Liverpool är hårt mot författarlivet

Aktier. Ni vet, de där andelarna av företag som vi förlorar pengar eller nojar oss över att förlora pengar på. De är monster när det kommer till att ändra folks hjärnor. Att läsa på “aktie-twitter” är som att titta på apor som grupprunkar.

Jag läser inte mycket på twitter.

Men likväl, jag orkar inte hålla isär mina nyheter därifrån och jag har författare och intressanta personer i samma flöde som folk som yttrar sig företags olika inneboende kvaliteter. Människor höjs till gudar för att de är så duktiga… hrm, för att de SÄGER att de är så viktiga. Det är som att man inte kan förstå att nån kan göra en egen kurva och säga: “Titta, jag är Gud, jag tjänar pengar! Fyrtio procent om året!”

Man vill kräkas. (Och, ja, mina egna innehav gick ned idag. Förutom två som jag verkligen inte förstår varför de gick ned. Men jag är väl korkad som inte klarar av att analysera på ett vettigt sätt en aktiemarknad som samtliga andra inblandade alltid har helt rätt om. Det måste vara så.)

Skrivande har inte varit igång överhuvudtaget. En Liverpoolförlust, följd av en Liverpoolförlust fick mig att tappa sugen på det mesta. Det händer emellanåt. Jag har lärt mig att hålla mig ifrån skrivandet när det händer. Jag kan alltid producera ord, men jag kan inte alla gånger få kvalitet i dem. Ungefär som det här inlägget.

Det är också den eviga frågan om hur pass boken jag redigerar egentligen är läsbar. Jag skulle säga att det är en fråga om perspektiv. Fel ord. Letar efter bättre. Subjektivitet? Att skriva så koncist som jag har gjort får många att tycka att boken är färglös. Men jag skriver inte deckare, jag behöver inte tulpaner i varje vas eller ett häpnadsväckande motorljud i hjältens SAAB.

Men jag behöver få tummen ur.

Plopp.