommaren men den här gången att planera den först. Det vore nåt det, att tänka igenom innan. Låter inte roligt, men kanske är det vettigt.

Med det sagt, jag får väl rätta stavfel ett tag.

Liverpool är hårt mot författarlivet

Aktier. Ni vet, de där andelarna av företag som vi förlorar pengar eller nojar oss över att förlora pengar på. De är monster när det kommer till att ändra folks hjärnor. Att läsa på ”aktie-twitter” är som att titta på apor som grupprunkar.

Jag läser inte mycket på twitter.

Men likväl, jag orkar inte hålla isär mina nyheter därifrån och jag har författare och intressanta personer i samma flöde som folk som yttrar sig företags olika inneboende kvaliteter. Människor höjs till gudar för att de är så duktiga… hrm, för att de SÄGER att de är så viktiga. Det är som att man inte kan förstå att nån kan göra en egen kurva och säga: ”Titta, jag är Gud, jag tjänar pengar! Fyrtio procent om året!”

Man vill kräkas. (Och, ja, mina egna innehav gick ned idag. Förutom två som jag verkligen inte förstår varför de gick ned. Men jag är väl korkad som inte klarar av att analysera på ett vettigt sätt en aktiemarknad som samtliga andra inblandade alltid har helt rätt om. Det måste vara så.)

Skrivande har inte varit igång överhuvudtaget. En Liverpoolförlust, följd av en Liverpoolförlust fick mig att tappa sugen på det mesta. Det händer emellanåt. Jag har lärt mig att hålla mig ifrån skrivandet när det händer. Jag kan alltid producera ord, men jag kan inte alla gånger få kvalitet i dem. Ungefär som det här inlägget.

Det är också den eviga frågan om hur pass boken jag redigerar egentligen är läsbar. Jag skulle säga att det är en fråga om perspektiv. Fel ord. Letar efter bättre. Subjektivitet? Att skriva så koncist som jag har gjort får många att tycka att boken är färglös. Men jag skriver inte deckare, jag behöver inte tulpaner i varje vas eller ett häpnadsväckande motorljud i hjältens SAAB.

Men jag behöver få tummen ur.

Plopp.

boka mera

På en annan blogg (känn som en annan värld) skriver jag löst och skidnödigt om ekonomi. Jag har egentligen inget att säga, men det känns än då skönt att resonera med sig själv. Ungefär som här alltså.

Författandet går som det går: framåt. Men det händer inte mycket. Det är myrsteg med genomläsningar och en ständig ångest över att inte vara klar innan sommaren. Sommar med fyra veckors semester = en ny bok.

Jag har hittat luckor som jag inte trodde fanns i den senaste genomläsningen. Udda luckor, tidsuppfattningar hos karaktärerna som är jobbiga att lösa. Detta med att man som läsare gärna vill slippa hopp i tiden i handlingen. Gaah! Men det är ju så att det inte händer mycket emellanåt. Det känns väl ändå segt att då beskriva den tiden? Jag menar, jag skriver ju inte deckare, jag har ju handling i det jag skriver.

Som om jag skriver. Jag läser en aning och tittar sen på teve. Eller skriver om aktier.

 

Värt att försöka få en bok utgiven?

Ouäsch.

Fint ord? Jag funderar på om det är värt att försöka att få en bok utgiven. På ett personligt plan menar jag. Försöket i sig lär innebära många refuseringar och ångestfyllda mejlöppnanden. Och skulle boken bli utgiven skulle det bli elaka såväl som fina rescensioner. Och vill jag åt dem?

Jag vill skriva en bok som jag själv vill läsa. Så att få en bok publicerad handlar egentligen om pengar, om att synas och om att få dela med sig av en bra bok.

Men för att få en bok läst behövs den kanske dummas ned en aning. Det vill säga, min ord behöver anpassas till läsarens uppfattning av världen. Och får läsaren inte samma uppfattning som jag av en bok, då vete fan om jag vill att den ska läsa verket.

Givetvis, allt detta är ju ren lathet och en önskan om att kunna smyga undan och slippa få spö vid ett misslyckande. Men i alla fall.

Nog uppskjutet för idag. Dags för teve.

Oups.