telenor är möjligen bajs, möjligen bra

Telenor är underligt. Möjligen. Säljare, möjligen från Telenor, ringer om ett erbjudandet med inbakning av Telenor och Netflix. Ekonomiskt inget att tveka om från min sida. Men de kan inte bevisa att de är från Telenor.

Så … jag ringer Telenor. Som säger att det låter som en bluff och att någon försöker att sno pengar från mig. Okej, låter rimligt. Säljaren fortsätter att ringa, hävdar bestämt att den är från Telenor. Chefen ska hämtas och så vidare för att de ska bevisa att de är från Telenor. Via telefon? Ska en person komma och säga hej och jag då ska tro att den personen är från det företaget?

Jag tror att det faktiskt är säljare från Telenor och att det är ett äkta erbjudande. Men de kan inte på något sätt bevisa det, har i alla fall inte gjort det än. Jag hoppas så att det är bluffmakare, för annars sköts affärerna från Telenors sida på ett skrämmande uselt sätt.

Spännande detta. De ska ringa igen.

Men vi skulle ju prata böcker. Vet ni, jag har mer och mer tröttnat på böcker. Att läsa eller lyssna på dem är mindre intressant nu än det någonsin har varit. Vitsen med att någons skulle läsa det jag skriver är inte uppenbar.

Och jag funderar över anledningen. Jag kan gissa och det är att böcker inte längre, för mig, finns någonstans. Allting med böcker är flytande. Det är abonnemang här och där, ingen topplista regerar. Och de topplistor som finns får man anta att en dator sköter.

Jag förstår att jag inte har koll längre. Men vilken lista skulle gälla? För visst vill man ha en bästa-lista, det vill säga, dessa böcker köper folk mest av? Precis som man vill ha en lista där experter rankar de bästa böckerna. Om de här listorna finns så känner jag inte till dem.

Det är ett tröstlöst hav av Instagram numer. Såklart är det bra att författare kan pressa sig fram till att bli populära. Men det känns som att mer nu än någonsin handlar det mindre om kvalitet än om popularitet. Och eftersom jag inte reagerar på popularitet på ett positivt sätt så tappar jag intresse för böcker.

Något liknande pågår i mitt huvud. Och det är trist. Jag längtar tillbaka till ett liv där det var mer strukturet kring vad som var bra.

Livet.

att skriva för dumma mänskor

Fördelen med att ha många böcker att skriva på samtidigt, den stora fördelen, är att du egentligen aldrig blir klar. Slutpressen på dig själv finns inte där. Jag gillar det. För när jag är klar måste jag lämna ifrån mig mina verk.

Vilka inte är bra. Hela vägen igenom. Jag märkte det igår, med Å lite mänskor, ett verk som mest är värk. Boken är inte bra. Den skrevs som … ett sätt att skriva på? Det var mer en uppställning av hur man skulle kunna skriva om gudar och om hur dumma de var. Och att mänskor var än dummare. (Det var också boken som fick mig att börja skriva “mänskor”. En stavning som är så mycket bättre än den etablerade. Den säger att mänskor är mänskliga, det vill säga gör fel.)

Så jag sitter här med en av böckerna och sliter. Det går … framåt? Lite åt det hållet rör det sig allt. Men det går också nedåt. För det blir sämre och mer komplicerat ju mer jag skriver. Det karaktärsdags, få folk att fatta hur karaktärerna är. Jag tycker det är klart redan i första genomskrivningen, gängse person säger att de vill ha mer. Med andra ord: jag tillbringar min lediga tid med att skriva folk på näsan.

Jag sitter också här i min lägenhet och letar efter sätt att inte göra det jag precis sa att jag gjorde. Men det är så svårt. Ingen skulle klara av att läsa mina böcker, i alla fall inte att gilla dem, om jag skrev som jag egentligen vill skriva. Å andra sidan skriver Kafka som Kafka gör och böckerna är bra. Även om då inget såldes medan han levde. Och jag vill inte sälja. Men jag vill så klart ha pengar. Pengar är bra.

Man kan köpa hus för dem. Något som drar i mig, iväg från skrivandet. Kommer det att bli av? Förmodligen inte. Ett hus, okej, roligt. Men då behöver jag köpa en bil. Och det skulle då bli en elbil. Vilket kan kosta som ett halvt hus om man hittar ett litet billigt ett.

Jävla bokstäver. Livet vore enklare om ni inte fanns. Och om Corona och Putin inte dragit upp priser på halvledare.

det här med Ukraina, och underhållning

Intressant med krig och att folk blir upprörda av det. Ukraina – Putin, självklart är det obegripligt för alla som inte är eländiga massmördare ända ned till själens innersta vrår.

