i väntan på den stol som var … och en bärbar dator

Tjatigt, jag vet. Men en kontorsstol är på väg. Det är sådan utrustning man behöver när man har en röv. Min är inte stor, men den behöver sättas någonstans. Ska man sitta på sin röv och skriva framför sin stora, fina skärm behövs också en dator som inte stänger av sig när den känner för det. Och Lenovo ändrade precis leveransdatumet från plus en månad till minus en månad. Så … om tio dagar anländer min nya slav?

Kontorsstolen är redo att hämta. Ska bara först. Som i att få svar på Covid 19-test. Det går lite sådant i trakten och vill det sig illa är det inte en förkylning jag har. Eller, det är väl bättre med covid om man nu inte mår sämre än jag gör. Det verkar ju försvinna fort när det inte är elakartat.

Så … hemma och syssloslös. Inte helt sant, jag kan studera hur aktiemarknaden biter sig i rumpen, funderar på vad som är upp och ned och när alla härliga stödpaket kommer. Det som såg så bra ut. Och så går folk och blir än mer smittade (vilket alla sa skulle hända inför och under vintern), så får man väl inte ha det. Världen, lyssnar du nu? Det är elakt av dig. Om du ändå lämnat någon varning … Ah, just det. Alla säger och sa att det som händer var just det som skulle hända. Ibland så.

Lite skrivande blir det. Men det är segt. Hjärnan gillar inte Å lite mänskor just nu. Den vill ut på strövtåg på annat skrivande. Men det börjar att lossna, kvaliteten i det jag gör börjar att finnas där igen. Mer exakt, jag börjar åter uppfatta det jag gör som bra. Ibland så.

Kinnarps.

Intressant detta med stolar. En bra en gör att man skriver bättre. Det underlättar sedan om man även sätter sig i den. Men den slapphet som minsann satte in under semestern och den månad som gått sedan dess börjar släppa nu. Go, Kinnarps! (Inte lika sugen på fakturan som dimper ned vad det lider. Men vad fasen, man är författare, man är väl rik?)

Skriver på? Osäkert, fladdrar mellan projekten. Jag är för nära Å lite mänskor – om gudar och dumma mänskor – som jag jobbade på under sommaren för att kunna se vad som behöver göras med den. Men vad att ge mig på under tiden att hjärnan bearbetar den boken? Det lutar åt en ny novellsamling. Det brukar ju bli en sådan.

Jag menar, man måste ständigt producera annars har man inget att låta bli att ge ut.

om gudar och grisar

Det är dumt att skriva när man vet vad man gör. För man förstår när det inte är läsvärt. Man hoppas därför att man är kassare än man tror på att avgöra vad som är bra.

En bok över sommaren skrevs igenom några gånger. Helvete. Den skulle rättas till lite lätt och sedan läggas undan. Men nu sitts det här och funderas på gudar och grisar.

Jag upptäckte en sak. Freja var ihop med Oden. Typ. Hon levde med nån Od men tydligen ska denne egentligen ha varit Oden. Tyvärr skulle det här komplicera det jag skriver lite väl mycket så jag låtsas nog om att jag inte vet det jag vet. Om det nu skulle visa sig stämma.

En bra sak med att skriva om gudar? Allt är skrönor och påhitt så ingen kan komma och klaga på att man skriver så eller så. Vad gäller asagudarna så finns det inte många källor om dem. Vilket betyder att några få källor, två, skulle vara exakta och rätt? Det är sällan så att en författare i gammal tid är bombsäkert objektiv i sin beskrivning av saker. Det finns till exempel en bibel som har flera författare som skriver om samma sak. Och som då inte är överens inbördes.

Skulle bara ventilera frustration. Egentligen över att jag inte kan beskriva hur rädd en viss gud blir inför en viss gris. Nej, inte Särimner. Vi pratar om Sture, härskaren av Billingen.

ny kontorsstol beställd

Ny stol beställd. Mao: whoopie! De tiotusen kommer att sitta skönt i ryggen. Då. När den kommer. Om lite mer än en månad. Hade jag varit en sådan som kom ihåg saker hade jag vetat vad det var för stol. Lätt blekfisfärgad i tyget?

