skriva böcker på heltid är väl sådär

Ofta är det tråkigt att jobba. Jag menar nu mitt arbete som kock. Det är tråkigt av olika anledningar, mest för att det är ett jobb, ett måste. Men livet är nu en gång sånt.

Och jag tänker då på drömmen om att få skriva böcker på heltid. Så man blir mörkrädd, men kommer jag att bli lika rastlös och uttråkad av det också? Jag tror inte det. Jag tror jag dör av hjärtattack innan det händer.

För kroppen tar stryk just nu. Jag försöker att skriva igenom boken En Bibliotekarie som heter Lillemor köper ett slott från början, och nu försöka att göra kapitlen så som de ska vara. Jag har skrivit det jag vill skriva, nu ska det läggas i rätt ordning, pyntas och byggas ut på rätt ställen. Och det går inte bra.

Första kapitlet funkade fint. Men nu sitter jag med en klump till kapitel som inte vill låta sig bli lättläst. Jag har hela tiden försökt att skriva boken utan tillbakablickar, men märker att det är inte lätt nu.

Men det som är lätt väger inte mycket här i livet.

ny titel på boken!

Nu se, nu så, smackelibang: “En bibliotekarie som heter Lillemor köper ett slott.”

Vad sägs? Jag är kär i titeln och kommer så att vara i flera dar. Sen kommer jag att ändra den, förstås. Men kommer jag verkligen att göra det? För är den inte fin?

Det som är bra är att den säger vad boken innehåller. Och på nåt sätt vill man ändå veta det när man tar tag i en bok. “Aniara”. Huh? Fin titel – när man läst sig till vad boken handlar om. Men som världen snurrar allt snabbare och den moderna vetenskapen verkar vara mer än nåt annat inriktad på hur man skriva korta och sakliga beskrivningar av teveserier på Netflix, då kanske man behövder doppa tårna i den världen.

Så, där var mitt dopp.

tjöta

Den stora frågan: vad ska man läsa för bok idag då? Eller för den delen, under livet?

Att hitta böcker som är värda att läsa är svårt. För innan du har läst en bok vet du inte om du gillar den. Ibland tror jag att man ska gå på omslagen. Det går fortast och du behöver inte tänka efter.

Det är minsann det klokaste jag har tänkt på länge.

Å andra sidan tänker jag inte mycket överhuvudtaget, åtminstone inte så mycket som folk tror. För vet du? Folk tror att jag är smart. Och folk tror att smarta personer tänker. … Några kanske gör det. Resten av de smarta är som resten av oss, de reagerar.

 

Slut.

håll din egen hemsida

Jag gillar hemsidor som är personliga, och jag menar nu sidor som tydligt är gjorda och drivna av en person. Det finns ärlighet och charm i det. Och är den sidan sen reklamfri blir jag lycklig, kan nästan läsa mig runt där även om det skrivna eller bilderna är intressanta.

Men det ska vara en egen hemsida. En facebooksida? Nej, illa, usch, fy. För där är allt ordnat, där är allt knutet till omvärlden i ett inlindat litet fint paket dit du slussas genom länkar som du knappt ens själv vet om att du skapar. Myspace? Nej, vill inte se.

Av en slump, och jag kan naturligtvis inte hitta den, snubblade jag på en hemsida om en damm. Nån har fotograferat djuren runt dammen och gjort det i åratal. Fantastiskt. Jag drogs in till bilderna och till det personen skapade. Där fanns några kommentarer bloggdelen och några på sidorna med foton… Ah, det var så fint. Men det var ingen populär eller känd sida.

Men där var kvalitet. Där var nån som stod på egna ben.

Det är litegrann skillnaden mellan att jag nu har en blogg under ett eget domännamn: andersjuhlin.com. Jag har en sovande blogg på anders.worpress.com. Men det står wordpress i titeln. Och emellanåt släpper wordpress fram en reklamblänkare på sidan. (Inte ofta, men trots allt, det dyker upp.) Jag tar mer ansvar nu, känner jag som läsare av min egen blogg. Det känns som om jag bryr mig.

Innehåll är så klart alltid innehåll. Men när nåt är fristående från ett system, när länkar och annat måste läggas till för hand och inte klickas in genom en lista med förslag från den tjänsten eller den appen, då känns det finare, öppnare, ärligare. Och då blir jag lycklig.