Låt oss fundera på vad som resten av världen gör på sin fritid. Som har lite med det ryska eländet att göra. Ni vet teveserier, filmer, böcker, vad handlar de om, vad är populärt? Det är inte de trevliga delarna av den mänskliga naturen som dominerar.

Och det tittar vi på? Underhållning kallas det. Elände. Som vi tittar på och läser om. Som vi betalar för. Kan det vara så att vi i grunden behöver stanna upp och tänka om även i våra privatliv. Även so underhållning – krig kanske inte är trevligt.

Men vad vet jag. Alla kanske inte vill se ofarliga saker där människor inte blodigt har ihjäl varandra, det kanske bara är jag som är snäll.

idioter norr om Mariestad

Det verkar som att antroposoferna på allvar är dumma i huvudet. De är religiösa så vi vet att de inte tänker logiskt. De är inte konstigare där än någon i någon annan religion. Men nu har de ockuperat ett slott? Norr om Mariestad har de köpt stället men inte betalat för sig och vägrar nu att lämna stället.

Jag antar att det visar att även bland folk som tänker ologiskt finns det än värre idioti att plocka.

Jag har sett det där slottet många gånger. Det är inte vackert. Men markerna är fina. Och det retar mig att någon tar över stället och inte gör rätt för sig. Hur svårt kan det var att inte vara skithögar? De har, i stort sett, snattat slottet.

Det är i det här läget man önskar att lagen kunde fungera smidigare vad gäller vräkningar. För vad jag fattar är det inte så enkelt som att bara dra väck dem. Det jag inte förstår är hur de kan med att göra det de gör. Något är fel i huvudet hos de här tomtarna. De måste väl förstå att folk blir lidande av att de inte gör rätt för sig?

Och ändå bor de kvar?

Jag önskar att någon skrev en bok om det där stället. Vänta lite …kan det vara så att någon gör det?

Skövde kan möjligen ha en rättighet att existera.

Skövde är en av två städer som jag känner till hyfsat väl. Fattigt urval om man tänker efter på vilka städer som finns. Men så illa behöver det inte vara.

Jag har skrivit ett antal böcker i och kring de här två städerna. Och de har givetvis alla var bra. … Jag tänker att något måste städerna ha. Det Je n’ai sais quoi som man inte kan sätta fingret på. Humor, jag ber om förståelse.

Jag vill skriva om andra ställen. Skövde känns litet. Berättelserna mina viker ut sig i tid och genre (inte för att jag skulle få för mig att skriva i någon viss) och där sitter jag med tomtar som sköter de underjordiska bäckar som håller ordning på avrinningen från berget Billingen. På 1880-talet.

I senaste boken glider handlingen ut till Älgarås, men dras ständigt tillbaka till Skövde. Och till Mars. Mars … skitplanet, en hel och två halva böcker har handlar om resor dit. Ingenting speciellt händer mellan människor bara för att handlingen flyttas till Mars. Det är bara en ursäkt för att ha en ny miljö att skriva om så att du kan få ord ned på papper. Författarjävel!

Det var till mig själv.

Jag har funderat på att bosätta mig i Portugal. Jag har också funderat på att ha råd att göra det. En liten stuga där, andra dofter, annan natur, annan mat. Och en ny stad att läsa in sig om och låta virrepannehjärnan gå loss över

Frågan jag ställer till världen: för den som inte vet hur Skövde och Mariestad ser ut, och som inte har läst något jag har skrivit, blir mitt läsbara bättre för att det kommer från Portugal?

För det enda jag kan avgöra är att det skulle kosta mycket pengar att ta reda på den saken.

Det jag kan konstatera med bestämdhet är att Logitech 860, tangentbordet jag skrivit detta på, inte passar mig. Det är ergonomiskt och det får mina armar att svida. Möjligen för att jag skriver som en krabba – händerna inåt – även på ett platt tangentbord, möjligen för att jag är vek.

Ny bok igen.

Vad mycket dumt jag har skrivit. Lite av det har varit blogginlägg. Problemet, och det känner väl folk till, är att jag inte gillar tomhet, att det som skrivs ska vara relevant och annars inte är värt för någon att läsa.

Tja, här kommer onödiga ord som inte är värda att läsa: jag har börjat på två nya böcker. Igen. Med andra ord, jag har inte kommit igång med redigeringen av de gamla. En av de nya böckerna har gått in i väggen efter trettiotusen ord. Den blir nog inte något. Den andra, den jag skriver på nu, har något. Även om den utspelar sig i skogarna utanför Älgarås. Femtusen ord om dagen de fyra första dagarna av semestern på den. Sju och ett halvt tusen de senaste två dagarna. Runt tretusen så långt idag.

Det händer saker. Alltid något.

Tråkiga fakta är, tyvärr för er alla, också fakta.

