vilken ände nyper man bäst boken i?

Varför inte skriva lite hårdare än jag gör nu? Jag menar, mer än inget är ändå ett minimum.

Jag erkänner, det är hårt att få igång det igen efter semestern. Jag läste igenom boken jag skrev, Klumpen, och kände att den måste ligga, jag måste få mer distans till den innan jag går in och pillar. Men jag tittade då på boken jag skrev innan, Börstorps, och tyckte att den sög. Vilket jag inte tyckte för några månader sen.

Frågan lyder: hur länge kommer de att behöva ligga den här gången för att jag ska kunna redigera i dem? Jag är inte lat, det är inte det. Men jag måste hamna i ett läge där jag ser ”rätt fel”. Den största skräcken är att gå in och slakta i boken och sen upptäcka att jag gjort den sämre.

Jag vet inte vart jag ska börja, med andra ord.

Jag skulle kunna skriva fler nya grejer, det är alltid en möjlighet. Men det är också en undanflykt.

Nu finns det en bok till, Whooosh!, som jag skrev innan dessa andra två. Men den är annorlunda och jag tror inte att nån nånsin kommer att uppskatta den. Bara därför känns det… tungt att ge sig på den. För jag vill skriva en bok som jag känner kan ges ut nu. Bara för att. Jag tror fan att jag insåg det precis nu, att det är det jag vill. Jag vill att nån ska fatta hur bra jag egentligen är.

Och problemet är just detta, att jag skriver bra. Hade jag helt saknat talang kunde det väl kvittat om jag skrev och sen la på kammaren. Men ju fler böcker jag läser desto mer inser jag att inte bara är lika bra utan att jag ofta är bättre. Märk väl, jag har alltid fel i allt jag säger; och när det gäller att ha åsikter om hur saker skrivs så är jag rentav elak mot andra. Men nåt kan jag. Jag kan beskriva saker, jag kan skriva så att det går undan för folk när det läses, att de inte vill lägga ned boken.

Bara det att jag skriver på ett svårt sätt. Jag vill inte skriva på det sätt som man ”ska” skriva. Inte alltid. Ibland måste ett textstycke få slippa hooks. Ibland måste en text få vara intelligent, behöva kräva nåt av läsaren. Trots allt är läsaren den intelligenta av oss två: den personen läser ju bara, medan jag slitit i år med att skriva boken.

Så där. Drivel och dravel från en författare som inte vet vilken ände som är bäst att attackera först.

ett hårt skrivschema?

Planera sitt skrivande. Kan det vara nåt? Kampen inom mig mellan att fortsätta att jobba och att skriva på heltid fortsätter. Fördelen med det ena är att det ger pengar. Det är en bra sak. Man kan överleva då. Det andra har fördelen att det ger mer tid att skriva.

Men det finns en fajt till: aktier vs skrivande. Med hatkärlek till aktier tittar jag på framtiden och tänker att, nån gång… Drömma kan man ju. Men hur mycket tid ska jag lägga på det intresset? Ju mer tid desto mindre korkade affärer gör jag. Samtidigt tar det då tid.

Så, jag har en plan… Av nån outgrundlig anledning har jag köpt mig en ettårsprenumeration på en aktieanalystidning. Om inte annat kan jag se hur andra resonerar och jämföra detta med mitt egna taffliga bökande med siffror, slantar och omöjliga profetior på en börs som förr eller senare kommer att ta livet av allas våra plånböcker.

Och denna tidning kommer på lördagar. Så, jag tänker, bara aktier på lördagar? Ett kakelglashårt NEJ på att inte ens tänka på pengar eller företag förrän på lördagen? Sen kanske man behöver handla, och då får det bli under veckan när börsen är öppen. Men jag köper sällan, så det är inget att tjafsa om.

Detta skulle ge mig total frid att ha ångest över mitt skrivande i sex av sju dagar per vecka. Och DET är fan inte dåligt. Mmm, ångest.

bokrecension: Skogen vi ärvde

Det går verkligen sådär med att inte skriva. Det går även bra att inte läsa. En bok har det blivit de senaste dagarna. En kort bok. Men extremt bra skriven!

Skogen vi ärvde av Eva-Lotta Hultén

Jag ryckte åt mig boken ur den lilla “skogshyllan” på Skövde Stadsbibliotek.  Jag behöver göra research om lagar kring skogsbruk och landutsnyttjande. Varför inte bara ta första boken?

