Älgarås.

Ny är skriven. Kanske borde nämna det. Relevant rentav. 15 dagar av slit avslutat med en 12000-ords dag. En dag som var döden. Men jag överlever minsann döden. Och är kvar med en bok.

Jag har inte läst boken än. Herregud, livet är för kort. Jag ska göra det förr eller senare. Men först måste den mogna, och jag måste få tillbaka hjärnan igen.

Den har nog inte blivit som jag tänkt mig. Som vanligt inte planerad tilläts den att flyta fram mening för mening. Jag skrev en gång om företag som tävlade om att vara först med bemannade resor till Mars. Skitbok som nu bara ligger här. Den här boken om Älgarås är som den – pratig. Den inre monologen flödar.

Det ska ändras. Vilket lämnar frågan vad värdet med boken då blir. Om sättet boken är skriven på ändras. Handlingen? Folk lurar varandra och är giriga, det är alltid kul. Och boken är intressant för vi har folk som lever i och kring naturen på ett sätt som läsare verkar gilla. Ett Älgarås som inte existerar annat än i den dimmiga gryningen växer fram. Exotiskt värre. Finns det kanske rentav varg? Finns det!

Inte för att man någon gång är inne i Älgarås. Vad ska man dit in att göra? Det som finns är området utanför detta lilla samhälle. Jag är så övertygad om det är de ställen där historier värda att berätta finns. Det uppenbara, vad det än är, måste bekämpas med hormoslyr. Eller ignoreras av folk från Skövde som skriver böcker som ändå ingen läser.

Jag skulle säga två månader fram till det att jag läser boken. Blir spännande. Och möjligen skit. Men skit kan vara spännande. Vi har alla läst Da Vincikoden.

Åter är detta skrivet på en Logitech K860. Åter känns det inte bra. Det gör ont. Och jag skriver med fingerspetsarna. Det är underligt. Tur att man är dum i huvudet så man testar lite till.

Skövde kan möjligen ha en rättighet att existera.

Skövde är en av två städer som jag känner till hyfsat väl. Fattigt urval om man tänker efter på vilka städer som finns. Men så illa behöver det inte vara.

Jag har skrivit ett antal böcker i och kring de här två städerna. Och de har givetvis alla var bra. … Jag tänker att något måste städerna ha. Det Je n’ai sais quoi som man inte kan sätta fingret på. Humor, jag ber om förståelse.

Jag vill skriva om andra ställen. Skövde känns litet. Berättelserna mina viker ut sig i tid och genre (inte för att jag skulle få för mig att skriva i någon viss) och där sitter jag med tomtar som sköter de underjordiska bäckar som håller ordning på avrinningen från berget Billingen. På 1880-talet.

I senaste boken glider handlingen ut till Älgarås, men dras ständigt tillbaka till Skövde. Och till Mars. Mars … skitplanet, en hel och två halva böcker har handlar om resor dit. Ingenting speciellt händer mellan människor bara för att handlingen flyttas till Mars. Det är bara en ursäkt för att ha en ny miljö att skriva om så att du kan få ord ned på papper. Författarjävel!

Det var till mig själv.

Jag har funderat på att bosätta mig i Portugal. Jag har också funderat på att ha råd att göra det. En liten stuga där, andra dofter, annan natur, annan mat. Och en ny stad att läsa in sig om och låta virrepannehjärnan gå loss över

Frågan jag ställer till världen: för den som inte vet hur Skövde och Mariestad ser ut, och som inte har läst något jag har skrivit, blir mitt läsbara bättre för att det kommer från Portugal?

För det enda jag kan avgöra är att det skulle kosta mycket pengar att ta reda på den saken.

Det jag kan konstatera med bestämdhet är att Logitech 860, tangentbordet jag skrivit detta på, inte passar mig. Det är ergonomiskt och det får mina armar att svida. Möjligen för att jag skriver som en krabba – händerna inåt – även på ett platt tangentbord, möjligen för att jag är vek.

Ny bok igen.

Vad mycket dumt jag har skrivit. Lite av det har varit blogginlägg. Problemet, och det känner väl folk till, är att jag inte gillar tomhet, att det som skrivs ska vara relevant och annars inte är värt för någon att läsa.

Tja, här kommer onödiga ord som inte är värda att läsa: jag har börjat på två nya böcker. Igen. Med andra ord, jag har inte kommit igång med redigeringen av de gamla. En av de nya böckerna har gått in i väggen efter trettiotusen ord. Den blir nog inte något. Den andra, den jag skriver på nu, har något. Även om den utspelar sig i skogarna utanför Älgarås. Femtusen ord om dagen de fyra första dagarna av semestern på den. Sju och ett halvt tusen de senaste två dagarna. Runt tretusen så långt idag.

Det händer saker. Alltid något.