Dummare och dummare saker skrivs i tidningar och mest överallt. Personer man känner läser/ser de här sakerna. Och tror på dem.

Åsikter hos folk jag känner skrämmer mig. Det är som att folks hjärnor inte orkar med att förstå att sådant som står skrivet inte behöver vara sant. Lyssna på mig: ord är enkla att få på plats. Ni känner mig. Jag skriver mest hela tiden och om allt. Det betyder inte att det jag skriver är rätt eller riktigt. Roligt kan det dock vara, oavsett sanningshalt.

Om jag skrev om politik, om Donald Trumps förträfflighet eller om hur små händer han har, så skulle folk jag känner förmodligen anse att det är eftertänksamma ord. För att de finns.

Jag säger det igen: ord är enkla och behöver inte betyda något. Lionel Messi kan skruva in frisparkar och det är knappt ens svårt för honom. Jag, och ofantliga mängder andra människor, kan skriva långa texter om saker vi inte vet något om, och du kan älska varje del av det, imponeras av hur vettigt resonerandet verkar.

På något sätt måste vi lära befolkningarna världen över att utvärdera vad som är sanning, lögn eller normalt tvetydigt.

Jag är mycket rädd för människans framtid. Och jag är irriterad över att jag ännu inte har gjort något åt det. Jag vet ju om det. Och jag kan ju skriva, men jag gör det inte för att påverka någon – jag försöker inte att bli läst, jag skriver mest för att.

De här som är som jag – folk som försöker att se mer nyktert och neutralt på det som faktiskt händer, inte på hur det beskrivs – finns överallt. Det de skriver finns överallt. Men det är inte dit man länkas i första hand. För att dessa texter är för tråkiga?

Jag behöver påpeka en sak: tråkiga fakta? De är likförbannat fakta.

Och just det, jag har hämtat min nya stol från Kinnarps nu. Den är … Jag har inte förstått hur man ställer in den än. Små steg.

kontorsstolen som sänkte en karriär

Helt magnifikt detta, att kunna skriva på sin lilla blogg. För det har inte gått att logga in på den. (Bästa ursäkten för att inte skriva något, för övrigt.) Men nu sitter man här och världen är öppen.

Det är den också för att skriva böcker. Så, vilka undanflykter har jag nu? Åh, den där kontorsstolen. Det vill sig inte att skriva på en en laptop och den stol jag har nu gör att ryggen bryts i tu. Så … jag borde börja skriva på något nytt. För skriva på en bärbar fungerar faktiskt. Det är det här med att redigera som inte vill sig.

Och det är väl ursäkterna som är. Jag är: omotiverad och lat. Och Trump och så vidare. Världen är liksom för mycket just nu. Usch på den. Och i kragen tag på mig själv. Jag får väl fixa världen. Eller välja att skita i den för ett tag.

WordPress – igen.

Jag vet inte om det är jag – vilket det brukar vara – men wordpress blir sämre och sämre. Jag kunde låta bli att klaga men jag känner inte till nåt bra alternativ som bloggplattform. Dessa block … Skriva i block? Det gör inte att det blir enklare att skriva. Vilket liksom är fel.

Det är möjligt att man kan ta bort blocken och skriva mer normalt. Det är möjligt. Men jag hittar inte nåt sätt. Och jag ska, om det nu alltså skulle vara möjligt, alltså behöva leta efter en möjlighet att inte skriva på ett dingdong-sätt?

Det finns nåt som heter: låt en text vara en text vara en text vara en text.

Skitsamma för nu. Det är inte så att jag bloggar vidare mycket.

För att?

För att jag inte kunde logga in på wordpress. Det går inte – så vitt jag förstår det – att logga in i wordpress om du ska ha sajten säker. HTTPS nån? Kakor nån? Jag vet, jag har säkert fel.

Och skitsamma. Ingen läser bloggar. De är bara ställen från vilka man länkar sig vidare till reklam i videoform.

Bitter? Förvisso. Det är det här med min kontorsstol. Tillbakalämnad, konstigt säte. Ny beställd, en månad bort. Helvete vad störd jag blir av sånt. Med.

logitech K800

Ont i ryggen. Tjalalalala! Tanken är alltså att jag ska lida av dålig rygg fram till vecka 35 när jag kan hämta min nya stol. Faktiskt illa. Vad, undrar då världen, är lösningen på detta? Ah, ett nytt tangentbord, givetvis.

En så kallad lätt överanvändning av tangentbord.

Sedan kan det ju vara så att man borde akta sig för att köpa för många tangentbord. Det vill säga, man borde se till att inte skriva sönder dem. Som i att ständigt skriva när man är svettig efter en löptur. Elektronik gillar inte det.

Logitech K800. Man får vara glad att det gått ned till tusen kronor numer. Ett år gjorde jag av med tre av dem … Jag vet, jag skäms.