en bok om gudar, en bok om Hentorp

Vad skriver du på nu då, under semester? Ja, kommer du ihåg det där med gudar? Inte att jag ogillar religion och allt vad det står för, utan boken om gudar. Och om Hentorp. (Ni vet, naturen runt några hus utanför en golfbana utanför Skövde?) Du gör inte det? Det kan ha att göra med att jag skrev den boken för tjugo år sen.

Och det går?

Jag skulle bara … Jag tänkte att jag skulle gå igenom stavfelen i den och lägga upp den på hemsidan. Den är inget vidare till strukturen men den är smårolig och på gränsen till läsvärd. Jag skulle säga att den är lite grann som en pjäs. Vilket den kanske borde vara efter som jag skrev den samtidigt som jag skrev teaterpjäser.

Naturligtvis har jag fastnat i den här boken. Jag har fått för mig att den väl visst, kanske, nog, kom igen nu det måste gå, nog är det väl så att, jag tror banne mig … Jag undrar om inte boken trots allt kan göras bra.

Mycket jobb väntar, herre jävlar så. Boken var tänkt och skriven som nåt lättare, nåt utan djup, nåt med karaktärer som flöt runt. Zeus, prins Rama och Oden – tre övergudar var med. Det var ingen skillnad mellan dem. Om nåt så var det själva grejen. Men det funkar inte, jag ser det nu, jag kan inte låta dem vara som de är.

Att göra platta karaktärer levande när berättelsen inte tjänar på det är dumt och svårt. Men nu är det så. Andra uppfattar nog boken som kass om de inte får liv i sig. Livet är med andra ord svårt. Och så är det sol ute. Vilket inte jag är.

att skriva i solen är så där

Det är fint i solen, batteriladdning kan man säga. Det är mindre bra att ha den som skrivplats. Jag kan inte hitta nåt sätt att skriva utomhus med acceptabelt resultat. Jag har försökt. Kolla bara på den här klumpen till stol som jag cyklat iväg med till närmaste grönområde.

Det jag klarar av att skriva utomhus är nytt. Men det kan jag alltid. På med automaten och fall framåt, ord är enkla, bara att kräka ur sig. Man kan sitta där och låta orden göra sitt.

Men du kan inte bara skriva nytt. För det nya är inte bra. Inte om du är mig. En liten text kan ta år innan den till slut är, enligt mig, läsvärd. Dessa långa, hårda åren av elände och slit sker då alltså inomhus.

Om man aldrig öppnar dörren? Då kan man skapa hela dagen lång. Nåt som, tack och lov, är underskattat roligt.

semester betyder att skriva än hårdare

Anders, varför skriver du inte om aktier längre? Ah, du menar på min andra blogg, den som är hemlig? Åh, jag insåg att jag inte visste vad jag höll på med. Jag insåg också att den tog tid från mitt skrivande.

Aktier är roligt, det stimulerar hjärnan att försöka hitta bolag som är undervärderade. Och det är bra för psyket att sedan försöka att överleva att se kursen åka jojo i femton år efter det.

Ibland kan man rentav inte förlora pengar.

Men det här gällde mer skrivande – och det faktum att det två dagar kvar till semester. Det borde vara bra. Och det är inte dåligt. Men vad ska jag skriva? Det vore bra att gå igenom – igen – de två böcker och de två novellsamlingar som jag skriver mest på. Men jag ligger för nära senaste rättningarna och kan inte se nyktert på texterna än. Jag tror jag skulle orsaka oreda.

Med andra ord behöver jag plocka upp något annat gammalt och jobba vidare med det, eller skriva något nytt. Men vad nytt skulle det vara? Det har liksom inte kommit in mycket info i skallen sedan senaste boken skrevs. Den var inte planerad, så om den här, vilket det lär bli, inte heller är planerad skulle det innebära att jag … skulle skriva något liknande?

Det blir spännande, det är nog så man kan se det.

göra sig populär som författare

En gång i tiden bloggade jag mycket. De bloggarna är döda, precis som de första åren på den här bloggen. Internet dödar saker för mig, det är tekniken, vi umgås dåligt. Men så kommer de här stunderna när man tänker att man väl borde skriva lite i den här formen.

Folk vill läsa det jag skriver, även om det är bloggande. Men jag ser inte värdet i det. Bloggande är mest dravvel, som detta. Dravvel är förövrigt felstavat, det ska vara dravel. Men jag säger inte dravel och tycker dessutom att dravel är ett fult ord. Snälla, glöm aldrig att det språket du använder dig av är det det korrekta språket. Allt annat är bara överenskommelser för att vi ska kunna kommunicera.

Jag ser däremot värdet av bok. Jag skriver sådana med jämna mellanrum. Ger jag ut dem? Näe. Jag tycker alltid att de borde vara bättre för att de ska vara värda att läsa. Varför skriver jag då överhuvudtaget – om jag nu inte ser värdet av att någon läser det jag skriver eller att jag inte tycker att det är bra nog?

För att jag är mänsklig?

