Hyfsat nya idéer på hyfsat ny bok

Okej, Liverpool förlorade borta mot PSG, min nya dator ville inte var bra nog att behållas och jag får inte kontakt med supporten på Lenovo, det är fjorton minusgrader och jag har tjugotalet nålstick i höger skinka, men jag har börjat på en ny bok. Och misslyckats med den.

Tanken är att planera fram hela boken och sedan skriva, göra som när jag skrev teatermanus för spexet i Skövde. Eh, det vill sig inte. I ren frustration över att inte kunna renodla eller ens hitta godtagbara intriger så började jag att skriva på ett godtyckligt ställe i berättelsen. Som alltid så flöt det på. Som alltid så var det läsvärt efteråt. Jag antar att jag skriver på ett sätt så att jag själv gillar att läsa det. Så, whoho.

Och det stannade av. Jag har inte en väg framåt. Och jag är perplex. För det här händer inte. Det tar inte stopp för mig. Förmodligen är det för att jag inte satt mig under någon press nu utan enbart skriver. Jag är nyfiken på vad som händer om jag tar fram klockan och skriver mot den, tvingar mig att skriva en viss mängd ord på en timme. Eller tvingar mig att skriva en viss mängd ord per dag.

Ah, den som ändå kunde offra livet och skriva. För vet ni, jag verkar enbart kunna producera när jag kan offra allt. Om jag jobbar sätter något stopp för det kreativa. Möjligen blir jag trött i huvudet av jobb och folk, möjligen är det den rena friheten som låter tankarna vandra. Innan jag säger upp mig lär jag inte få veta.

Berättelsen handlar om ett gäng utomjordingar som landar i Japan för övrigt. Och att de inte kan kommunicera med mänskligheten. Det går verkligen dåligt för dem. Är de möjligen… lite lätt utvecklingsstörda? Och kan kanske en kvinna i Skövde tolka vad de säger. Och har vi kanske fått en rödhårig statsminister med brett leende som vill utnyttja den här kvinnan för sina egna syften. Och kan det vara så att utomjordingen inte kan torka sig själv när han skiter.

Dessa möjliga intriger.

Han lever och frodas. Åtminstone håret.

Okej, jag ska erkänna att skrivandet går sådär. Jag skulle kunna skylla på många saker, men tyvärr har jag bara tappat motivationen. Inspiration har jag, jag kan alltid skriva nytt. Tanken är dock att jag ska jobba på det jag redan har gjort för att till sist skapa något som kan spridas världen utan att jag skäms för det.

Jag skulle så gärna vilja veta varför det blir på det här viset. Gång på gång tappar jag lusten att nå slutmålet. Det kan vara att jag inte gillar det mål som jag satt upp, det att lyckas. För varje gång jag lyckats med något så har jag bara blivit olycklig. Jag är rädd för att bli färdig helt enkelt, för då finns det inte mer sedan.

Nå.

Jag har börjat att skriva på “Sagor från bygden”, kortare berättelser som alla har någonting med Skövde att göra. Eftersom jag inte gillar Skövde känns det korkat. Men jag är inte heller snäll mot staden hela tiden. Och jag ogillar inte stället heller. Jag är mest likgiltig. Om det inte är så att jag är ogiltig just nu, för allt.
Fan vet, och så vidare. Fast jag undrar så smått, vad vet den filuren? Kanske är något att skriva en bok om… Nej, just det, det har jag redan gjort. Den ska bara göras helt klar.

Tänk den som inte redan hade gjort många av de dumheter som man ska göra i livet. Det är kanske dags att jag gör fler korkerier. Börjat har jag, jag skriver detta på min fräsiga nya 27tums skärm. En Dell 27″ LED UltraSharp U2717D. Jag vet, fräsigt värre. Fast, jag har redan en 27tums skärm och den fungerar perfekt. Jag vill nog bara vara korkad. Eller testa att skriva lite på en mer högupplöst skärm.
Och för att löka till laxen än mer så har jag beställt en ny laptop också. Det är en nyare modell av exakt den dator jag har. Skillnaden är att det är ett bakgrundsupplyst tangentbord. Så, jag tar mig sakta fram mot idiotin. Men slöseri känns som ett för litet korkeri. Jag behöver göra något mer. Jag behöver utmana mig i mina galenskaper.

