Tappade inte bort det du skrivit

Ett hett tips från coachen: bli aldrig så trött när du skriver att du sitter framför fotbolls-VM på teve och har halv panik över de sju sidor som har “försvunnit”.

Jag skriver igenom en bok i procent nu. Jag går igenom tio procent om dagen. Jag har därför koll på vilken sida jag är på och vilket det totala sidantalet är, så jag kan räkna ut procenten. Och där ser jag upp, och… Va? Det ska stå 267 men det står 260.

De sidorna har rest till ett mörkt ställe någonstans. Halv panik. Över att jag är en idiot. Texten i sig är bara att skriva igen. Det är ingen avancerad berättelse.

Om man inte läste den nu. För herre min ovän vad rörigt det är för tillfället. Jag är inte helt säker på vem som egentligen vill ha pelaren som alla kämpar om. Men kämpar de om att ha kvar den eller att få den?

Många genomskrivningar väntar. Men två dagar kvar den här gången. Sedan sem… Sedan påbörjning av nästa bok.

Och på vägen en svensk förlust i kvartsfinalen i VM. Givetvis.

Håller mig till planen i skrivandet

Andra veckan på semester och fotbollen… jag menar skrivandet går efter planen. Tyvärr innebär planen att jag ska kriva igenom en 14dels bok per dag. Något som en entusiastisk självplågare till författare direkt gjorde om till en tiondel.

Sjuttio procent av det kommande mästerverket Klumpen (jag är infernaliskt nyfiken på vad som blir det slutgiltiga namnet) boken är genomläst, rättad och redigerad för denna gång. Tre dagar till och jag tar några dagar ledigt innan jag ger mig på den andra boken. Hårt som helvete att hinna med innan solen går ned. Tack för långa dagar.

Det går inte dåligt, det gör det inte. Vissa delar av boken ser bra ut, brödtext och dialog är lysande. Sen är det resten av boken… Sveriges statsminister visar sig till exempel ha en bestämd åsikt om Skövde. Bara det att längre fram i boken har jag vänt på hans åsikt. Vilket gör att det mesta faller samman intrigmässigt.

Inte för att jag blev förvånad. Skriver man böcker på tjugo dagar är det såna här saker som inträffar. Pinsamt nog är detta inte den första genomskrivningen.

Överlag dock, en svagt positiv känsla av hur boken kan komma att sluta. Det osäkraste är hur läsaren kommer att uppfatta att handlingen hoppar mellan karatärerna utan att det sker smidigt. Jag gör det med flit för att belysa att det inte är logiskt eller vettigt det som sker. Men fan vet om det går fram.

Imorgon fotboll. Whoppa!

Önska mig lycka till. Eh, med att komma ihåg att titta på fotbollen.

 

framåt, raske män med stubbat skägg!

Jag har lyckats att intressera för Klumpen igen. Denna bok som inte vet om den är rolig eller spännande, eller, hemska tanke, orginell. Låt oss hoppas att det blir lite av varje.

Fyrtio sidor av runt 240 är genomskrivna. Det som är bra är att hela sidor har ändrats. En episod där kommunalrådet sket ned sina byxor är kvar men är mer smakfullt beskrivet. Jag önskar att hela boken var mer smakfull, men jag skriver inte så. När vi kommer till den djupt religiöse polacken är jag osmakligt stereotypisk.

Men det är sådana saker som ska behandlas.

Jag tror och känner att det går framåt nu, att karaktärer bli mer definierade och att handlingen blir mer och mer förståelig. Jag har ett stort problem med själva grundgrejen runt Klumpen, huruvida den spelar roll för kommunalrådet eller inte. Men jag kommer närmare. Om jag tror att det kan bli en vettig bok av det hela? Nej.

Men just nu känner jag att jag behöver skriva igenom boken. Efter att jag sedan lagt den åt sidan för att mogna måste jag så välja vad jag ska göra under semestern. Förutom att se på fotbolls-VM.  Jag kan skriva igenom den här boken Klumpen igen. Jag kan skriva boken om Börstorp. Och jag kan göra det jag för mitt sinnes skull behöver göra: skriva en ny bok.

