i väntan på den stol som var … och en bärbar dator

Tjatigt, jag vet. Men en kontorsstol är på väg. Det är sådan utrustning man behöver när man har en röv. Min är inte stor, men den behöver sättas någonstans. Ska man sitta på sin röv och skriva framför sin stora, fina skärm behövs också en dator som inte stänger av sig när den känner för det. Och Lenovo ändrade precis leveransdatumet från plus en månad till minus en månad. Så … om tio dagar anländer min nya slav?

Kontorsstolen är redo att hämta. Ska bara först. Som i att få svar på Covid 19-test. Det går lite sådant i trakten och vill det sig illa är det inte en förkylning jag har. Eller, det är väl bättre med covid om man nu inte mår sämre än jag gör. Det verkar ju försvinna fort när det inte är elakartat.

Så … hemma och syssloslös. Inte helt sant, jag kan studera hur aktiemarknaden biter sig i rumpen, funderar på vad som är upp och ned och när alla härliga stödpaket kommer. Det som såg så bra ut. Och så går folk och blir än mer smittade (vilket alla sa skulle hända inför och under vintern), så får man väl inte ha det. Världen, lyssnar du nu? Det är elakt av dig. Om du ändå lämnat någon varning … Ah, just det. Alla säger och sa att det som händer var just det som skulle hända. Ibland så.

Lite skrivande blir det. Men det är segt. Hjärnan gillar inte Å lite mänskor just nu. Den vill ut på strövtåg på annat skrivande. Men det börjar att lossna, kvaliteten i det jag gör börjar att finnas där igen. Mer exakt, jag börjar åter uppfatta det jag gör som bra. Ibland så.

kontorsstolen som sänkte en karriär

Helt magnifikt detta, att kunna skriva på sin lilla blogg. För det har inte gått att logga in på den. (Bästa ursäkten för att inte skriva något, för övrigt.) Men nu sitter man här och världen är öppen.

Det är den också för att skriva böcker. Så, vilka undanflykter har jag nu? Åh, den där kontorsstolen. Det vill sig inte att skriva på en en laptop och den stol jag har nu gör att ryggen bryts i tu. Så … jag borde börja skriva på något nytt. För skriva på en bärbar fungerar faktiskt. Det är det här med att redigera som inte vill sig.

Och det är väl ursäkterna som är. Jag är: omotiverad och lat. Och Trump och så vidare. Världen är liksom för mycket just nu. Usch på den. Och i kragen tag på mig själv. Jag får väl fixa världen. Eller välja att skita i den för ett tag.

WordPress – igen.

Jag vet inte om det är jag – vilket det brukar vara – men wordpress blir sämre och sämre. Jag kunde låta bli att klaga men jag känner inte till nåt bra alternativ som bloggplattform. Dessa block … Skriva i block? Det gör inte att det blir enklare att skriva. Vilket liksom är fel.

Det är möjligt att man kan ta bort blocken och skriva mer normalt. Det är möjligt. Men jag hittar inte nåt sätt. Och jag ska, om det nu alltså skulle vara möjligt, alltså behöva leta efter en möjlighet att inte skriva på ett dingdong-sätt?

Det finns nåt som heter: låt en text vara en text vara en text vara en text.

Skitsamma för nu. Det är inte så att jag bloggar vidare mycket.

För att?

För att jag inte kunde logga in på wordpress. Det går inte – så vitt jag förstår det – att logga in i wordpress om du ska ha sajten säker. HTTPS nån? Kakor nån? Jag vet, jag har säkert fel.

Och skitsamma. Ingen läser bloggar. De är bara ställen från vilka man länkar sig vidare till reklam i videoform.

Bitter? Förvisso. Det är det här med min kontorsstol. Tillbakalämnad, konstigt säte. Ny beställd, en månad bort. Helvete vad störd jag blir av sånt. Med.

Kinnarps.

Intressant detta med stolar. En bra en gör att man skriver bättre. Det underlättar sedan om man även sätter sig i den. Men den slapphet som minsann satte in under semestern och den månad som gått sedan dess börjar släppa nu. Go, Kinnarps! (Inte lika sugen på fakturan som dimper ned vad det lider. Men vad fasen, man är författare, man är väl rik?)

