Var kommer alla hästar ifrån?

Långsamt tar jag mig in i Börstorp. Boken som inte alls handlar om egendomen Börstorp om någon nu skulle få det för sig. Jag har aldrig varit där, bara sett skylten som visar vägen dit, så allt är påhitt. Mmm, fabulerande.

Det visar sig, och jag förstår det på allvar först nu, att jag skriver om vildhästar i bägge böckerna som jag går igenom. Är jag intresserad av hästar? Nope. Av vildhästar? De är intressantare. Jag menar, de springer omkring och gör ingen nytta och ser samtidigt häftiga ut. Fast när man ser filmer på livet för vildhästar eller zebror så är de inte lika häftiga som de framavlade hästarna man är vana vid att se. Vildhästarna är mindre, inte lika… De är inte lika mycket av något som hästar.

Med andra ord är det fel på vanliga hästar. De har fötts upp till att bli atleter, de bästa exemplaren av sin ras. Vilket är målet med uppfödning, jag vet. Men ändå, det är lite äckligt.

Kanske borde jag skriva mer om att jag har de åsikterna än om att hästar ser häftiga ut när de springer fritt?

Eller så kan jag skriva om hamburgare med en gång och få allt hat med en gång.

 

Semesterskrivandet blir hårdare och hårdare

Hå hå, ja ja. En av oss försöker att ge sig på att skriva igenom sin andra bok för semestern. Det visar sig att det är svårt.  Huh, tänka sig.

Boken är nämligen i stort sett klar vad gäller effektiviteten i den. Det är svårt att förenkla texten mer. Det som krävs nu är valen för handlingen, att ta besluten som är så ruskigt svåra – det som är kvar är att skriva boken.

Fy fan.

Ibland glömmer jag att böcker ska just skrivas också, inte bara behandlas och effektiviseras.

Det gick inte alls när jag satte igång. Allt kändes tråkigt men logiskt. Jag tittade på att ta bort inledningen, ungefär fem procent av boken. Det skulle fungerat, resten av handlingen skulle överleva. Men boken är mer än handlingen tyvärr, det är hur huvudpersonen mår också.

Man kan säga att det är en tung dag. Det blir inga tio procent skrivna idag som tanken var.

Men ibland blir det inte det. Jag får vara ett monster till att jobba imorgon, och jobba in det då istället.

Fy fan.

Och det här vill jag göra på heltid? Jag är inte klok, och jag bevisar det hela tiden.

 

framåt, raske män med stubbat skägg!

Jag har lyckats att intressera för Klumpen igen. Denna bok som inte vet om den är rolig eller spännande, eller, hemska tanke, orginell. Låt oss hoppas att det blir lite av varje.

Fyrtio sidor av runt 240 är genomskrivna. Det som är bra är att hela sidor har ändrats. En episod där kommunalrådet sket ned sina byxor är kvar men är mer smakfullt beskrivet. Jag önskar att hela boken var mer smakfull, men jag skriver inte så. När vi kommer till den djupt religiöse polacken är jag osmakligt stereotypisk.

Men det är sådana saker som ska behandlas.

Jag tror och känner att det går framåt nu, att karaktärer bli mer definierade och att handlingen blir mer och mer förståelig. Jag har ett stort problem med själva grundgrejen runt Klumpen, huruvida den spelar roll för kommunalrådet eller inte. Men jag kommer närmare. Om jag tror att det kan bli en vettig bok av det hela? Nej.

Men just nu känner jag att jag behöver skriva igenom boken. Efter att jag sedan lagt den åt sidan för att mogna måste jag så välja vad jag ska göra under semestern. Förutom att se på fotbolls-VM.  Jag kan skriva igenom den här boken Klumpen igen. Jag kan skriva boken om Börstorp. Och jag kan göra det jag för mitt sinnes skull behöver göra: skriva en ny bok.

Det skulle bli tredje sommaren som jag skriver en bok på tre veckor. Nej, fjärde sommaren. Den första boken blev inte bra och jag tror inte jag kommer att göra den publicerbar någon gång. Den andra, den om Börstorp har kvaliteter, och den ska ges ut, om jag så ska göra det själv. Och den här boken från förra sommaren, den har fortfarande chansen att bli något värt att fortsätta med.

Förutom Börstorp var böckerna, och några noveller mitt i övrigt slit, skrivna totalt utan planering. Det var underbart, rensade hjärnan, var pur kreativitet.

Vi får se vad som händer. Men för psykets skull vore det bra att ge sig på en ny, oplanerad bok.

Vi får se.

boka mera

På en annan blogg (känn som en annan värld) skriver jag löst och skidnödigt om ekonomi. Jag har egentligen inget att säga, men det känns än då skönt att resonera med sig själv. Ungefär som här alltså.

Författandet går som det går: framåt. Men det händer inte mycket. Det är myrsteg med genomläsningar och en ständig ångest över att inte vara klar innan sommaren. Sommar med fyra veckors semester = en ny bok.

Jag har hittat luckor som jag inte trodde fanns i den senaste genomläsningen. Udda luckor, tidsuppfattningar hos karaktärerna som är jobbiga att lösa. Detta med att man som läsare gärna vill slippa hopp i tiden i handlingen. Gaah! Men det är ju så att det inte händer mycket emellanåt. Det känns väl ändå segt att då beskriva den tiden? Jag menar, jag skriver ju inte deckare, jag har ju handling i det jag skriver.