Det skulle bli tredje sommaren som jag skriver en bok på tre veckor. Nej, fjärde sommaren. Den första boken blev inte bra och jag tror inte jag kommer att göra den publicerbar någon gång. Den andra, den om Börstorp har kvaliteter, och den ska ges ut, om jag så ska göra det själv. Och den här boken från förra sommaren, den har fortfarande chansen att bli något värt att fortsätta med.

Förutom Börstorp var böckerna, och några noveller mitt i övrigt slit, skrivna totalt utan planering. Det var underbart, rensade hjärnan, var pur kreativitet.

Vi får se vad som händer. Men för psykets skull vore det bra att ge sig på en ny, oplanerad bok.

Vi får se.

stora delar av boken behöver snaggas

Nio procent kvar av den första genomgången på boken. Det är hårt, det tar tid och det deprimerar. Låt oss hoppas att det leder fram till en vettig bok till slut.

Jag har hittat ett långt avsnitt av boken där jag beskriver en person som jag helt glömt av. Vi pratar tio procent av boken ungefär. Det är Agneta Jönsson, utrikesministern som nu är statsminister, som ska till Skövde för att göra upp om pelaren med Skövde. Det vill säga, hon tänker säg att den är statens och att staden får finna sig i det. Hon blir dock alltmer nojig ju närmare staden hon kommer.

Den kvinnan… Jag undrar hur bokens handling egentligen fungerar. Jag skrev den utan plan ås jag borde inte vara förvånad. Men likförbannat sitter jag nu här och undrar vad jag har skrivit. Det är det stora, hur handlingen ska inramas. Det finns en logisk start, men jag har misslyckats att driva den starten ut till den egentliga handlingen. Det handlar om en pelare, tror man. Men det handlar om staden och om hur vårt kära kommunalråd hanterar den.

Usch och blä vad slit det här kommer att bli.

Men om några dagar kommer jag att få först läsa boken i eboksformat och sen kunna skriva ut den för fysisk slakt. Det är då jag kommer att kunna se om det är något att ha. Jag kommer äntligen att se helheten och vilka delar som ska bort och vad som behöver komma till. Det kommer helt enkelt att bli roligt. Det som finns skrivet kommer att bli bättre. Om det blir bra, det tror jag inte. Inte än. Det ska skrivas om. Och skrivas om. Och skrivas om. Det ska skrivas om också.

Kanske behövs en rast däremellan. Jag har trots allt en, vad jag tror, bättre bok, som ska gås igenom också.

Och här känns det som att jag är en pingisspelare med mig själv. Den enda boken, Börstorp, visar hur sur och elak Skövde är som stad. Den andra är mer en kärleksförklaring. Kan det vara så att jag spelar ett nollsummespel, att jag känner att jag kan dra ut svängarna mer om jag får bolla på det viset?

Oavsett. 91 procent. Whoppie! Om det bara inte varit en före detta utrikesminister som står där i sin hemvärnsutrustning och förvirrar handlingen.

jobbar på, och kanske en bloggsammanslagning

Hur går det då? Tja, tack som frågar. Det går sakta framåt. Jag har nästan tagit mig igenom hela Klumpen.

Det vill säga, jag har nästan rättat igenom den en första gång. Och det här kommer att bli första gången som jag klarar av att göra detta på datorn. Innan har jag alltid skrivit ut boken för en första rättning. Förmodligen är papper bättre för mig, men den tiden man sparar genom att inte behöva skriva in rättningar är enorm. Gäller bara att lyckas då.

Har fått frågan om varför jag inte försöker få boken eller någon tidigare bok publicerad. Ah, men det gör jag. Första steget är dock att jag vill att böckerna ska vara läsvärda för andra först. Om jag någonsin når fram till det stadiet är osäkert. Men så länge jag skriver så händer saker i alla fall.

Till andra saker. Pengar. Och bloggar. Jag har länge haft en, illa underhållen, blogg om investerande. Den är anonym men de som försöker har listat ut att det är jag som skriver. Jag funderar på att köra de inlägg jag gör här istället. Jag menar, knappt någon, och varför skulle de?, läser ändå den här bloggen.

