Vilken bok ska jag redigera?

Jag har överlevt sommarens bokskrivning, ett verk som i brist på bättre kan kallas för Klumpen. Den har säkert haft många andra namn, inget som har haft mer med vad det slutgiltiga namnet att göra än detta. Tanken sträckte sig inte mycket längre än att jag skulle skriva boken. Och sen dö en vecka. Varpå livet med kockjobbet skulle ta vid och man fick slita åt sig timmar att skriva igen.

Och det blir väl så. Men vilken bok? Jag har åtta böcker liggande, alla med saker jag gillar hos dem. Valet ligger dock  mellan boken jag skrev nu, boken jag skrev innan denna och en bok jag hann börja med däremellan. Om jag la ned all kraft på den jag enbart påbörjat tror jag att den skulle bli den bästa. Men det är för fegt att skriva på den. Då skjuter jag upp redigeringen och därmed slutförandet av böcker.

Och nu ska en bok slutföras igen. Det var femtio-tjugo år sen sist, och jag känner att nu får jag ställa mig bakom nåt jag skriver igen. Så… redigera min bok om Klumpen eller min bok om Börstorps slott? Kunde jag svaret skulle jag vara lyckligare än nu.

nu: kollaps

Det kan väl ingen tro, men nu är boken skriven. Under arbetstiteln ”Som om nån kastat en potatis på staden Skövde” har tjugoen dagars slit gett vad som mycket väl kan kallas en bok. Handlingen var inte planerad innan jag började och den har skapats genom ständigt framåtfall, ständig avsaknad av trygghet.

Ofta är det bästa att gå rätt på.

Nej, du får inte läsa den. En genomgång för att göra den förståbar får det bli först. Och det om några veckor. Först väntar en dryg veckas semester och sen ytterligare en genomgång av den förra boken. Ska vi säga att den som har den plågsamma genen och vill läsa kan få provläsa verket om två-tre månader?

Ska tilläggas att den tillfälliga titeln inte har nåt med handlingen att göra, att den till skillnad från handlingen är ord som inte ligger i nån meningsfull ordning.

Nu: kollaps.

kvalitet och uselhet, uppfattningar går i vågor

Som så ofta så handlar mitt skrivande om att klara av att läsa. Jag pendlar mellan att instinktivt hata allt skrivet till att kunna ta det lugnt och klara av att ta in den kvalitet som kanske trots allt finns där. Är jag riktigt avslappnad kan jag klara av att ta mig flera sidor fram i en deckare utan må dåligt.

(Deckare är inte alltid dåliga, tror jag. Ville bara påpeka det. Och att jag inte kommer ihåg om jag nånsin läst en bok som klassificeras som deckare. Vad jag vet är att de böcker av den typen som jag försökt att läsa det senaste året har varit tomma på ord som satts i vettig ordning efter varandra. Och jag vet, det är jag, det är inte du.)

När jag då läser mig själv när jag i denna nedsving i humöret så blir det inte roligt. Allt jag skriver är talanglöst och ointressant. Det är det ofta, men jag brukar också blanda upp det med läsbara stycken.

Just nu, 80t (tusen, jag vet, jag kan inte låta bli att skriva så, det är från min finansblogg) ord in i boken har jag haft svårt att läsa igenom det jag skrivit. För nån vecka sen, när jag läste samma del av boken, så tyckte jag att det var fyndigt och intressant. Till och med språket var klart och piffigt.

Spänningen stiger. För när jag lägger ifrån mig boken, låter den mogna och tar upp den igen, kommer den att vara rent dravel då med? Jag har verkligen ingen aning. Fast jag vet att jag skrev in en björn i den här boken. Också. Och det är ju alltid nåt att roa sig med, fundera på varför jag alltid ska ha med en björn.

 

björn1

 

en sjö som ändrar utseende i verkligheten

Semesten är här, vilket innebär tre veckors skrivande, 100t ord och sen en vecka av darrningar, svettningar och vilsen återhämtning. Hur det går? Jo, jag har problem, bland annat med en sjö.

Om jag inte hade haft problem hade livet varit bra underligt, för jag har ingen plan, ingen idé bakom boken utan faller framåt, skriver min historia och låter den veckla ut sig bäst den vill. Vi kan väl dölja vad den handlar om än så länge, för det känns nästan pinsamt just nu, den är banal minst sagt. Men kul på sitt sätt. Och det brukar infinna sig djupare meningar bara man skriver på.