Det trodde ni inte – jag skriver igen

Det har varit slött och slappt och negativt med författandet. Kanske inte för att jag är lat, nog mer för att jag inte har sett meningen med det – jag har svårt att se att jag skulle vilja bli känd för att jag skrev böcker.

Pengarna vill jag så klart ha. En inkomst som inte kommer sig av ett jobb som jag tvingas att ha? Ja, tack. Att inte ha en regelbunden inkomst, att inte behöva ha det, det vore gött.

Så, vad har ändrats? Förmodligen att jag klarat av att börja läsa böcker igen. “Stocks for the long run” och “The Future for Investors: Why the Tried and the True Triumph Over the Bold and the New”, båda av Jeremy S. Siegel har det blivit. Böcker om aktiemarknader och hur dum man är om man rusar rätt in och försöker vara smartare än alla andra. De är inte som böcker jag skriver men de är böcker. Vilket gör det till kanske tio böcker som jag har läst de senaste tjugo åren.

Ibland krävs det nog att man tar ett steg tillbaka och inser att text i längre form är något som folk, det vill säga jag själv, gillar. Mycket internettexter blir det numer, med vilket jag menar artiklar om saker där man egentligen inte kommer ned på djupet med saker, där nyanser slängs åt sidan för att man måste få plats med det grundläggande man vill få ur sig. Man får en tavla gjord av en dator istället för en målad med mening och omsorg av en konstnärssjäl. Lite så.

Hur länge håller detta i sig då? Fan vet. (Om han skulle se till att existera och då också vara en som läste böcker.) Men det är intressant att se fingrarna lösa tankefel som jag gjort för längesedan, att inse att det jag skriver nu är bättre än det jag skrev tidigare – trots att jag inte skrivit något däremellan. Mest intressant är dock att det faktiskt är bra, den texten som är där framför mig på skärmen. Viss talang anas.

Framtiden? Man kan anta att det lär man få se.

Tråkiga fakta är, tyvärr för er alla, också fakta.

Dummare och dummare saker skrivs i tidningar och mest överallt. Personer man känner läser/ser de här sakerna. Och tror på dem.

Åsikter hos folk jag känner skrämmer mig. Det är som att folks hjärnor inte orkar med att förstå att sådant som står skrivet inte behöver vara sant. Lyssna på mig: ord är enkla att få på plats. Ni känner mig. Jag skriver mest hela tiden och om allt. Det betyder inte att det jag skriver är rätt eller riktigt. Roligt kan det dock vara, oavsett sanningshalt.

Om jag skrev om politik, om Donald Trumps förträfflighet eller om hur små händer han har, så skulle folk jag känner förmodligen anse att det är eftertänksamma ord. För att de finns.

Jag säger det igen: ord är enkla och behöver inte betyda något. Lionel Messi kan skruva in frisparkar och det är knappt ens svårt för honom. Jag, och ofantliga mängder andra människor, kan skriva långa texter om saker vi inte vet något om, och du kan älska varje del av det, imponeras av hur vettigt resonerandet verkar.

På något sätt måste vi lära befolkningarna världen över att utvärdera vad som är sanning, lögn eller normalt tvetydigt.

Jag är mycket rädd för människans framtid. Och jag är irriterad över att jag ännu inte har gjort något åt det. Jag vet ju om det. Och jag kan ju skriva, men jag gör det inte för att påverka någon – jag försöker inte att bli läst, jag skriver mest för att.

De här som är som jag – folk som försöker att se mer nyktert och neutralt på det som faktiskt händer, inte på hur det beskrivs – finns överallt. Det de skriver finns överallt. Men det är inte dit man länkas i första hand. För att dessa texter är för tråkiga?

Jag behöver påpeka en sak: tråkiga fakta? De är likförbannat fakta.

Och just det, jag har hämtat min nya stol från Kinnarps nu. Den är … Jag har inte förstått hur man ställer in den än. Små steg.

i väntan på den stol som var … och en bärbar dator

Tjatigt, jag vet. Men en kontorsstol är på väg. Det är sådan utrustning man behöver när man har en röv. Min är inte stor, men den behöver sättas någonstans. Ska man sitta på sin röv och skriva framför sin stora, fina skärm behövs också en dator som inte stänger av sig när den känner för det. Och Lenovo ändrade precis leveransdatumet från plus en månad till minus en månad. Så … om tio dagar anländer min nya slav?

Kontorsstolen är redo att hämta. Ska bara först. Som i att få svar på Covid 19-test. Det går lite sådant i trakten och vill det sig illa är det inte en förkylning jag har. Eller, det är väl bättre med covid om man nu inte mår sämre än jag gör. Det verkar ju försvinna fort när det inte är elakartat.

Så … hemma och syssloslös. Inte helt sant, jag kan studera hur aktiemarknaden biter sig i rumpen, funderar på vad som är upp och ned och när alla härliga stödpaket kommer. Det som såg så bra ut. Och så går folk och blir än mer smittade (vilket alla sa skulle hända inför och under vintern), så får man väl inte ha det. Världen, lyssnar du nu? Det är elakt av dig. Om du ändå lämnat någon varning … Ah, just det. Alla säger och sa att det som händer var just det som skulle hända. Ibland så.