Det är väl också, tyvärr, så att det är bra att meddela sig med omvärlden. Folk vill inte alltid enbart åt det som är “produkten”, det vill säga boken. Folk vill åt en omgivning, ett sammanhang, i vilken de sedan, mest omedvetet, placerar det de läser. Jag antar att få personer läser Camilla Läckberg utan att först ha hört om henne eller sett en bild på henne i något sammanhang. Bra eller dåligt har de då ett något att hänga upp hennes skrivande på.

Så dessa små galgar är kanske ett måste – inte bara för att sälja mer böcker utan för själva läsupplevelsen. Jag tror inte att jag själv behöver de här grejerna (möjligt att jag visst behöver det men bara inte kan se mig själv som mänsklig på det sättet), men för att folk bättre ska ta till sig det jag skriver kanske jag måste dela med mig av rent skräp.

Vilket detta är. Det här är inte läsvärt. Inte enligt mig. Om jag såg en annan författare skriva detta skulle jag sucka och undra varför de inte skrev på sina böcker istället. Men det behöver inte vara att de bara vill synas och sälja mer utan det kan vara att de har insett att det möjligen får läsare av deras böcker att bättre uppskatta dessa. Det kan vara så.

Det är lurigt med allting.

ordkomplettering i libreoffice

Ah, här har vi det: ett tips! Från en dålig författare, men ändå. Och det är hyfsat.

Jag skriver oftast i libreoffice. Det är som Word bara gratis. Det ser likadant ut – har bokstäver man kan sätta på det ställen där man vill. Rekommenderas. Fungerar i vilket fall för mig.

En sak irriterar mig alltid när jag skriver och det är förslag på ord, att se dem medan jag skriver. Och varje gång det lyckas att slås på så har jag glömt hur jag får bort. In i menyerna och grotta. Frustration. Duck duck goa på nätet. Runt och runt.

Och till slut en lösning.

Är du trött på att se förslag för ordkomplettering har jag lösningen. Om du skriver KAN till exempel får du ett flytande ord över texten som säger KANALBYGGE. Det irriterar mig. Lösningen är att gå upp i menyn på VERKTYG -> AUTOKORRIGERING -> ALTERNATIV FÖR AUTOKORRIGERING -> ORDKOMPLETTERING. Till vänster ser du WORD COMPLETION. Klicka bort VISA SOM TIPSHJÄLP. Du kommer nu att få en annan jobbig tipsgrej när du skriver. Vill inte du ha den heller så klicka bort AKTIVERA KOMPLETTERING AV ORD.

Och där var livet bättre igen. Varsågoda.

språk – och hjalmar söderberg

Man kan lugnt tänka att språk är bajs – näringslöst, att det endast är meningen som kommer från det som spelar roll. Jo då, bönder kan ju tänka så. (Jag gillar bönder, bara inte deras bidragslevande; varje gång man kan klämma åt dem så känns det fint att kunna göra det.) Om vi nu ser bönder som dåliga människor, det vill säga människor som man kan kalla kvinnor som köper lättsåld pocketskit. Vilken visst kan vara bra, men oftast: nope, här ska säljas, Läckberg, Läckberg, bajs på allt. (Ni ser, det blir lite bonde av den dåliga litteraturen trots allt.)

Känns som att jag driver med er? Inte egentligen. Men jag kan väl förtydliga mig. En bok handlar om just vad författaren känner att den ska handla om; upplevelsen av den boken är precis den som läsaren tar till sig. Men, om författaren anstränger sig bara det där lilla extra för att få fram sin handling på ett briljant sätt? Minskar man till exempel ned på ordmängden i en bok och ändå ger läsaren samma upplevelse så är det en god gärning.

Jag har inte läst något Hjalmar Söderberg är känd för. Kärlek och förbjudna relationer i borgerlig miljö? Jag blir hellre bidragstagare. (Läs: bonde.) Men jag har läst Historietter. Vad novellsamlingen går ut på minns jag inte, men jag minns att jag reagerade på att Helvete, killen skriver bra. Hans är den bästa svenskan jag har läst hittills.

Så, om alla deckarförfattare och andra genrefilare kunde se till att bli briljanta som Hjalmar? Tack.

Nej, jag har fortfarande inte gett ut något. Tjata.

förenkla din skrivtillvaro, anders

Det börjar rätta till sig med skrivandet, för nu får jag ont i magen av att jag inte äter tillräckligt. Med andra ord klarar jag av att koncentrera mig längre tid. Och jag undrar hur. Att vara hemma från jobbet för att man är förkyld och inte får gå dit underlättar. Men koncentrationen började återvända tidigare än så.

Det kan vara så enkelt som att jag har rensat mitt skrivbord. Det kan ha varit gott om hårddiskar och sladdar, en eller två extra datorer, någon surfplatta, ett par anteckningsblock, pennor. Strumpor. Och datorn, även om den är liten och bärbar, lever nu under bordet. Sladdarna som finns kvar är ledda så de inte syns om man inte anstränger sig.