Problem med en sjö? Jag, och jag ger mig inte förrän trakten är väl beskriven, det vill säga jag har fått en bok utgiven om den, har placerat handlingen i Skövde där jag bor och kring en sjö. Nåt händer i den. Och där sitter nu jag och skriver, speedad på kaffe och med entusiasmen pulsande i hjärtat – det går bra! Sen tar jag en promenad, och inser att sjön inte alls ser ut som jag tror att den gör. Och jag ser sjöfan fler gånger i veckan.

Bland annat var jag övertygad om att där fanns två öar sammanbyggda med gångbroar. Det fanns en. Jag märker också att sjön är bra mycket mindre än jag trott. Mina mått när nån simmar stämmer inte. Avrinningen från sjön går inte den väg jag tror.

Och jag börjar ifrågasätta allt jag har skrivit.

Trevlig semester på er!

Karstorpasjön

tre dagar till bokstart

På måndag ska jag tillbringa tre veckor med att skriva en bok. Och jag vet inte vad den ska handla om. Gillar läget!

Jag har en idé, den om solfarmen, och det kan hända att det blir den. Men jag har en annan om ett kommunalråd som hanterar att det dimper ned vad som verkar vara en utomjordisk rymdkapsel i hennes lilla stad som också lockar.

Mest lockar som vanligt att smälla till och skriva precis utan idé. Det ger en total frihet och en känsla av överlägsenhet när jag sen läser boken och upptäcker att vissa saker minsann är läsvärda.

Vet inte helt vartåt det barkar. Men det barkar!

Ha en trevlig sommar, kollegor!

novell eller roman… eller hängmattan?

Gött med en blogg som ingen läser. Det är lite grann som att ha en outgiven bok (eller sju). Friheten är total, ansvaret är noll. Sen är det ju inspirationen då… Men sånt är livet, man kan inte få allt. Den dagen, och den kommer möjligen nån gång, när man är rik och berömd, hur kul kommer livet att vara då? Inte särskilt, antar jag.

Så, jag har ett problem. Jag försöker att strukturera upp den nya boken ”Jeanette och solfarmen”. Jag har början, jag har har olika vägar handlingen kan gå och jag har ett fint slut. Men däremellan har jag ett val mellan att fylla ut det till en bok eller till en novell. Det blir inte sämre om det blir långt skrivet, enbart annorlunda.

Och vilken nytta har jag av en novell? Ingen läser såna – vad jag känner till. Så, då är frågan, spelar det nån roll om nån läser vad jag skriver? Tjena, den frågan är lurig. Jag vet inte, för ingen läser. Så jag vet inte hur min reaktion skulle bli om nån kom fram och knackade mig på axeln och sa att att ”Gosse, den här berättelsen är minsann lysande”. Förmodligen skulle det vara positivt, man är ju bara människa. Alltså borde det jag skriver bli en bok och jag borde ge ut den. OM nu novellen och boken skulle vara lika bra. Det KAN ju vara så att jag bara övertalar mig om att boken skulle bli lika bra som novellen.

Gaaah! tror jag bestämt är ordet.

Det finns en karaktär som jag älskar. Jeanette själv är den elakaste människan jag har träffat på i mina tankar och hon behöver plitas ned på papper. Boken skulle räcka, skulle fungera enbart som en studie i henne, om man säger så. Och sen de andra, och sen lurendrejeriet som sker i intrigen som ingen riktigt är med på – och så den magnifikan storslagenheten hos den onde Jörgensen, investeraren i det hela, som står där med brallorna nere men bara tar det som ett misslyckande vilket som. De ser det på olika nivåer, de som är med i boken. Samma skeenden olika bakgrunder finansiellt och filosofiskt.

Okej, jag har övertalat mig själv: det hela ska skrivas. Det kan inte planeras, om det skeendet är över några veckor så är det så. Om jag tvingas till tillbakablickar (nåt jag skyr som pesten) så är det så.

Dåliga bloggar, oigenomtänkta, i alla fall – det gäller DIG!

Hallå! Här är han, mannnen med de underfundiga texterna som han borde skriva fler av. Alltså, det här med bloggande. Jag har funderat på om man på nåt sätt skulle kunna rädda det hela. Jag menar nu rädda det till att det blir ”som det var”, att det blir som jag vill ha det.

Jag har en blogg inom ekonomi – anonymt skriven – och det är såna bloggar som jag läser mest av. Det finns mycket få bloggar som har nåt egentligt innehåll. Man verkar känna att man måste förklara ekonomi för att alla, för tusende gången. Man förklarar vad en kapitalförsäkring är, man ger exempel på stabila bolag, man rankar nätbanker, man ger listor till den tjänsten och den tjänsten. Och sen kommer inläggen som egentligen är sammanfattningar av nyheter som man läst i en eller annan tidning. VAR ÄR SJÄLVA INNEHÅLLET?

