Var kommer alla hästar ifrån?

Långsamt tar jag mig in i Börstorp. Boken som inte alls handlar om egendomen Börstorp om någon nu skulle få det för sig. Jag har aldrig varit där, bara sett skylten som visar vägen dit, så allt är påhitt. Mmm, fabulerande.

Det visar sig, och jag förstår det på allvar först nu, att jag skriver om vildhästar i bägge böckerna som jag går igenom. Är jag intresserad av hästar? Nope. Av vildhästar? De är intressantare. Jag menar, de springer omkring och gör ingen nytta och ser samtidigt häftiga ut. Fast när man ser filmer på livet för vildhästar eller zebror så är de inte lika häftiga som de framavlade hästarna man är vana vid att se. Vildhästarna är mindre, inte lika… De är inte lika mycket av något som hästar.

Med andra ord är det fel på vanliga hästar. De har fötts upp till att bli atleter, de bästa exemplaren av sin ras. Vilket är målet med uppfödning, jag vet. Men ändå, det är lite äckligt.

Kanske borde jag skriva mer om att jag har de åsikterna än om att hästar ser häftiga ut när de springer fritt?

Eller så kan jag skriva om hamburgare med en gång och få allt hat med en gång.

 

Howard Jacobson har rätt!

Jag tror min själ mannen har rätt. Howard Jacobson, en författare jag aldrig läst eller hört talas om, säger en viktig sak. I The Guardian skriver de om ett tal han hållit där han påpekar att läsaren inte behöver behandlas som en idiot. Och att läsaren bör ta sig i kragen och inte vara lat.

Hans böcker, säger han, ska inte vara bladvändare. Det finns motstånd i dem och man behöver tänka.

Han har rätt. Att smöra sig igenom en bok som läsare är kul i stunden. Men det är mest meningslöst dravel man får i sig. Saker som betyder något och som gör livet lite mer värt att leva, saker som kräver att du aktivt tänker, de kommer knappast till dig i en bladvändare.

Om jag inte gillar deckare och ungdomslitteratur? Jupp.

Semesterskrivandet blir hårdare och hårdare

Hå hå, ja ja. En av oss försöker att ge sig på att skriva igenom sin andra bok för semestern. Det visar sig att det är svårt.  Huh, tänka sig.

Boken är nämligen i stort sett klar vad gäller effektiviteten i den. Det är svårt att förenkla texten mer. Det som krävs nu är valen för handlingen, att ta besluten som är så ruskigt svåra – det som är kvar är att skriva boken.

Fy fan.

Ibland glömmer jag att böcker ska just skrivas också, inte bara behandlas och effektiviseras.

Det gick inte alls när jag satte igång. Allt kändes tråkigt men logiskt. Jag tittade på att ta bort inledningen, ungefär fem procent av boken. Det skulle fungerat, resten av handlingen skulle överleva. Men boken är mer än handlingen tyvärr, det är hur huvudpersonen mår också.

Man kan säga att det är en tung dag. Det blir inga tio procent skrivna idag som tanken var.

Men ibland blir det inte det. Jag får vara ett monster till att jobba imorgon, och jobba in det då istället.

Fy fan.

Och det här vill jag göra på heltid? Jag är inte klok, och jag bevisar det hela tiden.

 

Tappade inte bort det du skrivit

Ett hett tips från coachen: bli aldrig så trött när du skriver att du sitter framför fotbolls-VM på teve och har halv panik över de sju sidor som har ”försvunnit”.

Jag skriver igenom en bok i procent nu. Jag går igenom tio procent om dagen. Jag har därför koll på vilken sida jag är på och vilket det totala sidantalet är, så jag kan räkna ut procenten. Och där ser jag upp, och… Va? Det ska stå 267 men det står 260.

De sidorna har rest till ett mörkt ställe någonstans. Halv panik. Över att jag är en idiot. Texten i sig är bara att skriva igen. Det är ingen avancerad berättelse.

Om man inte läste den nu. För herre min ovän vad rörigt det är för tillfället. Jag är inte helt säker på vem som egentligen vill ha pelaren som alla kämpar om. Men kämpar de om att ha kvar den eller att få den?

Många genomskrivningar väntar. Men två dagar kvar den här gången. Sedan sem… Sedan påbörjning av nästa bok.