Ah, men då rakar jag av håret. Igen. Som varje vinter. … Jag är verkligen förutsägbar numer. Och snart bara bar då.

Ha det lysande och ge er inte, men kan skriva sig igenom de mest miserabla omständigheter. Texter bryr sig inte, de kan tvärtom tacka och ta emot.

kjhkjhkj

novell eller roman… eller hängmattan?

Gött med en blogg som ingen läser. Det är lite grann som att ha en outgiven bok (eller sju). Friheten är total, ansvaret är noll. Sen är det ju inspirationen då… Men sånt är livet, man kan inte få allt. Den dagen, och den kommer möjligen nån gång, när man är rik och berömd, hur kul kommer livet att vara då? Inte särskilt, antar jag.

Så, jag har ett problem. Jag försöker att strukturera upp den nya boken “Jeanette och solfarmen”. Jag har början, jag har har olika vägar handlingen kan gå och jag har ett fint slut. Men däremellan har jag ett val mellan att fylla ut det till en bok eller till en novell. Det blir inte sämre om det blir långt skrivet, enbart annorlunda.

Och vilken nytta har jag av en novell? Ingen läser såna – vad jag känner till. Så, då är frågan, spelar det nån roll om nån läser vad jag skriver? Tjena, den frågan är lurig. Jag vet inte, för ingen läser. Så jag vet inte hur min reaktion skulle bli om nån kom fram och knackade mig på axeln och sa att att “Gosse, den här berättelsen är minsann lysande”. Förmodligen skulle det vara positivt, man är ju bara människa. Alltså borde det jag skriver bli en bok och jag borde ge ut den. OM nu novellen och boken skulle vara lika bra. Det KAN ju vara så att jag bara övertalar mig om att boken skulle bli lika bra som novellen.

Gaaah! tror jag bestämt är ordet.

Det finns en karaktär som jag älskar. Jeanette själv är den elakaste människan jag har träffat på i mina tankar och hon behöver plitas ned på papper. Boken skulle räcka, skulle fungera enbart som en studie i henne, om man säger så. Och sen de andra, och sen lurendrejeriet som sker i intrigen som ingen riktigt är med på – och så den magnifikan storslagenheten hos den onde Jörgensen, investeraren i det hela, som står där med brallorna nere men bara tar det som ett misslyckande vilket som. De ser det på olika nivåer, de som är med i boken. Samma skeenden olika bakgrunder finansiellt och filosofiskt.

Okej, jag har övertalat mig själv: det hela ska skrivas. Det kan inte planeras, om det skeendet är över några veckor så är det så. Om jag tvingas till tillbakablickar (nåt jag skyr som pesten) så är det så.

det som skrivs när jag behöver skriva

Ibland vill jag inte skriva på nån av mina böcker. Men jag känner en viss skyldighet att inte låta fingrarna och hjärnans samarbete vila. Då kan det hända att jag skriver nåt, bara för att. Det trillar fram de mest underliga saker när tankarna just inte har nåt mål att nå. Det här skrevs under den senaste halvtimman idag, i väntan på Champions League-fotboll på teven. Heja Bayern!

 

Smör

En bok om det förenklade livet

Timmer flottades nedför Dalälven tills älven tog slut. Sen tog älven slut som färdväg och övergick i långtradartrafik. Till sist, och det är nu det, så har i stort sett slutat att använda trä till så mycket.

Tre fräcka meningar som i och för sig betyder mycket men som knappast för med sig mycket information.

Det finns ett värde i att kunna kommunicera ordentligt i det skrivna ordet. I många tidningar så är man bra på det. Brittiska The Guardians Barry Glenndenning är fantastisk, och läsvärd även för de som inte gillar det gröna fältets schack. Det uttrycket betyder att jag pratar om fotboll. Uttrycket är fint men säger inte mycket till nån, det är en utsmyckning mer än nå egentligt värde. Så, ska jag använda det måste jag väga det coola med namnet mot att det just bara är en längre omskrivning av vad jag menar. Men vi kommer till det.