Som om jag skriver. Jag läser en aning och tittar sen på teve. Eller skriver om aktier.

 

vilken ände nyper man bäst boken i?

Varför inte skriva lite hårdare än jag gör nu? Jag menar, mer än inget är ändå ett minimum.

Jag erkänner, det är hårt att få igång det igen efter semestern. Jag läste igenom boken jag skrev, Klumpen, och kände att den måste ligga, jag måste få mer distans till den innan jag går in och pillar. Men jag tittade då på boken jag skrev innan, Börstorps, och tyckte att den sög. Vilket jag inte tyckte för några månader sen.

Frågan lyder: hur länge kommer de att behöva ligga den här gången för att jag ska kunna redigera i dem? Jag är inte lat, det är inte det. Men jag måste hamna i ett läge där jag ser ”rätt fel”. Den största skräcken är att gå in och slakta i boken och sen upptäcka att jag gjort den sämre.

Jag vet inte vart jag ska börja, med andra ord.

Jag skulle kunna skriva fler nya grejer, det är alltid en möjlighet. Men det är också en undanflykt.

Nu finns det en bok till, Whooosh!, som jag skrev innan dessa andra två. Men den är annorlunda och jag tror inte att nån nånsin kommer att uppskatta den. Bara därför känns det… tungt att ge sig på den. För jag vill skriva en bok som jag känner kan ges ut nu. Bara för att. Jag tror fan att jag insåg det precis nu, att det är det jag vill. Jag vill att nån ska fatta hur bra jag egentligen är.

Och problemet är just detta, att jag skriver bra. Hade jag helt saknat talang kunde det väl kvittat om jag skrev och sen la på kammaren. Men ju fler böcker jag läser desto mer inser jag att inte bara är lika bra utan att jag ofta är bättre. Märk väl, jag har alltid fel i allt jag säger; och när det gäller att ha åsikter om hur saker skrivs så är jag rentav elak mot andra. Men nåt kan jag. Jag kan beskriva saker, jag kan skriva så att det går undan för folk när det läses, att de inte vill lägga ned boken.

Bara det att jag skriver på ett svårt sätt. Jag vill inte skriva på det sätt som man ”ska” skriva. Inte alltid. Ibland måste ett textstycke få slippa hooks. Ibland måste en text få vara intelligent, behöva kräva nåt av läsaren. Trots allt är läsaren den intelligenta av oss två: den personen läser ju bara, medan jag slitit i år med att skriva boken.

Så där. Drivel och dravel från en författare som inte vet vilken ände som är bäst att attackera först.

Vilken bok ska jag redigera?

Jag har överlevt sommarens bokskrivning, ett verk som i brist på bättre kan kallas för Klumpen. Den har säkert haft många andra namn, inget som har haft mer med vad det slutgiltiga namnet att göra än detta. Tanken sträckte sig inte mycket längre än att jag skulle skriva boken. Och sen dö en vecka. Varpå livet med kockjobbet skulle ta vid och man fick slita åt sig timmar att skriva igen.

Och det blir väl så. Men vilken bok? Jag har åtta böcker liggande, alla med saker jag gillar hos dem. Valet ligger dock  mellan boken jag skrev nu, boken jag skrev innan denna och en bok jag hann börja med däremellan. Om jag la ned all kraft på den jag enbart påbörjat tror jag att den skulle bli den bästa. Men det är för fegt att skriva på den. Då skjuter jag upp redigeringen och därmed slutförandet av böcker.

Och nu ska en bok slutföras igen. Det var femtio-tjugo år sen sist, och jag känner att nu får jag ställa mig bakom nåt jag skriver igen. Så… redigera min bok om Klumpen eller min bok om Börstorps slott? Kunde jag svaret skulle jag vara lyckligare än nu.

det är kallt ute

Vilket innebär att man har värsta läget att skriva, skriva och skriva. Ah, men det vill sig inte. Jag har sprungit på pumpen.

Frågan är nu: kan jag inte skriva mer för att jag är lat? Och den mer fräcka frågan är: kan jag inte skriva mer för att det jag nu skriver igenom är tillräckligt bra? Så pass bra att det irriterar mig att jag behöver sitta med det hela.

Jag har inte svaret. Jag skriver på den här bloggen istället, samlar kraft för att ge mig på det hela. Sakta närmar jag mig den roliga punkten i boken, den där den delar sig i två. I den andra delen är min huvudkaraktär mycket tillbakadragen och saknar helt inre monolog. Det är underbart skönt att slippa ge sig in i skallen på henne. En annan karaktär tar över som ansiktet utåt för företaget/slottet jag skriver om, och dessutom som huvudkaraktär i hur den är beskriven.

Det är typ bra.

Men sen kommer det att komma ett slut på boken som inte helt givet att folk förstår. Det är ekonomiskt, tekniskt. Jag skulle kunna göra det enklare att förstå, och jag tror att de flesta läsare skulle gilla slutet och tycka att det är logiskt. Men då har de inte fattat boken! Den måste sluta på det sätt den gör. Även om den blir svårförstådd. Men ibland måste saker vara svåra, det är enda sättet som vi blir smartare på, detta att pressa oss.