Och på vägen en svensk förlust i kvartsfinalen i VM. Givetvis.

Håller mig till planen i skrivandet

Andra veckan på semester och fotbollen… jag menar skrivandet går efter planen. Tyvärr innebär planen att jag ska kriva igenom en 14dels bok per dag. Något som en entusiastisk självplågare till författare direkt gjorde om till en tiondel.

Sjuttio procent av det kommande mästerverket Klumpen (jag är infernaliskt nyfiken på vad som blir det slutgiltiga namnet) boken är genomläst, rättad och redigerad för denna gång. Tre dagar till och jag tar några dagar ledigt innan jag ger mig på den andra boken. Hårt som helvete att hinna med innan solen går ned. Tack för långa dagar.

Det går inte dåligt, det gör det inte. Vissa delar av boken ser bra ut, brödtext och dialog är lysande. Sen är det resten av boken… Sveriges statsminister visar sig till exempel ha en bestämd åsikt om Skövde. Bara det att längre fram i boken har jag vänt på hans åsikt. Vilket gör att det mesta faller samman intrigmässigt.

Inte för att jag blev förvånad. Skriver man böcker på tjugo dagar är det såna här saker som inträffar. Pinsamt nog är detta inte den första genomskrivningen.

Överlag dock, en svagt positiv känsla av hur boken kan komma att sluta. Det osäkraste är hur läsaren kommer att uppfatta att handlingen hoppar mellan karatärerna utan att det sker smidigt. Jag gör det med flit för att belysa att det inte är logiskt eller vettigt det som sker. Men fan vet om det går fram.

Imorgon fotboll. Whoppa!

Önska mig lycka till. Eh, med att komma ihåg att titta på fotbollen.

 

Polen, ett land av gruvingenjörer

Jag hoppas att något vettigt kommer av min polske gruvingenjör. Han kommer in i handlingen en tredjedel in i boken och tar stor plats. Till stor del kommer han som en symbol för omvärlden, och senare som symbol för intolerant religion. Men han är också där som gruvingenjör.

Tror ni att han gör någonting som gruvingenjör? Han gör ju inte det. Han är mest där och går i fackeltåg. Samt blir tokig. Innan han avfärdas från staden och glöms bort.

Jag måste ha in mer gruva. Han känns väldigt tunn nu.

Faktiskt… kanske ska han strykas helt. Jag kan väl hitta en murare istället.

framåt, raske män med stubbat skägg!

Jag har lyckats att intressera för Klumpen igen. Denna bok som inte vet om den är rolig eller spännande, eller, hemska tanke, orginell. Låt oss hoppas att det blir lite av varje.

Fyrtio sidor av runt 240 är genomskrivna. Det som är bra är att hela sidor har ändrats. En episod där kommunalrådet sket ned sina byxor är kvar men är mer smakfullt beskrivet. Jag önskar att hela boken var mer smakfull, men jag skriver inte så. När vi kommer till den djupt religiöse polacken är jag osmakligt stereotypisk.

Men det är sådana saker som ska behandlas.

Jag tror och känner att det går framåt nu, att karaktärer bli mer definierade och att handlingen blir mer och mer förståelig. Jag har ett stort problem med själva grundgrejen runt Klumpen, huruvida den spelar roll för kommunalrådet eller inte. Men jag kommer närmare. Om jag tror att det kan bli en vettig bok av det hela? Nej.

Men just nu känner jag att jag behöver skriva igenom boken. Efter att jag sedan lagt den åt sidan för att mogna måste jag så välja vad jag ska göra under semestern. Förutom att se på fotbolls-VM.  Jag kan skriva igenom den här boken Klumpen igen. Jag kan skriva boken om Börstorp. Och jag kan göra det jag för mitt sinnes skull behöver göra: skriva en ny bok.

Det skulle bli tredje sommaren som jag skriver en bok på tre veckor. Nej, fjärde sommaren. Den första boken blev inte bra och jag tror inte jag kommer att göra den publicerbar någon gång. Den andra, den om Börstorp har kvaliteter, och den ska ges ut, om jag så ska göra det själv. Och den här boken från förra sommaren, den har fortfarande chansen att bli något värt att fortsätta med.

Förutom Börstorp var böckerna, och några noveller mitt i övrigt slit, skrivna totalt utan planering. Det var underbart, rensade hjärnan, var pur kreativitet.