Tidningar klarar av att kommunicera. Men hur är det med våra upphöjda romanförfattare? Alla är olika, men visst dansar alltför många med orden istället för att sätta ned foten och säga det de egentligen vill säga. Kanske är problemet att de inte vet vad de vill säga? Kanske finns det inget problem, då en skönlitterär bok ska upplevas och inte brukas till nån nytta.

Har i hängt med så här långt? Känns det bra? Sitter ni fint? För den här boken handlar inte om detta, den här boken handlar om smör. Det kan man se på rubriken.

Jerry Aronsson var nästan två meter lång. Det innebar att han hade slagit i huvudet i otaliga av de torp han besökt på sin jakt efter ett skrivarnäste. Han var inte journalist och han närde inga författardrömmar, men han var ute efter ett ställe där han kunde fokusera sig och få nåt gjort. Han var osäker på vad han ville åstadkomma, men han visste att han ville försökte.

Han var fyrtioett år. Gammal. Det innebar att han ingen längre såg nån framtid i honom men också att världen inte längre ställde krav på honom att bli bättre. Självklart ställde man krav, man förväntade sig bara inte att han skulle leva upp till dem. Han kunde äntligen, för första gången sen han blivit vuxen få ta hand om sig själv och ingen skulle bry sig.

Tre-fyra hus slog han i huvudet på och gillade. De hade det andra saknade: ett pris som innebar att han kunde växla in sina surt investerade aktiepengar mot just torpet. De flesta var gamla och luktade sur tapet och mjöligt trä. Men det var det värt för att slippa lån. Utan större dramatik än att försäljaren undrade om han inte ville fundera på det ett tag så köpte han ett av torpen, slog till efter att ha vandrat runt i en halvtimma. Han hade sett att det var vattentätt och att där fanns el indraget. Skita fick han göra i den lilla biten skog som följde med eller, vilket var mäklarens förslag, skita i en eltoalett. Jerry visste inte vad det var och trodde inte att han var intresserad av att få veta det heller.

“Men det finns internet, va?”

Stället må ligga halvvägs uppför Lugnåsberget och se piktoreskt ut, och sunkigt inuti, men han behövde ha en kontakt med världen så han kunde få nåt uträttat också. Inte skulle det ge nåt om han vara satt där, isolerad.

Men mäklaren sa, att tyvärr var täckningen rätt obefintlig på just det stället på berget. Men titta på priset.

Jerry tittade på priset och på sin egen privatekonomi och köpte huset. Han skulle inte klara sig utan internet men han tänkte att tekniken nog utvecklar sig snabbare än vad han kommer på nåt vettigt att göra i huset.

Varje dag efter jobbet på Samhall i Skövde, där han var den som bestämde vad man skulle göra med de lymlar som var missanpassade genom att de var pissråttor, åkte han till sitt torp. Och han satte sig där och vad glad att han hade en lägenhet att åka hem och skita i sen.

För han hade svårt att hitta fram till sin idé, till det han skulle göra med livet.

Det här pågick i två månader och det kändes allt dummare. Tills en dag han tänkte att inte dög till att göra det han borde göra i livet. Okej, men då fick han väl göra det han ville då. Och han ville bli handbollsproffs.

 

***

Jag vet. Det är underligt. Men å andra sidan. Ingen läser den här bloggen. Och det är inte så att jag skulle skriva en bok på det här sättet. … Jomenvisst, för det är ju så jag skriver dem. Jag skulle lätt kunnat ha fortsätta att skriva på den texten och nitton dagar senare (jag skriver böcker på nittio dagar, det har liksom bara blivit så) skulle jag ha haft en bok på hundratusen sidor. Den skulle varit intressant och läsvärd. och leeeeeeeedigt lös i kanterna.

Men just det : Heeeeeeja Bayern!, var det ju.

jag är ett talanglöst pisshuvud – läs mig

Min stora skräck när jag redigerar det jag skriver är att jag slänger bra saker. Jag vet att jag gör det, för handlingen behöver bli konsekvent och så vidare. Men ibland känns det som att ansiktet ska stelna över insikten att jag verkligen slängt nåt som borde varit kvar.

