Värt att försöka få en bok utgiven?

Ouäsch.

Fint ord? Jag funderar på om det är värt att försöka att få en bok utgiven. På ett personligt plan menar jag. Försöket i sig lär innebära många refuseringar och ångestfyllda mejlöppnanden. Och skulle boken bli utgiven skulle det bli elaka såväl som fina rescensioner. Och vill jag åt dem?

Jag vill skriva en bok som jag själv vill läsa. Så att få en bok publicerad handlar egentligen om pengar, om att synas och om att få dela med sig av en bra bok.

Men för att få en bok läst behövs den kanske dummas ned en aning. Det vill säga, min ord behöver anpassas till läsarens uppfattning av världen. Och får läsaren inte samma uppfattning som jag av en bok, då vete fan om jag vill att den ska läsa verket.

Givetvis, allt detta är ju ren lathet och en önskan om att kunna smyga undan och slippa få spö vid ett misslyckande. Men i alla fall.

Nog uppskjutet för idag. Dags för teve.

Oups.

stora delar av boken behöver snaggas

Nio procent kvar av den första genomgången på boken. Det är hårt, det tar tid och det deprimerar. Låt oss hoppas att det leder fram till en vettig bok till slut.

Jag har hittat ett långt avsnitt av boken där jag beskriver en person som jag helt glömt av. Vi pratar tio procent av boken ungefär. Det är Agneta Jönsson, utrikesministern som nu är statsminister, som ska till Skövde för att göra upp om pelaren med Skövde. Det vill säga, hon tänker säg att den är statens och att staden får finna sig i det. Hon blir dock alltmer nojig ju närmare staden hon kommer.

Den kvinnan… Jag undrar hur bokens handling egentligen fungerar. Jag skrev den utan plan ås jag borde inte vara förvånad. Men likförbannat sitter jag nu här och undrar vad jag har skrivit. Det är det stora, hur handlingen ska inramas. Det finns en logisk start, men jag har misslyckats att driva den starten ut till den egentliga handlingen. Det handlar om en pelare, tror man. Men det handlar om staden och om hur vårt kära kommunalråd hanterar den.

Usch och blä vad slit det här kommer att bli.

Men om några dagar kommer jag att få först läsa boken i eboksformat och sen kunna skriva ut den för fysisk slakt. Det är då jag kommer att kunna se om det är något att ha. Jag kommer äntligen att se helheten och vilka delar som ska bort och vad som behöver komma till. Det kommer helt enkelt att bli roligt. Det som finns skrivet kommer att bli bättre. Om det blir bra, det tror jag inte. Inte än. Det ska skrivas om. Och skrivas om. Och skrivas om. Det ska skrivas om också.

Kanske behövs en rast däremellan. Jag har trots allt en, vad jag tror, bättre bok, som ska gås igenom också.

Och här känns det som att jag är en pingisspelare med mig själv. Den enda boken, Börstorp, visar hur sur och elak Skövde är som stad. Den andra är mer en kärleksförklaring. Kan det vara så att jag spelar ett nollsummespel, att jag känner att jag kan dra ut svängarna mer om jag får bolla på det viset?

Oavsett. 91 procent. Whoppie! Om det bara inte varit en före detta utrikesminister som står där i sin hemvärnsutrustning och förvirrar handlingen.