Jag har jobbat vidare med mitt lilla projekt, det vill säga ännu en av alla böcker jag har skrivit, om mänskor och gudar. Och, ja, jag skriver mänskor, mänska. Det känns som att gudarna inte skänker oss mer respekt än så. I alla fall inte i den här boken.

Jag hade lagt boken åt sidan med tanken att jag aldrig skulle ordna till den. Men läsa den kan man ju alltid … Och där satt jag fast igen.

Boken var kort, mellan sjuttio- och åttiotusen sidor. Den var medvetet skriven med karaktärer som mer var karikatyrer. Det var enklare att skriva förr. Jag var mer säker på vad jag gillade då. Nu tänker jag att tre karaktärer man inte kan skilja på kanske kan vara dumt. Att inte ha med några kvinnor (även fast det var en poäng med det – att de var smartare än männen) är kanske dumt.

Anders kan han! Det är nästan så att det … inte ser för jävla kasst ut. Jo.

Den här semestern skulle jag skrivit en ny bok. Istället började jag då skriva igenom en gammal och ge mig på den onda uppgiften med översikt av backup av gamla data. Visade sig vara smart den här gången. Tre hårddiskar hade gett sig. Mindre bra. Nå, hårddiskar blir billigare. Nu ligger alla gamla kreativa synder i ljud- och videoform på minst två ställen. Där de ska ligga till den dag vi uppfinner gudar som finns, och de ser vad vi är för ena och dunkar ihjäl oss. För det är vad gudar gör mest hela tiden.

I alla fall de som finns i min lilla bok. Som jag skriver från min tillfälliga lilla ryggontsframkallare. Som jag har klätt om själv. Jo, det har jag. Man kan möjligen ana det när man ser stolen.

Just det, boken blir allt mindre kort, ju längre jag då skriver på den.

Trevlig sommar.

Boken var mindre lysande än jag trodde

Äsch då, den senaste egenskrivna boken, Å lite mänskor, var inte bra. Jag har läst den ett antal gånger de senaste femton åren – och det är alltid samma sak: den är inte bra. Den har delar som är prima och en tydlighet, en enkelhet som jag beundrar. Men det är nog så, att boken inte är bra.

Vilket är underligt, den innehåller såväl gudar som Skövde som Skövdebor som hatar gudar. Och om inte det är en säljande tanke… Ah, precis, jag har skrivit något som är mindre bra men som kommer att sälja. Jag har knäckt koden, gått över gränsen, hissat ned mig till grannfolket.

Suck.

ytterligare en bok att redigera, en om gudar

Skriva skriva liten saga. Tro det, men jag har hittat en bok jag skrev för ett tiotal år sedan. Å lite mänskor, heter den.

Jag har tittat på den då och då och haft olika reaktioner på den. Stilen är som min hjärna var då: fokuserad. Inte ett ord finns där i onödan. Kanske är min hjärna synkad med hur den var då, med den stilen, men den här gången tyckte jag att den var helt okej. Nej, den var bra.

Att jag gillade den kan också ha att göra med att jag har läst en hel del andra böcker på sistone. Jag har läst några sidor här och där, och jag har – åter – insett att jag inte är dålig på något vis. Stilen på bästsäljarna är i många fall löjligt pratig. Böckerna skulle kunna fokuseras så mycket mer, och därmed, enligt mig, bli bättre.

Jag funderar. Kan det vara så att jag ska ge mig på den här boken en gång till? Ge den ett sista försök att bli redo för att ge ut?

Varje gång jag tittar in på den, en gång vart tredje år typ, så har jag olika reaktioner på den. Men är det inte så att en bra bok är extrem? En hyfsad bok gillar man allt som oftast. En bra bok gillar man mycket eller ogillar å det bestämdaste.

Så… tre böcker under redigering? Jag måste verkligen sluta jobbet så jag hinner med “jobbet”.