Jag vill se nåt jag inte ser nån annanstans, inte nyheter som dras in från nånstans. Jag vill se tänkande och reflekterande och rapporterande som är orginellt. De websajter jag har haft och de bloggar jag har skrivit har varit försök att vara mig själv och att… tja, tänka själv om vad jag nu skrivit. Att det sen ofta blir ogentänkt skrivande för att den bränner i fingrarna, jag är okej med det. Hellre skrivklåda än rapportering och STANDARD.

Över detta har vi det ständiga länkandet till hitåt och ditåt för att få trafik och att ställa sig in, för att bli sedd. Det är jävla sätt egentligen, ställa sig in hos andra, krypa upp i knäet på dem för att säga ”se mig”. Ibland blir man ombedd att byta länkar med nån, det vill säga, att ha nåns bloggar i kanten på sin – som om man läste den. Det är lurigt att säga nej, för man vill ju inte vara otrevlig. Men i alla fall. Och runt detta har vi reklamen. Piss och pest och senapsgas. Jag förstår att den finns där, klart jag gör. På vissa tjänster, som wordpress.com och blogger så är tjänsten gratis och då får man såklart betala för detta med störande reklam. Helt okej. Men när man lägger in länkar själv, för att sälja saker som man får nån enstaka procent på och när man skriver inlägg som mer än reklam än nåt annat; när man är dum i huvudet… Jag kan förstå det i de fallen när det verkligen ger en inkomst. Om jag kunde få tusen kronor i månaden på att sälja ketchup genom att ha en länk på sidan av bloggen skulle jag göra det. Men oftast får man inte ens nån inkomst från all sin pynt med reklam, kanske tio kronor på ett år. I det lägena: ta bort skiten.

Usch, vad jag är ilsk idag då. Har inte skrivandet gått så bra? Det har gått långsamt men bra. Har du kanske ont i magen? Nej, men ont i foten. Mitt experiment med att springa var tredje dag och att öka sträckan med femhundra meter varannat pass har nu i två veckor gått in i ajaj-territorium. Min vrist/fot har gått åt skogen detta försök med löpning också. Bara att hugga av den.

ny bok i görningen, va fan, det är ju vår

Jeanette och solfarmen är den meningsfulla titeln på vad jag skriver på för tillfället. Är den bra? Det återstår att se. Den är åtminstone bra att skriva om man vill låta hjärnan vandra iväg från den bok man borde redigera.

Problemet med boken är att jag läste gamla science fiction-noveller just innan. Så lagringen av energin från nämnda solpaneler borde med andra ord vara mystisk. Men jag lutar mer åt att den inte finns där, att det är en vem lurar vem-berättelse. Oavsett har jag fått med en lömsk typ som heter Jörgensen, Atlas Jörgensen. Och det borde väl vara värt nåt.

nyheter på vettigt sätt

Vore det inte trevligt med en sajt där det fanns relevanta nyheter om världen? Det vill säga, där man slapp upprepade nyheter om ämnen. Ja, det är hemskt att det är ett bombdåd där eller där. Men vi är inte idioter, vi förstår att det har hänt, för vi har läst det. Vi tjänar inget på att vara uppdaterade med vad som händer. Det är en fix vi får bara, nåt som ger oss glädje i vårt nyhetsberoende.

Jag inser att många tänkt på det här sättet och jag inser att många lär ha försökt att ordna en sån tidning, en sån sajt. Och det värsta: jag inser att det redan finns sån sajter. Men… jag kan inte hitta dem. Och det rätt penis med världen när det viktiga är gömt i en flimrande fasad av vad som händer i världen runtom.

Snälla, ge mig det viktiga och inte bilder på hur världen är. Ge mig folk som tänker, inte upprepar rapporter.

Sjysst.

det som skrivs när jag behöver skriva

Ibland vill jag inte skriva på nån av mina böcker. Men jag känner en viss skyldighet att inte låta fingrarna och hjärnans samarbete vila. Då kan det hända att jag skriver nåt, bara för att. Det trillar fram de mest underliga saker när tankarna just inte har nåt mål att nå. Det här skrevs under den senaste halvtimman idag, i väntan på Champions League-fotboll på teven. Heja Bayern!

 

Smör

En bok om det förenklade livet

Timmer flottades nedför Dalälven tills älven tog slut. Sen tog älven slut som färdväg och övergick i långtradartrafik. Till sist, och det är nu det, så har i stort sett slutat att använda trä till så mycket.