Den handlar om sättet vi utnyttjar skogen på, en lägesrapport om timmer och skogsvärde och hur de står mot varandra. Trevlig sak, och skriven med mycket bra stil. Journalistiskt glasklart, kan man säga.

Kommer boken fram till nåt? Det vore väl att ta i. Men den är inte heller ute efter det. Den är ett konstaterande att över att urskogen är väck och att det är för mycket frihet för skogsägarna för skogens eget bästa. Vi är inte tillräckligt långsinta när vi själva bestämmer, och vi får låta staten eller en smartare mer upplyst version av oss själva ta besluten.

Mycket bra stil. Läsvärd? Jupp.

 

 

Vilken bok ska jag redigera?

Jag har överlevt sommarens bokskrivning, ett verk som i brist på bättre kan kallas för Klumpen. Den har säkert haft många andra namn, inget som har haft mer med vad det slutgiltiga namnet att göra än detta. Tanken sträckte sig inte mycket längre än att jag skulle skriva boken. Och sen dö en vecka. Varpå livet med kockjobbet skulle ta vid och man fick slita åt sig timmar att skriva igen.

Och det blir väl så. Men vilken bok? Jag har åtta böcker liggande, alla med saker jag gillar hos dem. Valet ligger dock  mellan boken jag skrev nu, boken jag skrev innan denna och en bok jag hann börja med däremellan. Om jag la ned all kraft på den jag enbart påbörjat tror jag att den skulle bli den bästa. Men det är för fegt att skriva på den. Då skjuter jag upp redigeringen och därmed slutförandet av böcker.

Och nu ska en bok slutföras igen. Det var femtio-tjugo år sen sist, och jag känner att nu får jag ställa mig bakom nåt jag skriver igen. Så… redigera min bok om Klumpen eller min bok om Börstorps slott? Kunde jag svaret skulle jag vara lyckligare än nu.

nu: kollaps

Det kan väl ingen tro, men nu är boken skriven. Under arbetstiteln “Som om nån kastat en potatis på staden Skövde” har tjugoen dagars slit gett vad som mycket väl kan kallas en bok. Handlingen var inte planerad innan jag började och den har skapats genom ständigt framåtfall, ständig avsaknad av trygghet.

Ofta är det bästa att gå rätt på.

Nej, du får inte läsa den. En genomgång för att göra den förståbar får det bli först. Och det om några veckor. Först väntar en dryg veckas semester och sen ytterligare en genomgång av den förra boken. Ska vi säga att den som har den plågsamma genen och vill läsa kan få provläsa verket om två-tre månader?

Ska tilläggas att den tillfälliga titeln inte har nåt med handlingen att göra, att den till skillnad från handlingen är ord som inte ligger i nån meningsfull ordning.

Nu: kollaps.

kvalitet och uselhet, uppfattningar går i vågor

Som så ofta så handlar mitt skrivande om att klara av att läsa. Jag pendlar mellan att instinktivt hata allt skrivet till att kunna ta det lugnt och klara av att ta in den kvalitet som kanske trots allt finns där. Är jag riktigt avslappnad kan jag klara av att ta mig flera sidor fram i en deckare utan må dåligt.

(Deckare är inte alltid dåliga, tror jag. Ville bara påpeka det. Och att jag inte kommer ihåg om jag nånsin läst en bok som klassificeras som deckare. Vad jag vet är att de böcker av den typen som jag försökt att läsa det senaste året har varit tomma på ord som satts i vettig ordning efter varandra. Och jag vet, det är jag, det är inte du.)

När jag då läser mig själv när jag i denna nedsving i humöret så blir det inte roligt. Allt jag skriver är talanglöst och ointressant. Det är det ofta, men jag brukar också blanda upp det med läsbara stycken.

Just nu, 80t (tusen, jag vet, jag kan inte låta bli att skriva så, det är från min finansblogg) ord in i boken har jag haft svårt att läsa igenom det jag skrivit. För nån vecka sen, när jag läste samma del av boken, så tyckte jag att det var fyndigt och intressant. Till och med språket var klart och piffigt.

Spänningen stiger. För när jag lägger ifrån mig boken, låter den mogna och tar upp den igen, kommer den att vara rent dravel då med? Jag har verkligen ingen aning. Fast jag vet att jag skrev in en björn i den här boken. Också. Och det är ju alltid nåt att roa sig med, fundera på varför jag alltid ska ha med en björn.

 

björn1