Fördelen med att ha många böcker att skriva på samtidigt, den stora fördelen, är att du egentligen aldrig blir klar. Slutpressen på dig själv finns inte där. Jag gillar det. För när jag är klar måste jag lämna ifrån mig mina verk.
Vilka inte är bra. Hela vägen igenom. Jag märkte det igår, med Å lite mänskor, ett verk som mest är värk. Boken är inte bra. Den skrevs som … ett sätt att skriva på? Det var mer en uppställning av hur man skulle kunna skriva om gudar och om hur dumma de var. Och att mänskor var än dummare. (Det var också boken som fick mig att börja skriva “mänskor”. En stavning som är så mycket bättre än den etablerade. Den säger att mänskor är mänskliga, det vill säga gör fel.)
Så jag sitter här med en av böckerna och sliter. Det går … framåt? Lite åt det hållet rör det sig allt. Men det går också nedåt. För det blir sämre och mer komplicerat ju mer jag skriver. Det karaktärsdags, få folk att fatta hur karaktärerna är. Jag tycker det är klart redan i första genomskrivningen, gängse person säger att de vill ha mer. Med andra ord: jag tillbringar min lediga tid med att skriva folk på näsan.
Jag sitter också här i min lägenhet och letar efter sätt att inte göra det jag precis sa att jag gjorde. Men det är så svårt. Ingen skulle klara av att läsa mina böcker, i alla fall inte att gilla dem, om jag skrev som jag egentligen vill skriva. Å andra sidan skriver Kafka som Kafka gör och böckerna är bra. Även om då inget såldes medan han levde. Och jag vill inte sälja. Men jag vill så klart ha pengar. Pengar är bra.
Man kan köpa hus för dem. Något som drar i mig, iväg från skrivandet. Kommer det att bli av? Förmodligen inte. Ett hus, okej, roligt. Men då behöver jag köpa en bil. Och det skulle då bli en elbil. Vilket kan kosta som ett halvt hus om man hittar ett litet billigt ett.
Jävla bokstäver. Livet vore enklare om ni inte fanns. Och om Corona och Putin inte dragit upp priser på halvledare.