Ha ha! Ni skulle sett vad fin och innehållsrik min andra hemsida anderssagor.com var. Innan jag råkade ut för det man just råkar ut för när man ska ta allt ansvar och vara sin egen herre eller dam över sin domän: malware. Brrr. Men man lär sig, och jag tror jag vet hur jag ska rädda sajterna om det händer igen.

Men fram till dess: det är jag, min sajt mot evigheten!

jag gillar författare som skryter

För hur ska man annars veta om de tror på det de gör? Man kan iofs läsa det de skriver, se kvaliteten på orden och få veta den vägen…

Men om man inte läst nån, är det inte skönt att veta att åtminstone de själva tror på sig? Jag har halkat runt på diverse halvprofessionella författares hemsidor och sett exempel efter exempel på hur folk bygger upp sig själva. “Utgiven på danska!” Okej, säger jag, alltid trevligt. Men är det grunden för att jag ska anlita dig som lektör? Jag säger inte att det inte räcker, men verkligen?

Just detta att erbjuda tjänster åt andra i skrivande är intressant. Det betyder förmodligen två saker. Den ena är att deras egna skrivande inte går att leva på. Det andra är att det brinner för att trots sitt högst lukrativa skrivande också gillar att hjälpa knappt skrivkunniga att förlora pengar på att försöka skriva och sen ge ut en bok. Jag är lite cynisk här. Men jag tror jag skriver sanningen.

Lektörer… fy fan. Alla vill vi väl vara det? Tänk att få dela med sig av all sin kunskap, allt det som man kämpat till sig under de långa timmarna man tillbringat med ord och att inte tjäna pengar på dem. Samtidigt har jag svårt att tro att alla misslyckade (läs outgivna/olönsamt utgivna) författare skulle bli bra handledare åt andra. Det grundläggande, ja, visst kan man hjälpa nån att stava och att strukturera upp saker. Men…

Ska inte folk göra det själva? Upp till en viss nivå, bör man inte försöka att ta sig dit för egen penna? Visst, har man världens bästa berättelse  inom sig och varken kan stava eller strukturera upp den så bör man ta hjälp. Men då tar man hjälp, man berättar det man vill ha nedskrivet för nån som sen gör det. Zlatan skrev inte sin egen bok. Den hade förmodligen inte blivit bättre om han skrivit den och en lektör, som blivit utgiven på danska, sen gått igenom den. Fast man vet ju aldrig.

Det behöver finnas att motstånd när man skriver, man behöver kämpa. Och det är klart, har man gjort det, och sen känner att nån behöver in och böka lite med det, och man gillar och har råd med att nån, som har blivit utgiven på danska, gör en insats, då är det helt okej.

Själv är jag inte utgiven på danska. Men vill nån ha hjälp, så hör av er. Jag kan inte stava, inte strukturera upp saker, kan inte mejsla ut karaktärer eller måla upp landskap som Strindberg. Men jag kan berätta rövarhistorier och jag är en jävel på att skriva på känsla.

Ja, varför inte testa det innan du går till en lektör, att skriva så gott du kan och skicka in eller på egen hand försöka ge ut detta? Jag är säker på att pengarna du lämnar till en lektör, som blivit utgiven på danska, sällan gör saker bättre.

Fast, vad fan vet jag. Jag kan inte ens bestämma mig för vad jag ska kalla en oanvänd åker. Jag vill kalla det en savann. Men den är inte betad och den är i Skaraborg. Svår fråga och jag har inte svaret.

Slut för idag. Sov som bara du förtjänar.

kommunalrådet har ont i nacken

En del undrar varför jag är så elak mot folk i det jag skriver. Och jag säger, med den hysteriskt kontrollerat röst: “Eh, det är underhållning, påhitt; det är inte fakta.”

Just nu skrev jag att Skövdes kommunalråd fick ont i nacken för nån drog huvudet bakåt över en fåtöljs övre kan. Och jag undrar hur mycket skit jag kommer att få för det. För kommunalrådet har väl inte gjort nåt? Jag ska erkänna en sak: jag vet inte vem som är kommunalråd i Skövde. Jag ska erkänna en annan sak: jag bryr mig inte. För det har inte med min berättelse att göra. För det är ingen faktabok.

