språk – och hjalmar söderberg

Man kan lugnt tänka att språk är bajs – näringslöst, att det endast är meningen som kommer från det som spelar roll. Jo då, bönder kan ju tänka så. (Jag gillar bönder, bara inte deras bidragslevande; varje gång man kan klämma åt dem så känns det fint att kunna göra det.) Om vi nu ser bönder som dåliga människor, det vill säga människor som man kan kalla kvinnor som köper lättsåld pocketskit. Vilken visst kan vara bra, men oftast: nope, här ska säljas, Läckberg, Läckberg, bajs på allt. (Ni ser, det blir lite bonde av den dåliga litteraturen trots allt.)

Känns som att jag driver med er? Inte egentligen. Men jag kan väl förtydliga mig. En bok handlar om just vad författaren känner att den ska handla om; upplevelsen av den boken är precis den som läsaren tar till sig. Men, om författaren anstränger sig bara det där lilla extra för att få fram sin handling på ett briljant sätt? Minskar man till exempel ned på ordmängden i en bok och ändå ger läsaren samma upplevelse så är det en god gärning.

Jag har inte läst något Hjalmar Söderberg är känd för. Kärlek och förbjudna relationer i borgerlig miljö? Jag blir hellre bidragstagare. (Läs: bonde.) Men jag har läst Historietter. Vad novellsamlingen går ut på minns jag inte, men jag minns att jag reagerade på att Helvete, killen skriver bra. Hans är den bästa svenskan jag har läst hittills.

Så, om alla deckarförfattare och andra genrefilare kunde se till att bli briljanta som Hjalmar? Tack.

Nej, jag har fortfarande inte gett ut något. Tjata.

förenkla din skrivtillvaro, anders

Det börjar rätta till sig med skrivandet, för nu får jag ont i magen av att jag inte äter tillräckligt. Med andra ord klarar jag av att koncentrera mig längre tid. Och jag undrar hur. Att vara hemma från jobbet för att man är förkyld och inte får gå dit underlättar. Men koncentrationen började återvända tidigare än så.

Det kan vara så enkelt som att jag har rensat mitt skrivbord. Det kan ha varit gott om hårddiskar och sladdar, en eller två extra datorer, någon surfplatta, ett par anteckningsblock, pennor. Strumpor. Och datorn, även om den är liten och bärbar, lever nu under bordet. Sladdarna som finns kvar är ledda så de inte syns om man inte anstränger sig.

Baslådan till högtalarna står på golvet under bordet – korkat för ljudets skull, men det finns något som heter prioriteringar. Man kan leva med dunkelt basljud. Särskilt som basljud just ofta är dunkelt. Jag lyssnar heller inte på musik via datorn mer än aldrig.

Enklare uppsättning än förut. Men åstadkommer underligt nog samma sak.

att läsa deckare

Dumskallen ger sig på att försöka läsa böcker igen. Och inte böcker som han tycker om, böcker som är populära. Två veckor med Nextory och några av de böcker som rekommenderas där ska betas av.

Alltså, deckare känns tomma på mening. Ett mord. Sedan mellanspel med intrig och oändliga, ofta, mängder tjafs. Tjafset rättfärdigas av oss läsare genom att vi vet att mordet ska lösas i slutet. Så tjafset har mening. Tycker vi kanske.

Något sådant är det, har jag hört, eller läst. Själv får jag tarmvred efter bara några rader med tomt innehåll i början av en bok likt en deckare. (Jag säger nu inte att jag är bättre, vi ska inte klafsa iväg och tro det.) Att läsa om en trevlig filminspelning där personer umgås är för mig bortslösad tid. Du bygger upp bakgrund bland människor som du sedan kan sortera fram mördaren ur. Okej, jag förstår. Men det betyder inte att det är läsvärt.

Är sådana texter värda att läsa?

Jag vill åt saker som spelar roll. Jag vill läsa böcker där den som skriver anstränger sig för att göra mer än att bara sätta ord i ett sammanhang i ett dokument. Att rota fram sådana böcker är svårt. Jag vet inte om jag någonsin har hittat någon bok som jag inte vill riva loss de flesta sidor ur i frustration över hur intetsägande den är. Kanske något av Josef Konrad.

