kvalitet och uselhet, uppfattningar går i vågor

Som så ofta så handlar mitt skrivande om att klara av att läsa. Jag pendlar mellan att instinktivt hata allt skrivet till att kunna ta det lugnt och klara av att ta in den kvalitet som kanske trots allt finns där. Är jag riktigt avslappnad kan jag klara av att ta mig flera sidor fram i en deckare utan må dåligt.

(Deckare är inte alltid dåliga, tror jag. Ville bara påpeka det. Och att jag inte kommer ihåg om jag nånsin läst en bok som klassificeras som deckare. Vad jag vet är att de böcker av den typen som jag försökt att läsa det senaste året har varit tomma på ord som satts i vettig ordning efter varandra. Och jag vet, det är jag, det är inte du.)

När jag då läser mig själv när jag i denna nedsving i humöret så blir det inte roligt. Allt jag skriver är talanglöst och ointressant. Det är det ofta, men jag brukar också blanda upp det med läsbara stycken.

Just nu, 80t (tusen, jag vet, jag kan inte låta bli att skriva så, det är från min finansblogg) ord in i boken har jag haft svårt att läsa igenom det jag skrivit. För nån vecka sen, när jag läste samma del av boken, så tyckte jag att det var fyndigt och intressant. Till och med språket var klart och piffigt.

Spänningen stiger. För när jag lägger ifrån mig boken, låter den mogna och tar upp den igen, kommer den att vara rent dravel då med? Jag har verkligen ingen aning. Fast jag vet att jag skrev in en björn i den här boken. Också. Och det är ju alltid nåt att roa sig med, fundera på varför jag alltid ska ha med en björn.

 

björn1

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.