Jag älskar att skriva. Mina idéer och tolkningar kommer att tolkas av nån annan. Ingen som läser min text kommer att uppfatta den som jag gör. Så, varför ens försöka att tänka på den saken, varför böja sig det minsta för läsaren åsikter och uppfattningar? Det skulle i så fall vara för att författare i allmänhet har tänkt mer på det de skriver och på hur man uppfattar text än de som inte skriver för andra att läsa. Med andra ord: jag är inte normal och bör inse det för att läsaren alls ska ska förstå; det ingår i mitt jobb att förkorka – fint ord, va? – det jag skriver för att nån överhuvudtaget ska uppfatta nåt i närheten av vad jag menat att skriva.

Den här företeelsen skulle då förklara varför jag inte förstår vad andra skriver, varför det verkar så udda och rent av fel – att jag inte kan läsa den personens tankar. Fast jag tycker nog fortfarande att Jan Mårtensson inte skriver saker jag vill läsa. Att hela hans skrivande hos mig vore ett tolkningsfel… Oh, världen snurrar. Tänk om Jan Mårtensson är ett geni!

Slut för idag, jag måste gömma mig nånstans.

för bra på att skapa historier

Nackdelen med att vara bra på att skapa historier utan att behöva planera dem först, att kunna sätta sig ned och skriva till dess att nån säger stopp eller man når den logiska slutpunkten, är att man skippar planeringen. Jag har försökt att planera, har verkligen försökt. Jag har inte lyckats.

Boken jag sitter med nu, arbetsnamnet “Börstorps” började som en bokidé som slog mig i huvudet en dag. Och jag skrev några tusen ord. Vad tusan… det här kan ju bli nåt! Men här bet jag ihop, samlade mig, satte mig ned, tog promenader, var på gymmet – och jag funderade, planerade, försökte få till en story som skulle hålla från början till slut.

Sen blev jag nyfiken på vad som skulle hända i andra halvan. Det var olika saker som skulle ske som egentligen hade samma förutsättningar. Det var olika personer som skulle skapa olika snilleindustrier för att de hade blivit tillsagda att göra det och fått pengar till att göra det. Och det blev en del skrivet.

Sen tittade jag på planeringen igen. Och jag märkte att boken egentligen hade två logiska delar. Den första delen fanns inte där från början, men den behövde finnas där. Jag kunde inte skriva den andra delen utan att ha tröskat mig igenom den första. Jag skulle framförallt inte kunna ändra stilen och skippa den inre monologen på min huvudkaraktär om jag inte först låtit henne vara normalt beskriven. Jag skulle inte uppnå den effekten jag var ute efter.

Så… jag skrev. Men bara lite. Några tusen ord. Oskyldiga ord. Som följdes av några tusen till. Jag höll mig tillbaka en längre tid, men sen tittade jag upp och boken var skriven. Helvete! Nu då? Vad gör jag nu då?

Det har blivit som det alltid blir, att jag i efterhand får skriva igenom, redigera, klippa, göra ett bonsai-angrepp på boken för att hitta det som är viktigt att beskriva. Och det är vad jag sitter med nu: letar efter bokens egentliga innehåll.

Det är lurigt. Det är rätt kul, men samtidigt svårt. Det kräver att jag inte ändrar för mycket på den stil som allt redan är skrivet i – nåt som förstås är omöjligt för mig. Jag kan inte hålla mig från att expandera beskrivningen av vissa karaktärer. Ja, det kanske behövs för viss, men jag vet med mig att jag överdriver det. Jag är för släpphänt.

Så här är det alltid. Och det bara för att jag är för bra på att skapa saker från intet. Samt har en för usel karaktär.

Om barnböcker är riktiga böcker?

Om barnböcker är riktiga böcker? Tja, de är riktiga barnböcker. Det kan vi vara överens om. Är de lika svåra att skriva som vuxenböcker – för finns det barnböcker måste det finnas vuxenböcker, en uppdelning som inte är vidare svår? Nej, det är de inte. Och de som låtsas som att de är lika svåra har insett nåt som inte jag har.

Normalt sett är det svårare att hålla ned längden på en bok. Men det finns en gräns. Och gränsen är att det inte är svårt när man kommunicerar med människor som inte förstår lika mycket som vuxna människor. Mindre saker kan komplicera sig i en barnbok. Alltså, mindre svårt.

Har jag skrivit nån barnbok? Nej. Och jag är inte intresserad av det. Det blir kommunikation på fel nivå. Jag kommer säkert att göra det nån gång och säkert omvärdera värdet av den litteraturen. Men som det är nu, om jag ser nykter på det, så är det mest tjafs som produceras.