Kanske kommer här lösryckta tankar om bolag som ständig närmar sig noll kronor i börsvärde ihop med de innehållslösa rapporterna om mitt eget skrivande.

En tredje sak. Att skriva här eller här. Alla ord jag bloggar med är ord jag inte skriver böcker med. Bara tänkte nämna det. Så, ju fler blogginlägg desto mindre ambitiös författare. Angående kvaliteten på böckerna, det vill säga. För att synas är ju trevligt och viktigt. Jag vet. Så vill jag publiceras, sälja, bli populär, då ska jag skriva mindre böcker och mer socialt dravel. Fast det är bra att omväxla också…

/ Håll den i topp, vänner!

Bajs?

Twitter kan vara frustrerande, men facebook kan man alltid lita på, det är alltid frustrerande. Jag vill ha min nyheter först. I tidsordning. Går det? Verkar inte så. Jag vill inte ha reklam. Går det? Verkar inte så. Skulle jag vara redo att betala för att få twitter och facebook utan reklam? … Låt mig fundera… Förmodligen.

Jupp, jag är bitter.

Har det att göra med att jag skriver dåligt? Oja.

Det fungerar dåligt att redigera dokumentet på datorn. Ett antal månader nu och jag har bara tagit mig igenom halva boken. Jag vill skriva ut den och göra som jag gjorde förut. Men en bok kan jag väl testa. Och det skulle gå så mycket snabbare om det fungerade att det är värt att lägga den här tiden på en bok.

Likväl suger upplevelsen.

Sen verkar boken dålig också. Den ska i och för sig göra det när jag går igenom den den första gången. Den gör alltid det. Men det är ändå hårt mot egot att se hur dåligt det är. Därför vore det skönt att ha den klar snart så jag kan läsa igenom hela boken och kunna sno runt med de stora delarna igen och se vad som egentligen är bok. Och vad som är bajs.

Vi avslutar där. Med bajs.

Jag hoppas att jag skriver kvalitet

Jag kan verkligen skriva och läsa mer än jag gör nu. Men det har inte känts rätt. Jag har inte fått in information i huvudet och jag har inte fått ut det genom fingrarna. Skrivkramp? Läskramp? Upptagenhet med resten av livet? Lathet?

Nej. Jag tror att det är problem med motivationen. Jag har ingen lust att skriva nån bok. Det vill säga, jag ser inte nyttan med att ha en färdig bok. Om den blir färdigredigerad, om den ges ut av ett förlag eller mig själv – vad sen? Jag tror inte jag vill vara en författare. Prata med folk och bli sedd som en som fipplar med ord. Inte nåt som lockar just nu.

Detta kan bero på att jag har sett och läst och lyssnat på författare som lägger ut orden om sig själva och sitt skrivande – och de låter som hösäckar rent intelligensmässigt. Det verkar, och det är säkert jag som bara är bitter över nåt just nu, som att det som står i fokus är att få ge ut en bok. Kvalitet och ídén med att göra världens bästa bok verkar inte vara på modet just nu.

Jag kan förstå att man vill producera och att det är läsaren som får ta smällen. Men jag vill gärna att det ska vara på ett annat sätt.

Det löser sig naturligtvis när jag fått ordning på boken jag sysslar med nu. Så jag går tillbaka till att ta hand om min ansiktskadade polske gruvingenjör som släpats in på ett hotell i Skövde. … Det låter roligt när man tar det ur sitt sammanhang. Vilket är en grillkväll. På en ledig dag. På Skövdedagen. Helgdagen.

Ha dä!

vilken ände nyper man bäst boken i?

Varför inte skriva lite hårdare än jag gör nu? Jag menar, mer än inget är ändå ett minimum.

Jag erkänner, det är hårt att få igång det igen efter semestern. Jag läste igenom boken jag skrev, Klumpen, och kände att den måste ligga, jag måste få mer distans till den innan jag går in och pillar. Men jag tittade då på boken jag skrev innan, Börstorps, och tyckte att den sög. Vilket jag inte tyckte för några månader sen.

