Kreativitet är okej att ha

Jag vet inte hur lång tid jag har låtit bli att fixa till hemsidan. Den brakade samman i något slags databasvirus och jag surnade till och raderade allt. Även affären och podcastsidan. Eh, sådant händer emellanåt, att jag blir arg. Och det får sina konsekvenser. Men jag lovar, jag menar att jag tänker fixa till det hela igen.

För att, jag ska börja lägga ut små berättelser. Jag menar, varför inte? Det finns de som vill läsa vad jag skriver och själv bryr jag mig inte så mycket om vad någon tycker – förrän den stunden då de säger att det är skräp. Men vi hoppas att den stunden aldrig kommer.

Målet är att ha en fungerande hemsida inom en månad. Så, ska vi säga att vi ses om ett år?

Han lever

Det har ändrats på wordpress. Så pass att man får anstränga sig för att skriva något. Med andra ord är samtiden ond.

Också något att säga. Men det är ju sant.

Annars hade det blivit entimmasberättelser det senaste. Av någon anledning känns de mer meningsfulla att jobba med än de jobbiga böckerna.

eftersom jag är dum

För att jag har allting annat att göra började jag att få i ordning anderssagor.com igen. Jag hade podcasten där förut. Den podcasten som inte existerar längre. För jag tänker, kanske börja med den igen? Allt som krävs är att jag skriver en hejdundrans med sagor och lägger ned energin på att spela in dem.

Hur troligt det är? Hyfsat, faktiskt.

Men men, där händer det något i alla fall. Det gör det inte i skrivandet. Jag kan inte få ordning på de två böckerna jag borde få ordning på. Möjligen är jag lat. Möjligen är de så verkligen färdiga. Möjligen vågar jag inte göra ändringar för att jag är en fegis. Alla tre känns rimliga.

Howard Jacobson har rätt!

Jag tror min själ mannen har rätt. Howard Jacobson, en författare jag aldrig läst eller hört talas om, säger en viktig sak. I The Guardian skriver de om ett tal han hållit där han påpekar att läsaren inte behöver behandlas som en idiot. Och att läsaren bör ta sig i kragen och inte vara lat.

Hans böcker, säger han, ska inte vara bladvändare. Det finns motstånd i dem och man behöver tänka.

Han har rätt. Att smöra sig igenom en bok som läsare är kul i stunden. Men det är mest meningslöst dravel man får i sig. Saker som betyder något och som gör livet lite mer värt att leva, saker som kräver att du aktivt tänker, de kommer knappast till dig i en bladvändare.

Om jag inte gillar deckare och ungdomslitteratur? Jupp.

Polen, ett land av gruvingenjörer

Jag hoppas att något vettigt kommer av min polske gruvingenjör. Han kommer in i handlingen en tredjedel in i boken och tar stor plats. Till stor del kommer han som en symbol för omvärlden, och senare som symbol för intolerant religion. Men han är också där som gruvingenjör.

Tror ni att han gör någonting som gruvingenjör? Han gör ju inte det. Han är mest där och går i fackeltåg. Samt blir tokig. Innan han avfärdas från staden och glöms bort.

Jag måste ha in mer gruva. Han känns väldigt tunn nu.

Faktiskt… kanske ska han strykas helt. Jag kan väl hitta en murare istället.

karaktärerna ändrar namn, av egen vilja

Jag upptäckte idag att en Håkan blev till en Henrik Holund. Jag vet inte varför. Vi genomskrivningen har jag halkat in på en mer levande stil, vilket jag räknar med. Men att namnen skulle vilja ändra sig? Jag skulle så gärna vilja förstå hur min hjärna fungerar.

I de fall den fungerar.

Jag insåg idag att för tredje boken i rad så är jag fascinerad av ett visst stängsel som ett företag tillverkar. Det sliter sig in i berättelserna. … Kanske är det helt enkelt ett riktigt bra stängsel. Och jag fick till en fin bild: ett alldeles för lågt stängsel för ändamålet sätts upp av entusiastiska arbetare medan en garnision soldater sitter på röven och ser på. De skulle gärna hjälpa till, men det får de inte. De får ju inte ta del av det civila samhället. Åtminste inte i min bok.

För övrigt verkar folk på twitter inte förstå när de går över gränsen och blir främlingsfientliga. Man blir mörkrädd.

tredje tangentbordet för iår

Två tangentbord badade på ett år. Så… tretusen spänn per år på tangentbord. Börjar kännas onödigt.

Men jag gillar det skarpt, så det blir inte av att jag köper nåt annat. Vi pratar om Logitech K800. Mmm. 

Det är lagom följsamt för att min aphjärna inte ska bli arg på att det inte gör som jag vill och i samma takt.

