Det har varit slött och slappt och negativt med författandet. Kanske inte för att jag är lat, nog mer för att jag inte har sett meningen med det – jag har svårt att se att jag skulle vilja bli känd för att jag skrev böcker.
Pengarna vill jag så klart ha. En inkomst som inte kommer sig av ett jobb som jag tvingas att ha? Ja, tack. Att inte ha en regelbunden inkomst, att inte behöva ha det, det vore gött.
Så, vad har ändrats? Förmodligen att jag klarat av att börja läsa böcker igen. “Stocks for the long run” och “The Future for Investors: Why the Tried and the True Triumph Over the Bold and the New”, båda av Jeremy S. Siegel har det blivit. Böcker om aktiemarknader och hur dum man är om man rusar rätt in och försöker vara smartare än alla andra. De är inte som böcker jag skriver men de är böcker. Vilket gör det till kanske tio böcker som jag har läst de senaste tjugo åren.
Ibland krävs det nog att man tar ett steg tillbaka och inser att text i längre form är något som folk, det vill säga jag själv, gillar. Mycket internettexter blir det numer, med vilket jag menar artiklar om saker där man egentligen inte kommer ned på djupet med saker, där nyanser slängs åt sidan för att man måste få plats med det grundläggande man vill få ur sig. Man får en tavla gjord av en dator istället för en målad med mening och omsorg av en konstnärssjäl. Lite så.
Hur länge håller detta i sig då? Fan vet. (Om han skulle se till att existera och då också vara en som läste böcker.) Men det är intressant att se fingrarna lösa tankefel som jag gjort för längesedan, att inse att det jag skriver nu är bättre än det jag skrev tidigare – trots att jag inte skrivit något däremellan. Mest intressant är dock att det faktiskt är bra, den texten som är där framför mig på skärmen. Viss talang anas.
Framtiden? Man kan anta att det lär man få se.