Skriver på? Osäkert, fladdrar mellan projekten. Jag är för nära Å lite mänskor – om gudar och dumma mänskor – som jag jobbade på under sommaren för att kunna se vad som behöver göras med den. Men vad att ge mig på under tiden att hjärnan bearbetar den boken? Det lutar åt en ny novellsamling. Det brukar ju bli en sådan.

Jag menar, man måste ständigt producera annars har man inget att låta bli att ge ut.

om gudar och grisar

Det är dumt att skriva när man vet vad man gör. För man förstår när det inte är läsvärt. Man hoppas därför att man är kassare än man tror på att avgöra vad som är bra.

En bok över sommaren skrevs igenom några gånger. Helvete. Den skulle rättas till lite lätt och sedan läggas undan. Men nu sitts det här och funderas på gudar och grisar.

Jag upptäckte en sak. Freja var ihop med Oden. Typ. Hon levde med nån Od men tydligen ska denne egentligen ha varit Oden. Tyvärr skulle det här komplicera det jag skriver lite väl mycket så jag låtsas nog om att jag inte vet det jag vet. Om det nu skulle visa sig stämma.

En bra sak med att skriva om gudar? Allt är skrönor och påhitt så ingen kan komma och klaga på att man skriver så eller så. Vad gäller asagudarna så finns det inte många källor om dem. Vilket betyder att några få källor, två, skulle vara exakta och rätt? Det är sällan så att en författare i gammal tid är bombsäkert objektiv i sin beskrivning av saker. Det finns till exempel en bibel som har flera författare som skriver om samma sak. Och som då inte är överens inbördes.

Skulle bara ventilera frustration. Egentligen över att jag inte kan beskriva hur rädd en viss gud blir inför en viss gris. Nej, inte Särimner. Vi pratar om Sture, härskaren av Billingen.

logitech K800

Ont i ryggen. Tjalalalala! Tanken är alltså att jag ska lida av dålig rygg fram till vecka 35 när jag kan hämta min nya stol. Faktiskt illa. Vad, undrar då världen, är lösningen på detta? Ah, ett nytt tangentbord, givetvis.

En så kallad lätt överanvändning av tangentbord.

Sedan kan det ju vara så att man borde akta sig för att köpa för många tangentbord. Det vill säga, man borde se till att inte skriva sönder dem. Som i att ständigt skriva när man är svettig efter en löptur. Elektronik gillar inte det.

Logitech K800. Man får vara glad att det gått ned till tusen kronor numer. Ett år gjorde jag av med tre av dem … Jag vet, jag skäms.

ny kontorsstol beställd

Ny stol beställd. Mao: whoopie! De tiotusen kommer att sitta skönt i ryggen. Då. När den kommer. Om lite mer än en månad. Hade jag varit en sådan som kom ihåg saker hade jag vetat vad det var för stol. Lätt blekfisfärgad i tyget?

Jag har jobbat vidare med mitt lilla projekt, det vill säga ännu en av alla böcker jag har skrivit, om mänskor och gudar. Och, ja, jag skriver mänskor, mänska. Det känns som att gudarna inte skänker oss mer respekt än så. I alla fall inte i den här boken.

Jag hade lagt boken åt sidan med tanken att jag aldrig skulle ordna till den. Men läsa den kan man ju alltid … Och där satt jag fast igen.

Boken var kort, mellan sjuttio- och åttiotusen sidor. Den var medvetet skriven med karaktärer som mer var karikatyrer. Det var enklare att skriva förr. Jag var mer säker på vad jag gillade då. Nu tänker jag att tre karaktärer man inte kan skilja på kanske kan vara dumt. Att inte ha med några kvinnor (även fast det var en poäng med det – att de var smartare än männen) är kanske dumt.

Anders kan han! Det är nästan så att det … inte ser för jävla kasst ut. Jo.

Den här semestern skulle jag skrivit en ny bok. Istället började jag då skriva igenom en gammal och ge mig på den onda uppgiften med översikt av backup av gamla data. Visade sig vara smart den här gången. Tre hårddiskar hade gett sig. Mindre bra. Nå, hårddiskar blir billigare. Nu ligger alla gamla kreativa synder i ljud- och videoform på minst två ställen. Där de ska ligga till den dag vi uppfinner gudar som finns, och de ser vad vi är för ena och dunkar ihjäl oss. För det är vad gudar gör mest hela tiden.