Det ska bli spännande att se om hjärnan tillåter mig att överleva många sidor i det här experimentet. Jag kom till exempel två sidor i “När alla klockor stannat” av Ninni Schulman innan jag inte klarade mer och satte mig att skriva det här dravlet. Jag ber om ursäkt.

På det igen. Så farligt kan det inte vara.

lite mindre välartad text, tack

Vad andra tycker om mitt skrivande spelar mig ingen roll. Ni/de har säkert rätt i det ni/de tycker. För all del, vid strukturfel och felstavningar är det skämmigt. Men jag bryr mig inte.

På något sätt, i något sammanhang, ur någon artikel har jag fått för mig att det är lite väl mycket likriktning i det som skrivs. Kanske mer nu än någonsin eftersom texter är så lätta att ändra. Jag vill åt vildare text. Eller striktare text. Jag vill ha fram folk som vågar försöka vara sig själva rätt igenom. När lektörer, redaktörer och ens välvilliga föräldrar, syskon och vänner har gått igenom ens text riskerar texten att ha blivit avrättad.

Har jag exempel på det? Nej. Men jag är lat. Fast jag är inte blind eller döv, jag hör hur folk ombeds att göra än det ena och än det andra. Av de som har gått på samma skrivskolor och haft mentorer som de som känner … varandra.

Det behöver inte vara fel att låta någon gå igenom och ha åsikter på ens text. Det är förmodligen ofta givande. Men vi slänger bort mycket genialt.

Med detta vill jag ha sagt att jag letade efter böcker att läsa idag. Jag hittade ingen. Så jag är sur. Och kryper upp i min lila fåtölj med en Kafka. En man som inte ens lyckades bli utgiven innan han dog. Jag vill ha fler speciella personer, jag vill ha fler Kafka.

Vad är plural av en Kafka?

en mink, ett avloppsrör och aktier

Jag har insett att det enda som är roligt är att jobba hårt. Och att lyckas att slappna av från det hårda arbetet. Därför har jag skrivit om en mink som heter Anna Tell och ett avloppsrör. Och gjort det även när jag varit trött. Det borde alltså bli skönt att vakna imorgon bitti, utarbetad.

Jag skrev för några år sedan sextio korta berättelser om djuren inne på grönområdet Aspö här i Skövde. De har mänskliga karaktärer och allt är roligt, underfundigt och rentav hö hö hö. Som ju avlopp från kolonilottsinvånare ned i en ravin är. Eller i alla fall blir det när minken ber om hjälp av en bäver då en sådan ju borde kunna vatten; men den bävern visar sig inte ens tycka att det är något fel på det stinkande vattnet som strömmar ut ur röret.

Förrän vid den fyndiga vändningen i slutet av berättelsen.

Och jag undrar, är det här en vettig sysselsättning? Jo, förmodligen är det bättre än att titta på Netflix, vilket hade varit alternativet.

En annan sak som händer imorgon, förutom att jag vaknar och känner att jag gjorde ett bra jobb under gårdagen? Jag ska omallokera lite pengar. Med andra ord köpa aktier. Huga. Sådant brukar ske via mobilen (vad ska man göra när man jobbar när börsen är öppen) på en rast på jobbet. Nu är jag ledig och kan sitta där på morgonen och inte ha några ursäkter för råka pissa iväg mina pengar.

Men det är som man säger med både minkar och aktier: man vet aldrig var man har dem.

men allt det andra som ska göras då?

När jag väl skriver något på bloggen kommer jag att tänka på allt det andra som jag kanske borde göra, eftersom jag en gång gjorde det. Och folk gillade det. Bara det att hårdvaran (ljudkortet) inte längre fungerar med inspelningsprogrammet, vilket inte längre fungerar med den här versionen av Windows, vilken skulle krångla i alla fall eftersom den datorn nu inte har Windows utan Ubuntu och den här bärbara rackaren kunde varit bättre.

Men det vore roligt. Det och att få igång affären igen.