Vi får se vad som händer. Men för psykets skull vore det bra att ge sig på en ny, oplanerad bok.

Vi får se.

karaktärerna ändrar namn, av egen vilja

Jag upptäckte idag att en Håkan blev till en Henrik Holund. Jag vet inte varför. Vi genomskrivningen har jag halkat in på en mer levande stil, vilket jag räknar med. Men att namnen skulle vilja ändra sig? Jag skulle så gärna vilja förstå hur min hjärna fungerar.

I de fall den fungerar.

Jag insåg idag att för tredje boken i rad så är jag fascinerad av ett visst stängsel som ett företag tillverkar. Det sliter sig in i berättelserna. … Kanske är det helt enkelt ett riktigt bra stängsel. Och jag fick till en fin bild: ett alldeles för lågt stängsel för ändamålet sätts upp av entusiastiska arbetare medan en garnision soldater sitter på röven och ser på. De skulle gärna hjälpa till, men det får de inte. De får ju inte ta del av det civila samhället. Åtminste inte i min bok.

För övrigt verkar folk på twitter inte förstå när de går över gränsen och blir främlingsfientliga. Man blir mörkrädd.

tredje tangentbordet för iår

Två tangentbord badade på ett år. Så… tretusen spänn per år på tangentbord. Börjar kännas onödigt.

Men jag gillar det skarpt, så det blir inte av att jag köper nåt annat. Vi pratar om Logitech K800. Mmm. 

Det är lagom följsamt för att min aphjärna inte ska bli arg på att det inte gör som jag vill och i samma takt.

Varför jag spiller vatten på det? För att jag är en idiot? Men det kan vara papper den här gången, ludd som gjorde det. Det såg skitigt ut och jag skulle ned och pilla. Och några timmar senare inga fler ”y”. Tio minuter senare ett nytt tangentbord beställt.

Det här med att skaffa mig en backupdator känns allt mindre korkat. Det sagt, jag skriver det här på en bärbar dator, och det är alltid den jag skriver på. Om det är via en stor skärm eller inte. Men i alla fall. Kanske en Thinkpad till.

Hur som! Det har varit skrivande av låg kvalitet och hjärnarbete på än lägre nivå. Jag kan inte hitta glädjen i att läsa andras eller eget material – och kan inte avgöra vad som är bra. Jag brukar kunna detta, se på en text vad som saknas och vad som är lysande. Så jag brukar kunna läsa precis vad som helst och tycka att det är njutbart. Just nu är allt bajs.

Och det jag skriver, när jag väl försöker, blir inte mycket bättre. Eller är det bara så att jag inte kan just avgöra vad som är kvalitet längre. Kanske skulle jag skriva och allt skulle vara perfekt? Det finns en möjlighet att det kan vara så. Den är i och för sig rövigt liten.

 

 

Koncentrera sig på vad?

Bästa författaren någonsin är förmodligen den som har rejäl tur. Ett ämne, en briljant skrivstil, ett ångestladdat liv som pressas ut genom ett filter av briljans. … Eller bondröta.

En annan ingrediens är att man verkligen skriver också.

Jag har inte skrivit eller läst mycket de senaste månaderna. Olika orsaker till detta, som det oftast är, men mest av allt brist på motivation. Jag har inte varit sugen på att ha en bra bok skriven. Och i det läget, varför skriva nåt? Det mesta i mitt liv är på det viset, att den långsiktiga motivationen kommer och försvinner. Men hur ska man veta just vad man vill? Livet innehåller många saker.

Och vi har pengar. Kanske ska jag tjäna pengar nu för tidig pension och skriva sen? Det kan gå, det är faktiskt inte omöjligt. Jag kanske ska sitta och analysera aktier och investera dem vettigt. Kanske ger det mig mer skrivtid utslaget på ett liv. Jag vet inte. Ingen vet.

Annars kan jag inte bestämma mig för vilken bok jag vill jobba på. Jag har två som verkligen borde genomarbetas några gånger, men jag vill också skriva en ny. Och jag har den revolutionerande planen att skriva en ny bok till sommaren men den här gången att planera den först. Det vore nåt det, att tänka igenom innan. Låter inte roligt, men kanske är det vettigt.

Med det sagt, jag får väl rätta stavfel ett tag.