Lite skrivande blir det. Men det är segt. Hjärnan gillar inte Å lite mänskor just nu. Den vill ut på strövtåg på annat skrivande. Men det börjar att lossna, kvaliteten i det jag gör börjar att finnas där igen. Mer exakt, jag börjar åter uppfatta det jag gör som bra. Ibland så.

kontorsstolen som sänkte en karriär

Helt magnifikt detta, att kunna skriva på sin lilla blogg. För det har inte gått att logga in på den. (Bästa ursäkten för att inte skriva något, för övrigt.) Men nu sitter man här och världen är öppen.

Det är den också för att skriva böcker. Så, vilka undanflykter har jag nu? Åh, den där kontorsstolen. Det vill sig inte att skriva på en en laptop och den stol jag har nu gör att ryggen bryts i tu. Så … jag borde börja skriva på något nytt. För skriva på en bärbar fungerar faktiskt. Det är det här med att redigera som inte vill sig.

Och det är väl ursäkterna som är. Jag är: omotiverad och lat. Och Trump och så vidare. Världen är liksom för mycket just nu. Usch på den. Och i kragen tag på mig själv. Jag får väl fixa världen. Eller välja att skita i den för ett tag.

WordPress – igen.

Jag vet inte om det är jag – vilket det brukar vara – men wordpress blir sämre och sämre. Jag kunde låta bli att klaga men jag känner inte till nåt bra alternativ som bloggplattform. Dessa block … Skriva i block? Det gör inte att det blir enklare att skriva. Vilket liksom är fel.

Det är möjligt att man kan ta bort blocken och skriva mer normalt. Det är möjligt. Men jag hittar inte nåt sätt. Och jag ska, om det nu alltså skulle vara möjligt, alltså behöva leta efter en möjlighet att inte skriva på ett dingdong-sätt?

Det finns nåt som heter: låt en text vara en text vara en text vara en text.

Skitsamma för nu. Det är inte så att jag bloggar vidare mycket.

För att?

För att jag inte kunde logga in på wordpress. Det går inte – så vitt jag förstår det – att logga in i wordpress om du ska ha sajten säker. HTTPS nån? Kakor nån? Jag vet, jag har säkert fel.

Och skitsamma. Ingen läser bloggar. De är bara ställen från vilka man länkar sig vidare till reklam i videoform.

Bitter? Förvisso. Det är det här med min kontorsstol. Tillbakalämnad, konstigt säte. Ny beställd, en månad bort. Helvete vad störd jag blir av sånt. Med.

Kinnarps.

Intressant detta med stolar. En bra en gör att man skriver bättre. Det underlättar sedan om man även sätter sig i den. Men den slapphet som minsann satte in under semestern och den månad som gått sedan dess börjar släppa nu. Go, Kinnarps! (Inte lika sugen på fakturan som dimper ned vad det lider. Men vad fasen, man är författare, man är väl rik?)

Skriver på? Osäkert, fladdrar mellan projekten. Jag är för nära Å lite mänskor – om gudar och dumma mänskor – som jag jobbade på under sommaren för att kunna se vad som behöver göras med den. Men vad att ge mig på under tiden att hjärnan bearbetar den boken? Det lutar åt en ny novellsamling. Det brukar ju bli en sådan.

Jag menar, man måste ständigt producera annars har man inget att låta bli att ge ut.

om gudar och grisar

Det är dumt att skriva när man vet vad man gör. För man förstår när det inte är läsvärt. Man hoppas därför att man är kassare än man tror på att avgöra vad som är bra.

En bok över sommaren skrevs igenom några gånger. Helvete. Den skulle rättas till lite lätt och sedan läggas undan. Men nu sitts det här och funderas på gudar och grisar.

Jag upptäckte en sak. Freja var ihop med Oden. Typ. Hon levde med nån Od men tydligen ska denne egentligen ha varit Oden. Tyvärr skulle det här komplicera det jag skriver lite väl mycket så jag låtsas nog om att jag inte vet det jag vet. Om det nu skulle visa sig stämma.

En bra sak med att skriva om gudar? Allt är skrönor och påhitt så ingen kan komma och klaga på att man skriver så eller så. Vad gäller asagudarna så finns det inte många källor om dem. Vilket betyder att några få källor, två, skulle vara exakta och rätt? Det är sällan så att en författare i gammal tid är bombsäkert objektiv i sin beskrivning av saker. Det finns till exempel en bibel som har flera författare som skriver om samma sak. Och som då inte är överens inbördes.

Skulle bara ventilera frustration. Egentligen över att jag inte kan beskriva hur rädd en viss gud blir inför en viss gris. Nej, inte Särimner. Vi pratar om Sture, härskaren av Billingen.