Men som alltid, saker kräver jobb. Och jobb tar tid från skrivandet, vilket väl är det som är grunden för resten. Jag skulle kunna betala någon för att ordna med websajt och redigering och liknande. Men … det här med pengar. Var inte meningen att jag skulle bli så pass rik och välmående att jag kunde svälta mig i en ouppvärmd stuga någonstans och där skriva på heltid?

Man får vara tacksam för att man har tid att slänga iväg på att skriva dumma saker som detta. Innan man ger sig på att på en halvtimma försöka att ordna sin affär igen. Alltså, jag har gjort det förut så jag vet att jag kan göra det. Jag vet också att jag inte ids. … Och sedan har vi momsen att pilla med. Usch och stånk. Fast det kräver ju att någon skulle köpa något, vilket vi vet inte händer. Jippie!

två böcker

Det krånglar om man skriver som en idiot. Två böcker, en kan vi kalla Börstorp, en kan vi låta bli att göra det. Bägge böckerna har potential. Jag saxar nu i dem. Det går framåt?

Jag har printat dem och sedan sidorna i slumpvis ordning. Det har tvingat mig att ta varje sida som en enhet – och att inse att jag inte alltid kan identifiera var jag är i boken från slumpvisa meningar. Det har gjort mig stridslysten. Förhoppningsvis rättade de här genomgångningarna till det.

Men så läser jag det precis har rättat. Vad ser jag? Gissa? Själv behöver jag inte gissa för jag har redan sett det: för många ord. Böckerna har svällt igen. Det behöver inte vara dåligt, vettiga saker kan ha krupit in, karaktärer kan ha fått svälla ut och förtydliga sig på bra sätt. … Det blir till att gå över allting och slakta. Igen. Men livet är långt, något ska man väl syssla med.

Bilden? Faktiskt har den med en av böckerna att göra. Det händer saker i den sjön. Mitt i Skövde, herre min je.

Jo, jag ska få ordning på sidan

Ni vet att det inte kommer att hända. Men kanske att jag har tur i hjärnan den här gången. En enkel sida där jag lägger ut skriverier, att läsa såväl som köpa. Den kan gå. Jag ska bara först … Önska mig lycka till.

Under tiden, passa på att skriv så där bra som bara du kan.

inspiration

Jag skriver en hel del, trots allt. En radda med noveller som görs om till en bok. Det skulle gå snabbare om jag slapp ifrån dagsjobbet, men det är rätt viktigt att ha ett sådant.

Nu tar ju ett sådant mer än tid, det tar kraft. Så för att skriva hårt behövs motivation. Rubriken på blogginlägget borde därför reflektera det. Oups, är inte jag tokig så säg. Men jag har en ny inspiration till att få skrivandet gjort och att få hemsidan i ordning igen. De behöver finnas saker jag gör att ladda ned, att läsa. Att någon kan kommentera det jag skriver spelar mindre roll. Men för att bevisa att jag faktiskt gör annat än att pillar mig i näsan när jag går hem “och skriver”, det kan vara värt något. Så, jag jobbar på hemsidan. Vilket, som ni vet, betyder att jag, återigen, har bestämt mig för att få ordning på den.

Det kan hända.

Skrivandet går långsamt. Men jag har en idé till en ny bok. Tillbaka till Högskolan i slitet jag hade där. Det finns en historia att plantera och utveckla är, en som jag tycker om. Vi har huvudpersonen, han är ett geni, alla vill åt honom, ha en del av honom, är beredda att offra tid och pengar för att vara med honom. Men vad är det de egentligen vill ha? Finns det något mer än pengaintresse och önskan att få sola sig i hans glans? Finns det överhuvudtaget något sådant i världen? Kuliga saker att skriva om.

Som alltid, inte för att jag någonsin bett om det, förslag på läsvärt mottages tacksamt.

Fred.

fart och fläkt och död åt semikolon

För varför inte? Hörde på en podcast från BBC där semikolon slutligen förklarades: de behövs inte. På något sätt. Någonsin. De finns där utifall att man känner för att skriva något annorlunda och vara lite sär.

Tja. BBC brukar ha rätt.

Vad gäller sär vet väl ingen vad som är korrekt; jag känner att jag är säker på den saken.