Tre fräcka meningar som i och för sig betyder mycket men som knappast för med sig mycket information.

Det finns ett värde i att kunna kommunicera ordentligt i det skrivna ordet. I många tidningar så är man bra på det. Brittiska The Guardians Barry Glenndenning är fantastisk, och läsvärd även för de som inte gillar det gröna fältets schack. Det uttrycket betyder att jag pratar om fotboll. Uttrycket är fint men säger inte mycket till nån, det är en utsmyckning mer än nå egentligt värde. Så, ska jag använda det måste jag väga det coola med namnet mot att det just bara är en längre omskrivning av vad jag menar. Men vi kommer till det.

Tidningar klarar av att kommunicera. Men hur är det med våra upphöjda romanförfattare? Alla är olika, men visst dansar alltför många med orden istället för att sätta ned foten och säga det de egentligen vill säga. Kanske är problemet att de inte vet vad de vill säga? Kanske finns det inget problem, då en skönlitterär bok ska upplevas och inte brukas till nån nytta.

Har i hängt med så här långt? Känns det bra? Sitter ni fint? För den här boken handlar inte om detta, den här boken handlar om smör. Det kan man se på rubriken.

Jerry Aronsson var nästan två meter lång. Det innebar att han hade slagit i huvudet i otaliga av de torp han besökt på sin jakt efter ett skrivarnäste. Han var inte journalist och han närde inga författardrömmar, men han var ute efter ett ställe där han kunde fokusera sig och få nåt gjort. Han var osäker på vad han ville åstadkomma, men han visste att han ville försökte.

Han var fyrtioett år. Gammal. Det innebar att han ingen längre såg nån framtid i honom men också att världen inte längre ställde krav på honom att bli bättre. Självklart ställde man krav, man förväntade sig bara inte att han skulle leva upp till dem. Han kunde äntligen, för första gången sen han blivit vuxen få ta hand om sig själv och ingen skulle bry sig.

Tre-fyra hus slog han i huvudet på och gillade. De hade det andra saknade: ett pris som innebar att han kunde växla in sina surt investerade aktiepengar mot just torpet. De flesta var gamla och luktade sur tapet och mjöligt trä. Men det var det värt för att slippa lån. Utan större dramatik än att försäljaren undrade om han inte ville fundera på det ett tag så köpte han ett av torpen, slog till efter att ha vandrat runt i en halvtimma. Han hade sett att det var vattentätt och att där fanns el indraget. Skita fick han göra i den lilla biten skog som följde med eller, vilket var mäklarens förslag, skita i en eltoalett. Jerry visste inte vad det var och trodde inte att han var intresserad av att få veta det heller.

”Men det finns internet, va?”

Stället må ligga halvvägs uppför Lugnåsberget och se piktoreskt ut, och sunkigt inuti, men han behövde ha en kontakt med världen så han kunde få nåt uträttat också. Inte skulle det ge nåt om han vara satt där, isolerad.

Men mäklaren sa, att tyvärr var täckningen rätt obefintlig på just det stället på berget. Men titta på priset.

Jerry tittade på priset och på sin egen privatekonomi och köpte huset. Han skulle inte klara sig utan internet men han tänkte att tekniken nog utvecklar sig snabbare än vad han kommer på nåt vettigt att göra i huset.

Varje dag efter jobbet på Samhall i Skövde, där han var den som bestämde vad man skulle göra med de lymlar som var missanpassade genom att de var pissråttor, åkte han till sitt torp. Och han satte sig där och vad glad att han hade en lägenhet att åka hem och skita i sen.

För han hade svårt att hitta fram till sin idé, till det han skulle göra med livet.

Det här pågick i två månader och det kändes allt dummare. Tills en dag han tänkte att inte dög till att göra det han borde göra i livet. Okej, men då fick han väl göra det han ville då. Och han ville bli handbollsproffs.

 

***

Jag vet. Det är underligt. Men å andra sidan. Ingen läser den här bloggen. Och det är inte så att jag skulle skriva en bok på det här sättet. … Jomenvisst, för det är ju så jag skriver dem. Jag skulle lätt kunnat ha fortsätta att skriva på den texten och nitton dagar senare (jag skriver böcker på nittio dagar, det har liksom bara blivit så) skulle jag ha haft en bok på hundratusen sidor. Den skulle varit intressant och läsvärd. och leeeeeeeedigt lös i kanterna.

Men just det : Heeeeeeja Bayern!, var det ju.