I alla fall de som finns i min lilla bok. Som jag skriver från min tillfälliga lilla ryggontsframkallare. Som jag har klätt om själv. Jo, det har jag. Man kan möjligen ana det när man ser stolen.

Just det, boken blir allt mindre kort, ju längre jag då skriver på den.

Trevlig sommar.

kontorsstol, hör du mig?

Den bröt samman min gamla trotjänare som avyttrats från ett företag då nån gång i en forntid. En Kinnarps nånting. Jag kan inte hitta några siffror eller namn på den hur pass jag än letar. Så en sån kan jag inte enkelt knappa hem och ruinera mig på.

Hur hittar man en bra stol? Kinnarps har “showrooms”, vilket alltså är säljytor med möbler lite sparsamt utställda som man kan titta på och sedan beställa ur katalog. Större chans att köpa med sig en bil från Bilia än en stol från ett “showroom”. Antar jag. Jag har inte hunnit dit än. Om de tar emot privatpersoner? Det lär jag bli varse.

Ryggen har passat på att sitta in sig på min pissiga ersättningsstol. Kombinationen har bevisat att vissa saker gör ont hur vältränad du än är. Min rygg är rehabad in till bristningsgränsen, om en sån ordvändning nu kan användas, men den här stolen klarar den inte av. Den kommer inte tillräckligt långt upp från golvet. Huh? Jo. Underlig stol. … Nja, eller underligt bord som är rejält högt och inte ett skrivbord utan ett trärött matbord köpt på second hand.

En sån värdelös sak att ha ångest över. Men det visar sig vara genuint svårt att hitta nånstans som har stolar man kan testa. Betala får jag väl göra, jag kan ta det. Men jag skulle vilja kunna prova först.

Jag menar, min magra rumpa behöver sin stoppning.

språk

För många böcker är skit när det kommer till orden och i vilken ordning de sätts. Och vilka de är. Det viktigaste är alltid att uttrycka det man vill, inget kan någonsin vara viktigare. (Det blir annars poesi och poesi är varianter på älgbajs.) Detta betyder inte att det inte är viktigt hur man använder språket: enkla ord och meningar kan inte uttrycka allt.

De ord som bäst säger det man vill säga bör användas. Det är självklart att det är så. Men det är inte så. Fler författare borde läsa krönikor i sportbilagor.

Och? Alla vet väl detta redan? Ja, alla vet. Men “alla” verkar samtidigt skita i det och använda sitt usla språk och skapa deckare.

Det fanns en tanke när jag skrev detta. Det hade med Astrid Lindgren och en bok om gudar jag skriver på. Jag undrar vad jag egentligen var ute efter. Jag menar, att racka ned på deckare är inget man behöver lägga tid på. De rackar ned på sig själva enbart genom att de existerar.

en bok om gudar, en bok om Hentorp

Vad skriver du på nu då, under semester? Ja, kommer du ihåg det där med gudar? Inte att jag ogillar religion och allt vad det står för, utan boken om gudar. Och om Hentorp. (Ni vet, naturen runt några hus utanför en golfbana utanför Skövde?) Du gör inte det? Det kan ha att göra med att jag skrev den boken för tjugo år sen.

Och det går?

Jag skulle bara … Jag tänkte att jag skulle gå igenom stavfelen i den och lägga upp den på hemsidan. Den är inget vidare till strukturen men den är smårolig och på gränsen till läsvärd. Jag skulle säga att den är lite grann som en pjäs. Vilket den kanske borde vara efter som jag skrev den samtidigt som jag skrev teaterpjäser.

Naturligtvis har jag fastnat i den här boken. Jag har fått för mig att den väl visst, kanske, nog, kom igen nu det måste gå, nog är det väl så att, jag tror banne mig … Jag undrar om inte boken trots allt kan göras bra.

Mycket jobb väntar, herre jävlar så. Boken var tänkt och skriven som nåt lättare, nåt utan djup, nåt med karaktärer som flöt runt. Zeus, prins Rama och Oden – tre övergudar var med. Det var ingen skillnad mellan dem. Om nåt så var det själva grejen. Men det funkar inte, jag ser det nu, jag kan inte låta dem vara som de är.

Att göra platta karaktärer levande när berättelsen inte tjänar på det är dumt och svårt. Men nu är det så. Andra uppfattar nog boken som kass om de inte får liv i sig. Livet är med andra ord svårt. Och så är det sol ute. Vilket inte jag är.