Vilket det behöver vara! För barn är barn, och det barn gillar är tjafs. Vi ska inte inbilla oss att de som inte är lika smarta som resten av oss gillar samma saker. Det är enkelt att läsa, enkelt att skriva – det går att klämma ur sig en barnbok på en helg. Vi pratar om böcker upp till man når tjockleken av en Enid Blyton-bok ungefär. För att i efterhand göra klart för oss vad en barnbok är.

YA då? Young Adult, eller snabbskriven skit som det också kan kallas. Är det lätt att skriva? Om man är bra på att skriva lättläst skit så är det enkelt. Man ser mest framåt i tonåren och man vill prova sina vingar och man ser inte sina begränsningar. Så, det är bara att skriva längs de linjerna.

A, men har du gjort det då? Jupp. När jag var tonåring själv. Vilket är nåt man borde tänka på. Kanske borde fler tonåringar släppas fram som monsterförfattare för deras egna åldersfans. Konstig mening. Men jag tror jag förstår vad jag menar.

Nu ska vi bara göra klart en sak för oss. Jag läste Greven av Monte Christo när jag var sju-åtta år. Så att ta åsikter från mig om barn- och ungdomslitteratur är osmart.

Tur för mig att människan är rätt korkad.

jag borde bli en seriös författare

Vet ni, det var roligt att skriva ett tag. Inte bara det, det var lätt också. Berättelserna flöt fram och jag kunde lita på att där fanns kvalitet.De senaste månaderna har det mesta varit segt.

Som den här sajten. Den var så fint upplagd, hade en shop där man kunde handla mina mästerverk och hej och halleluja. Men det är över nu.

Det fanns en tanke med sajterna, denna och podcastsajten. Jag skulle lura mig själv till att ha en identitet som författare. Detta skulle leda till att jag satsade mer seriöst. Som podcasten jag skrev och läste in varje söndag. Det gav nåt. Jag kämpade mig igenom berättelserna till den även när jag inte hade lust. Och det var nåt att producera till.

Vad jag försöker säga är att jag förstår att jag borde lägga tid på att få ordning på allt igen. Men det är tråkigt, det tar tid – tar tid från skrivandet.

Okej, vad kom vi fram till nu då? Att jag satsar för mycket på rent skrivande och att jag borde vara mer “författare” och mindre en person som skriver. Som de sa när de körde ut mig ur Frankrike: “Anders, tu n’est pas serieux!”. Och jag erkänner att det stämmer.

svårigheten att läsa böcker

Det är fan lurigt att läsa böcker. För en sån som mig är det stört omöjligt att sitta ned, lägga upp fötterna och läsa boken. Hjärnan letar alltid efter nåt mer än orden, söker efter mer mening, mer djupa insikter, mer… kvalitet?

Det kunde väl varit okej. Men det sätter en rejäl press på mig när jag skriver själv. Om jag inte kan slappna av med en bok innan jag har hittat “vad den egentligen handlar om”, då måste jag ju sätta samma krav på mig själv. Och ibland, i partier av det jag skriver, så släpper jag på det stora temat och låter en potatis som planteras just vara det. Inte ofta, men det händer.

Det känns som… som om jag moffar godis?

Är jag för sträng mot böckerna när jag läser? För jag har inte hittat många böcker som jag gillar. Okej, jag har aldrig hittat nå bok som jag gillar från början till slut. Men vissa böcker skänker en känsla av att vara värda att läsa mest varje sida. Och hur i helvete ska jag själv lyckas att bli en sån som klarar av att skriva sån kvalitet?

Ah. Men det kanske inte är så. För kanske är det jag uppfattar som kvalitet inte nåt att ha. Kanske tolkar jag texter som är underbara som bajs. Kanske är jag ute efter ett ideal som inte finns, eller så är jag då inte vidare smart.

Oavsett, den senaste månaden har varit hemsk, både på skriv- och läsfronten. Det blir inte mycket läst. Jag fastnar, det är inte roligt, allt suger. Och skrivandet är som nedsketet, det är kletigt ineffektivt, jag grottar ned mig i karaktärer och tappar den fina, rena stilen som jag försöker att skriva Börstorp med.

Bajs.

Och det är väl dagens ord det. Varsågod.