Polen, ett land av gruvingenjörer

Jag hoppas att något vettigt kommer av min polske gruvingenjör. Han kommer in i handlingen en tredjedel in i boken och tar stor plats. Till stor del kommer han som en symbol för omvärlden, och senare som symbol för intolerant religion. Men han är också där som gruvingenjör.

Tror ni att han gör någonting som gruvingenjör? Han gör ju inte det. Han är mest där och går i fackeltåg. Samt blir tokig. Innan han avfärdas från staden och glöms bort.

Jag måste ha in mer gruva. Han känns väldigt tunn nu.

Faktiskt… kanske ska han strykas helt. Jag kan väl hitta en murare istället.

framåt, raske män med stubbat skägg!

Jag har lyckats att intressera för Klumpen igen. Denna bok som inte vet om den är rolig eller spännande, eller, hemska tanke, orginell. Låt oss hoppas att det blir lite av varje.

Fyrtio sidor av runt 240 är genomskrivna. Det som är bra är att hela sidor har ändrats. En episod där kommunalrådet sket ned sina byxor är kvar men är mer smakfullt beskrivet. Jag önskar att hela boken var mer smakfull, men jag skriver inte så. När vi kommer till den djupt religiöse polacken är jag osmakligt stereotypisk.

Men det är sådana saker som ska behandlas.

Jag tror och känner att det går framåt nu, att karaktärer bli mer definierade och att handlingen blir mer och mer förståelig. Jag har ett stort problem med själva grundgrejen runt Klumpen, huruvida den spelar roll för kommunalrådet eller inte. Men jag kommer närmare. Om jag tror att det kan bli en vettig bok av det hela? Nej.

Men just nu känner jag att jag behöver skriva igenom boken. Efter att jag sedan lagt den åt sidan för att mogna måste jag så välja vad jag ska göra under semestern. Förutom att se på fotbolls-VM.  Jag kan skriva igenom den här boken Klumpen igen. Jag kan skriva boken om Börstorp. Och jag kan göra det jag för mitt sinnes skull behöver göra: skriva en ny bok.

Det skulle bli tredje sommaren som jag skriver en bok på tre veckor. Nej, fjärde sommaren. Den första boken blev inte bra och jag tror inte jag kommer att göra den publicerbar någon gång. Den andra, den om Börstorp har kvaliteter, och den ska ges ut, om jag så ska göra det själv. Och den här boken från förra sommaren, den har fortfarande chansen att bli något värt att fortsätta med.

Förutom Börstorp var böckerna, och några noveller mitt i övrigt slit, skrivna totalt utan planering. Det var underbart, rensade hjärnan, var pur kreativitet.

Vi får se vad som händer. Men för psykets skull vore det bra att ge sig på en ny, oplanerad bok.

Vi får se.

karaktärerna ändrar namn, av egen vilja

Jag upptäckte idag att en Håkan blev till en Henrik Holund. Jag vet inte varför. Vi genomskrivningen har jag halkat in på en mer levande stil, vilket jag räknar med. Men att namnen skulle vilja ändra sig? Jag skulle så gärna vilja förstå hur min hjärna fungerar.

I de fall den fungerar.

Jag insåg idag att för tredje boken i rad så är jag fascinerad av ett visst stängsel som ett företag tillverkar. Det sliter sig in i berättelserna. … Kanske är det helt enkelt ett riktigt bra stängsel. Och jag fick till en fin bild: ett alldeles för lågt stängsel för ändamålet sätts upp av entusiastiska arbetare medan en garnision soldater sitter på röven och ser på. De skulle gärna hjälpa till, men det får de inte. De får ju inte ta del av det civila samhället. Åtminste inte i min bok.

För övrigt verkar folk på twitter inte förstå när de går över gränsen och blir främlingsfientliga. Man blir mörkrädd.

tredje tangentbordet för iår

Två tangentbord badade på ett år. Så… tretusen spänn per år på tangentbord. Börjar kännas onödigt.

Men jag gillar det skarpt, så det blir inte av att jag köper nåt annat. Vi pratar om Logitech K800. Mmm. 

Det är lagom följsamt för att min aphjärna inte ska bli arg på att det inte gör som jag vill och i samma takt.

Varför jag spiller vatten på det? För att jag är en idiot? Men det kan vara papper den här gången, ludd som gjorde det. Det såg skitigt ut och jag skulle ned och pilla. Och några timmar senare inga fler “y”. Tio minuter senare ett nytt tangentbord beställt.

Det här med att skaffa mig en backupdator känns allt mindre korkat. Det sagt, jag skriver det här på en bärbar dator, och det är alltid den jag skriver på. Om det är via en stor skärm eller inte. Men i alla fall. Kanske en Thinkpad till.

Hur som! Det har varit skrivande av låg kvalitet och hjärnarbete på än lägre nivå. Jag kan inte hitta glädjen i att läsa andras eller eget material – och kan inte avgöra vad som är bra. Jag brukar kunna detta, se på en text vad som saknas och vad som är lysande. Så jag brukar kunna läsa precis vad som helst och tycka att det är njutbart. Just nu är allt bajs.

Och det jag skriver, när jag väl försöker, blir inte mycket bättre. Eller är det bara så att jag inte kan just avgöra vad som är kvalitet längre. Kanske skulle jag skriva och allt skulle vara perfekt? Det finns en möjlighet att det kan vara så. Den är i och för sig rövigt liten.