att läsa deckare

Dumskallen ger sig på att försöka läsa böcker igen. Och inte böcker som han tycker om, böcker som är populära. Två veckor med Nextory och några av de böcker som rekommenderas där ska betas av.

Alltså, deckare känns tomma på mening. Ett mord. Sedan mellanspel med intrig och oändliga, ofta, mängder tjafs. Tjafset rättfärdigas av oss läsare genom att vi vet att mordet ska lösas i slutet. Så tjafset har mening. Tycker vi kanske.

Något sådant är det, har jag hört, eller läst. Själv får jag tarmvred efter bara några rader med tomt innehåll i början av en bok likt en deckare. (Jag säger nu inte att jag är bättre, vi ska inte klafsa iväg och tro det.) Att läsa om en trevlig filminspelning där personer umgås är för mig bortslösad tid. Du bygger upp bakgrund bland människor som du sedan kan sortera fram mördaren ur. Okej, jag förstår. Men det betyder inte att det är läsvärt.

Är sådana texter värda att läsa?

Jag vill åt saker som spelar roll. Jag vill läsa böcker där den som skriver anstränger sig för att göra mer än att bara sätta ord i ett sammanhang i ett dokument. Att rota fram sådana böcker är svårt. Jag vet inte om jag någonsin har hittat någon bok som jag inte vill riva loss de flesta sidor ur i frustration över hur intetsägande den är. Kanske något av Josef Konrad.

Det ska bli spännande att se om hjärnan tillåter mig att överleva många sidor i det här experimentet. Jag kom till exempel två sidor i “När alla klockor stannat” av Ninni Schulman innan jag inte klarade mer och satte mig att skriva det här dravlet. Jag ber om ursäkt.

På det igen. Så farligt kan det inte vara.