Längre bitar kan vara som att slita själen ur sig.

Jag vet att jag alltid kan skriva om nånting bättre än vad jag gjort innan, det handlar inte om det. Men bitarna, att de jag lyfter bort skulle bidragit till en bättre helhet än de jag stoppar in. Det är ångest i feta lager. Man kan anta att det är det här man har redaktörer till. Men det får man betala för. Och jag är för snål. Dessutom vill jag klara det själv, för det är ju jag som skriver boken. Jag är medveten om att vissa anser att det är ett jobb att skriva en bok och en att redigera den. Apskit, säger jag om det. Skulle jag som författare inte vara mer än en som kommer på en berättelse? Jag hävdar här och nu att författare som jobbar så är talanglösa pisshuvuden.

Låt mig förtydliga: jag vill hemskt gärna ha en som hjälper mig att redigera. Självklart är det så. Det skulle innebära att jag blir ett pisshuvud. Men jag skulle lugnt kunna leva med det. För som det är nu så är saker svåra, besluten för svåra och talangen räcker inte till.

Kanske är läge att skicka in boken till förlag snart.

Fast, nej, det är det inte. Jag har ofantligt mycket som måste ordnas till för att det ska bli läsbart det hela. Nej, för att det ska bli köpbart. Jag tror att jag skulle läst det jag skrivit nu och njutit av det. Det är en avslappnad stil och det är en berättelse om den lilla människans kamp mot den moderna världens alltför snabba tankar.

Inte illa av ett talanglöst pisshuvud.

läs The Guardian istället för twitter

Bara för att det går, för att jag orkat få hyfsad ordning på websajten skriver jag en aning. En förklaring om varför jag har en dylik sida överhuvudtaget kanske är på sin plats. Nej, stryk “kanske”, det är på sin plats.

Internet är som vi alla vet alltmer flytande. Vi hoppar mellan olika sociala – läs reklamdrivna – tjänster där inlägg och bilder blinkar förbi allt snabbare. Det hur bra som som helst. Men samtidigt blir inte mycket gjort. (Och allt är google readers fel, oja. När den lades ned så föll nätet ihop. Piss på dig, fru Google.)

Jag har ändrat hur jag använder nätet, men på sistone har det alltmer vänt. Vad läser jag? Var får jag mina nyheter ifrån? The Guardian. Livet går långsammare där. De har inte så mycket reklam och de har fler reportrar, eller som man också kan säga det: mer egen undersökning, eller som man också kan säga det: mer journalistik. Det är för mycket länkar! Nånstans måste information skapas, nånstans måste nån kolla källorna på länkar de själva länkar in som nyheter. Inte många verkar göra detta.

Så, ge mer fler The Guardian. Ge mig… ge nåt att hålla fast i. Ge mig styrkan i att inte följa så många på twitter och låt dessa personer vara de som letar upp det som är vettigt att läsa. De sidor som har “fångstsidor”, pop-ups som vill ha din mejladress och som ständigt besvärar dig med dessa – jag vill inte ha dem och blir aggressivt inställd till sidorna. Och vad mer är, jag ställer om hjärnan till att inte lita på de sidorna.

Men, Anders, du skriver ju böcker? … Ja? Borde inte du också ha en fångstsida för att samla mejladresser till en lista med intresserade som du kan skicka ut nyheter till, försöka sälja böcker till, försöka få att fastna i ett behov som på alla sätt det går leder dem till att spendera pengar på dina böcker och andra produkter? Oja, klart som fan jag borde.

Men jag kan inte med. Än så länge har jag ett dagjobb, ett sånt där ärligt, ett sånt där matlagningsjobb med månadslön och att infinna sig för att jobba sina åtta timmar per dag. Så jag behöver inte irritera läsare med pop-ups. När jag väl tar steget bort från detta… Jag kan bara hoppas att jag inte blir till en av de som pissar ned nätet med stickig jävla förolämpningsreklam. Det blir säkert så, men än så länge kan jag hoppas.

Och hoppet är som bekant det man lever på. Det och dagjobbet.

Köttfärslimpa FTW!