Varför jag spiller vatten på det? För att jag är en idiot? Men det kan vara papper den här gången, ludd som gjorde det. Det såg skitigt ut och jag skulle ned och pilla. Och några timmar senare inga fler “y”. Tio minuter senare ett nytt tangentbord beställt.

Det här med att skaffa mig en backupdator känns allt mindre korkat. Det sagt, jag skriver det här på en bärbar dator, och det är alltid den jag skriver på. Om det är via en stor skärm eller inte. Men i alla fall. Kanske en Thinkpad till.

Hur som! Det har varit skrivande av låg kvalitet och hjärnarbete på än lägre nivå. Jag kan inte hitta glädjen i att läsa andras eller eget material – och kan inte avgöra vad som är bra. Jag brukar kunna detta, se på en text vad som saknas och vad som är lysande. Så jag brukar kunna läsa precis vad som helst och tycka att det är njutbart. Just nu är allt bajs.

Och det jag skriver, när jag väl försöker, blir inte mycket bättre. Eller är det bara så att jag inte kan just avgöra vad som är kvalitet längre. Kanske skulle jag skriva och allt skulle vara perfekt? Det finns en möjlighet att det kan vara så. Den är i och för sig rövigt liten.

 

 

Koncentrera sig på vad?

Bästa författaren någonsin är förmodligen den som har rejäl tur. Ett ämne, en briljant skrivstil, ett ångestladdat liv som pressas ut genom ett filter av briljans. … Eller bondröta.

En annan ingrediens är att man verkligen skriver också.

Jag har inte skrivit eller läst mycket de senaste månaderna. Olika orsaker till detta, som det oftast är, men mest av allt brist på motivation. Jag har inte varit sugen på att ha en bra bok skriven. Och i det läget, varför skriva nåt? Det mesta i mitt liv är på det viset, att den långsiktiga motivationen kommer och försvinner. Men hur ska man veta just vad man vill? Livet innehåller många saker.

Och vi har pengar. Kanske ska jag tjäna pengar nu för tidig pension och skriva sen? Det kan gå, det är faktiskt inte omöjligt. Jag kanske ska sitta och analysera aktier och investera dem vettigt. Kanske ger det mig mer skrivtid utslaget på ett liv. Jag vet inte. Ingen vet.

Annars kan jag inte bestämma mig för vilken bok jag vill jobba på. Jag har två som verkligen borde genomarbetas några gånger, men jag vill också skriva en ny. Och jag har den revolutionerande planen att skriva en ny bok till sommaren men den här gången att planera den först. Det vore nåt det, att tänka igenom innan. Låter inte roligt, men kanske är det vettigt.

Med det sagt, jag får väl rätta stavfel ett tag.

Värt att försöka få en bok utgiven?

Ouäsch.

Fint ord? Jag funderar på om det är värt att försöka att få en bok utgiven. På ett personligt plan menar jag. Försöket i sig lär innebära många refuseringar och ångestfyllda mejlöppnanden. Och skulle boken bli utgiven skulle det bli elaka såväl som fina rescensioner. Och vill jag åt dem?

Jag vill skriva en bok som jag själv vill läsa. Så att få en bok publicerad handlar egentligen om pengar, om att synas och om att få dela med sig av en bra bok.

Men för att få en bok läst behövs den kanske dummas ned en aning. Det vill säga, min ord behöver anpassas till läsarens uppfattning av världen. Och får läsaren inte samma uppfattning som jag av en bok, då vete fan om jag vill att den ska läsa verket.

Givetvis, allt detta är ju ren lathet och en önskan om att kunna smyga undan och slippa få spö vid ett misslyckande. Men i alla fall.

Nog uppskjutet för idag. Dags för teve.

Oups.

nyheter på vettigt sätt

Vore det inte trevligt med en sajt där det fanns relevanta nyheter om världen? Det vill säga, där man slapp upprepade nyheter om ämnen. Ja, det är hemskt att det är ett bombdåd där eller där. Men vi är inte idioter, vi förstår att det har hänt, för vi har läst det. Vi tjänar inget på att vara uppdaterade med vad som händer. Det är en fix vi får bara, nåt som ger oss glädje i vårt nyhetsberoende.

Jag inser att många tänkt på det här sättet och jag inser att många lär ha försökt att ordna en sån tidning, en sån sajt. Och det värsta: jag inser att det redan finns sån sajter. Men… jag kan inte hitta dem. Och det rätt penis med världen när det viktiga är gömt i en flimrande fasad av vad som händer i världen runtom.

Snälla, ge mig det viktiga och inte bilder på hur världen är. Ge mig folk som tänker, inte upprepar rapporter.

Sjysst.