logitech K800

Ont i ryggen. Tjalalalala! Tanken är alltså att jag ska lida av dålig rygg fram till vecka 35 när jag kan hämta min nya stol. Faktiskt illa. Vad, undrar då världen, är lösningen på detta? Ah, ett nytt tangentbord, givetvis.

En så kallad lätt överanvändning av tangentbord.

Sedan kan det ju vara så att man borde akta sig för att köpa för många tangentbord. Det vill säga, man borde se till att inte skriva sönder dem. Som i att ständigt skriva när man är svettig efter en löptur. Elektronik gillar inte det.

Logitech K800. Man får vara glad att det gått ned till tusen kronor numer. Ett år gjorde jag av med tre av dem … Jag vet, jag skäms.

lite mindre välartad text, tack

Vad andra tycker om mitt skrivande spelar mig ingen roll. Ni/de har säkert rätt i det ni/de tycker. För all del, vid strukturfel och felstavningar är det skämmigt. Men jag bryr mig inte.

På något sätt, i något sammanhang, ur någon artikel har jag fått för mig att det är lite väl mycket likriktning i det som skrivs. Kanske mer nu än någonsin eftersom texter är så lätta att ändra. Jag vill åt vildare text. Eller striktare text. Jag vill ha fram folk som vågar försöka vara sig själva rätt igenom. När lektörer, redaktörer och ens välvilliga föräldrar, syskon och vänner har gått igenom ens text riskerar texten att ha blivit avrättad.

Har jag exempel på det? Nej. Men jag är lat. Fast jag är inte blind eller döv, jag hör hur folk ombeds att göra än det ena och än det andra. Av de som har gått på samma skrivskolor och haft mentorer som de som känner … varandra.

Det behöver inte vara fel att låta någon gå igenom och ha åsikter på ens text. Det är förmodligen ofta givande. Men vi slänger bort mycket genialt.

Med detta vill jag ha sagt att jag letade efter böcker att läsa idag. Jag hittade ingen. Så jag är sur. Och kryper upp i min lila fåtölj med en Kafka. En man som inte ens lyckades bli utgiven innan han dog. Jag vill ha fler speciella personer, jag vill ha fler Kafka.

Vad är plural av en Kafka?

ytterligare en bok att redigera, en om gudar

Skriva skriva liten saga. Tro det, men jag har hittat en bok jag skrev för ett tiotal år sedan. Å lite mänskor, heter den.

Jag har tittat på den då och då och haft olika reaktioner på den. Stilen är som min hjärna var då: fokuserad. Inte ett ord finns där i onödan. Kanske är min hjärna synkad med hur den var då, med den stilen, men den här gången tyckte jag att den var helt okej. Nej, den var bra.

Att jag gillade den kan också ha att göra med att jag har läst en hel del andra böcker på sistone. Jag har läst några sidor här och där, och jag har – åter – insett att jag inte är dålig på något vis. Stilen på bästsäljarna är i många fall löjligt pratig. Böckerna skulle kunna fokuseras så mycket mer, och därmed, enligt mig, bli bättre.

Jag funderar. Kan det vara så att jag ska ge mig på den här boken en gång till? Ge den ett sista försök att bli redo för att ge ut?

Varje gång jag tittar in på den, en gång vart tredje år typ, så har jag olika reaktioner på den. Men är det inte så att en bra bok är extrem? En hyfsad bok gillar man allt som oftast. En bra bok gillar man mycket eller ogillar å det bestämdaste.

Så… tre böcker under redigering? Jag måste verkligen sluta jobbet så jag hinner med “jobbet”.

ny bok i görningen, va fan, det är ju vår

Jeanette och solfarmen är den meningsfulla titeln på vad jag skriver på för tillfället. Är den bra? Det återstår att se. Den är åtminstone bra att skriva om man vill låta hjärnan vandra iväg från den bok man borde redigera.

Problemet med boken är att jag läste gamla science fiction-noveller just innan. Så lagringen av energin från nämnda solpaneler borde med andra ord vara mystisk. Men jag lutar mer åt att den inte finns där, att det är en vem lurar vem-berättelse. Oavsett har jag fått med en lömsk typ som heter Jörgensen, Atlas Jörgensen. Och det borde väl vara värt nåt.

jag är ett talanglöst pisshuvud – läs mig

Min stora skräck när jag redigerar det jag skriver är att jag slänger bra saker. Jag vet att jag gör det, för handlingen behöver bli konsekvent och så vidare. Men ibland känns det som att ansiktet ska stelna över insikten att jag verkligen slängt nåt som borde varit kvar.

Längre bitar kan vara som att slita själen ur sig.

Jag vet att jag alltid kan skriva om nånting bättre än vad jag gjort innan, det handlar inte om det. Men bitarna, att de jag lyfter bort skulle bidragit till en bättre helhet än de jag stoppar in. Det är ångest i feta lager. Man kan anta att det är det här man har redaktörer till. Men det får man betala för. Och jag är för snål. Dessutom vill jag klara det själv, för det är ju jag som skriver boken. Jag är medveten om att vissa anser att det är ett jobb att skriva en bok och en att redigera den. Apskit, säger jag om det. Skulle jag som författare inte vara mer än en som kommer på en berättelse? Jag hävdar här och nu att författare som jobbar så är talanglösa pisshuvuden.

Låt mig förtydliga: jag vill hemskt gärna ha en som hjälper mig att redigera. Självklart är det så. Det skulle innebära att jag blir ett pisshuvud. Men jag skulle lugnt kunna leva med det. För som det är nu så är saker svåra, besluten för svåra och talangen räcker inte till.

Kanske är läge att skicka in boken till förlag snart.

Fast, nej, det är det inte. Jag har ofantligt mycket som måste ordnas till för att det ska bli läsbart det hela. Nej, för att det ska bli köpbart. Jag tror att jag skulle läst det jag skrivit nu och njutit av det. Det är en avslappnad stil och det är en berättelse om den lilla människans kamp mot den moderna världens alltför snabba tankar.

Inte illa av ett talanglöst pisshuvud.