Baslådan till högtalarna står på golvet under bordet – korkat för ljudets skull, men det finns något som heter prioriteringar. Man kan leva med dunkelt basljud. Särskilt som basljud just ofta är dunkelt. Jag lyssnar heller inte på musik via datorn mer än aldrig.

Enklare uppsättning än förut. Men åstadkommer underligt nog samma sak.

att läsa deckare

Dumskallen ger sig på att försöka läsa böcker igen. Och inte böcker som han tycker om, böcker som är populära. Två veckor med Nextory och några av de böcker som rekommenderas där ska betas av.

Alltså, deckare känns tomma på mening. Ett mord. Sedan mellanspel med intrig och oändliga, ofta, mängder tjafs. Tjafset rättfärdigas av oss läsare genom att vi vet att mordet ska lösas i slutet. Så tjafset har mening. Tycker vi kanske.

Något sådant är det, har jag hört, eller läst. Själv får jag tarmvred efter bara några rader med tomt innehåll i början av en bok likt en deckare. (Jag säger nu inte att jag är bättre, vi ska inte klafsa iväg och tro det.) Att läsa om en trevlig filminspelning där personer umgås är för mig bortslösad tid. Du bygger upp bakgrund bland människor som du sedan kan sortera fram mördaren ur. Okej, jag förstår. Men det betyder inte att det är läsvärt.

Är sådana texter värda att läsa?

Jag vill åt saker som spelar roll. Jag vill läsa böcker där den som skriver anstränger sig för att göra mer än att bara sätta ord i ett sammanhang i ett dokument. Att rota fram sådana böcker är svårt. Jag vet inte om jag någonsin har hittat någon bok som jag inte vill riva loss de flesta sidor ur i frustration över hur intetsägande den är. Kanske något av Josef Konrad.

Det ska bli spännande att se om hjärnan tillåter mig att överleva många sidor i det här experimentet. Jag kom till exempel två sidor i “När alla klockor stannat” av Ninni Schulman innan jag inte klarade mer och satte mig att skriva det här dravlet. Jag ber om ursäkt.

På det igen. Så farligt kan det inte vara.

lite mindre välartad text, tack

Vad andra tycker om mitt skrivande spelar mig ingen roll. Ni/de har säkert rätt i det ni/de tycker. För all del, vid strukturfel och felstavningar är det skämmigt. Men jag bryr mig inte.

På något sätt, i något sammanhang, ur någon artikel har jag fått för mig att det är lite väl mycket likriktning i det som skrivs. Kanske mer nu än någonsin eftersom texter är så lätta att ändra. Jag vill åt vildare text. Eller striktare text. Jag vill ha fram folk som vågar försöka vara sig själva rätt igenom. När lektörer, redaktörer och ens välvilliga föräldrar, syskon och vänner har gått igenom ens text riskerar texten att ha blivit avrättad.

Har jag exempel på det? Nej. Men jag är lat. Fast jag är inte blind eller döv, jag hör hur folk ombeds att göra än det ena och än det andra. Av de som har gått på samma skrivskolor och haft mentorer som de som känner … varandra.

Det behöver inte vara fel att låta någon gå igenom och ha åsikter på ens text. Det är förmodligen ofta givande. Men vi slänger bort mycket genialt.

Med detta vill jag ha sagt att jag letade efter böcker att läsa idag. Jag hittade ingen. Så jag är sur. Och kryper upp i min lila fåtölj med en Kafka. En man som inte ens lyckades bli utgiven innan han dog. Jag vill ha fler speciella personer, jag vill ha fler Kafka.

Vad är plural av en Kafka?

en mink, ett avloppsrör och aktier

Jag har insett att det enda som är roligt är att jobba hårt. Och att lyckas att slappna av från det hårda arbetet. Därför har jag skrivit om en mink som heter Anna Tell och ett avloppsrör. Och gjort det även när jag varit trött. Det borde alltså bli skönt att vakna imorgon bitti, utarbetad.

Jag skrev för några år sedan sextio korta berättelser om djuren inne på grönområdet Aspö här i Skövde. De har mänskliga karaktärer och allt är roligt, underfundigt och rentav hö hö hö. Som ju avlopp från kolonilottsinvånare ned i en ravin är. Eller i alla fall blir det när minken ber om hjälp av en bäver då en sådan ju borde kunna vatten; men den bävern visar sig inte ens tycka att det är något fel på det stinkande vattnet som strömmar ut ur röret.

Förrän vid den fyndiga vändningen i slutet av berättelsen.

Och jag undrar, är det här en vettig sysselsättning? Jo, förmodligen är det bättre än att titta på Netflix, vilket hade varit alternativet.

En annan sak som händer imorgon, förutom att jag vaknar och känner att jag gjorde ett bra jobb under gårdagen? Jag ska omallokera lite pengar. Med andra ord köpa aktier. Huga. Sådant brukar ske via mobilen (vad ska man göra när man jobbar när börsen är öppen) på en rast på jobbet. Nu är jag ledig och kan sitta där på morgonen och inte ha några ursäkter för råka pissa iväg mina pengar.

Men det är som man säger med både minkar och aktier: man vet aldrig var man har dem.