Frågan lyder: hur länge kommer de att behöva ligga den här gången för att jag ska kunna redigera i dem? Jag är inte lat, det är inte det. Men jag måste hamna i ett läge där jag ser ”rätt fel”. Den största skräcken är att gå in och slakta i boken och sen upptäcka att jag gjort den sämre.

Jag vet inte vart jag ska börja, med andra ord.

Jag skulle kunna skriva fler nya grejer, det är alltid en möjlighet. Men det är också en undanflykt.

Nu finns det en bok till, Whooosh!, som jag skrev innan dessa andra två. Men den är annorlunda och jag tror inte att nån nånsin kommer att uppskatta den. Bara därför känns det… tungt att ge sig på den. För jag vill skriva en bok som jag känner kan ges ut nu. Bara för att. Jag tror fan att jag insåg det precis nu, att det är det jag vill. Jag vill att nån ska fatta hur bra jag egentligen är.

Och problemet är just detta, att jag skriver bra. Hade jag helt saknat talang kunde det väl kvittat om jag skrev och sen la på kammaren. Men ju fler böcker jag läser desto mer inser jag att inte bara är lika bra utan att jag ofta är bättre. Märk väl, jag har alltid fel i allt jag säger; och när det gäller att ha åsikter om hur saker skrivs så är jag rentav elak mot andra. Men nåt kan jag. Jag kan beskriva saker, jag kan skriva så att det går undan för folk när det läses, att de inte vill lägga ned boken.

Bara det att jag skriver på ett svårt sätt. Jag vill inte skriva på det sätt som man ”ska” skriva. Inte alltid. Ibland måste ett textstycke få slippa hooks. Ibland måste en text få vara intelligent, behöva kräva nåt av läsaren. Trots allt är läsaren den intelligenta av oss två: den personen läser ju bara, medan jag slitit i år med att skriva boken.

Så där. Drivel och dravel från en författare som inte vet vilken ände som är bäst att attackera först.

Vilken bok ska jag redigera?

Jag har överlevt sommarens bokskrivning, ett verk som i brist på bättre kan kallas för Klumpen. Den har säkert haft många andra namn, inget som har haft mer med vad det slutgiltiga namnet att göra än detta. Tanken sträckte sig inte mycket längre än att jag skulle skriva boken. Och sen dö en vecka. Varpå livet med kockjobbet skulle ta vid och man fick slita åt sig timmar att skriva igen.

Och det blir väl så. Men vilken bok? Jag har åtta böcker liggande, alla med saker jag gillar hos dem. Valet ligger dock  mellan boken jag skrev nu, boken jag skrev innan denna och en bok jag hann börja med däremellan. Om jag la ned all kraft på den jag enbart påbörjat tror jag att den skulle bli den bästa. Men det är för fegt att skriva på den. Då skjuter jag upp redigeringen och därmed slutförandet av böcker.

Och nu ska en bok slutföras igen. Det var femtio-tjugo år sen sist, och jag känner att nu får jag ställa mig bakom nåt jag skriver igen. Så… redigera min bok om Klumpen eller min bok om Börstorps slott? Kunde jag svaret skulle jag vara lyckligare än nu.

nu: kollaps

Det kan väl ingen tro, men nu är boken skriven. Under arbetstiteln “Som om nån kastat en potatis på staden Skövde” har tjugoen dagars slit gett vad som mycket väl kan kallas en bok. Handlingen var inte planerad innan jag började och den har skapats genom ständigt framåtfall, ständig avsaknad av trygghet.

Ofta är det bästa att gå rätt på.

Nej, du får inte läsa den. En genomgång för att göra den förståbar får det bli först. Och det om några veckor. Först väntar en dryg veckas semester och sen ytterligare en genomgång av den förra boken. Ska vi säga att den som har den plågsamma genen och vill läsa kan få provläsa verket om två-tre månader?

Ska tilläggas att den tillfälliga titeln inte har nåt med handlingen att göra, att den till skillnad från handlingen är ord som inte ligger i nån meningsfull ordning.

Nu: kollaps.