en sjö som ändrar utseende i verkligheten

Semesten är här, vilket innebär tre veckors skrivande, 100t ord och sen en vecka av darrningar, svettningar och vilsen återhämtning. Hur det går? Jo, jag har problem, bland annat med en sjö.

Om jag inte hade haft problem hade livet varit bra underligt, för jag har ingen plan, ingen idé bakom boken utan faller framåt, skriver min historia och låter den veckla ut sig bäst den vill. Vi kan väl dölja vad den handlar om än så länge, för det känns nästan pinsamt just nu, den är banal minst sagt. Men kul på sitt sätt. Och det brukar infinna sig djupare meningar bara man skriver på.

Problem med en sjö? Jag, och jag ger mig inte förrän trakten är väl beskriven, det vill säga jag har fått en bok utgiven om den, har placerat handlingen i Skövde där jag bor och kring en sjö. Nåt händer i den. Och där sitter nu jag och skriver, speedad på kaffe och med entusiasmen pulsande i hjärtat – det går bra! Sen tar jag en promenad, och inser att sjön inte alls ser ut som jag tror att den gör. Och jag ser sjöfan fler gånger i veckan.

Bland annat var jag övertygad om att där fanns två öar sammanbyggda med gångbroar. Det fanns en. Jag märker också att sjön är bra mycket mindre än jag trott. Mina mått när nån simmar stämmer inte. Avrinningen från sjön går inte den väg jag tror.

Och jag börjar ifrågasätta allt jag har skrivit.

Trevlig semester på er!

Karstorpasjön

tre dagar till bokstart

På måndag ska jag tillbringa tre veckor med att skriva en bok. Och jag vet inte vad den ska handla om. Gillar läget!

Jag har en idé, den om solfarmen, och det kan hända att det blir den. Men jag har en annan om ett kommunalråd som hanterar att det dimper ned vad som verkar vara en utomjordisk rymdkapsel i hennes lilla stad som också lockar.

Mest lockar som vanligt att smälla till och skriva precis utan idé. Det ger en total frihet och en känsla av överlägsenhet när jag sen läser boken och upptäcker att vissa saker minsann är läsvärda.

Vet inte helt vartåt det barkar. Men det barkar!

Ha en trevlig sommar, kollegor!

novell eller roman… eller hängmattan?

Gött med en blogg som ingen läser. Det är lite grann som att ha en outgiven bok (eller sju). Friheten är total, ansvaret är noll. Sen är det ju inspirationen då… Men sånt är livet, man kan inte få allt. Den dagen, och den kommer möjligen nån gång, när man är rik och berömd, hur kul kommer livet att vara då? Inte särskilt, antar jag.

Så, jag har ett problem. Jag försöker att strukturera upp den nya boken “Jeanette och solfarmen”. Jag har början, jag har har olika vägar handlingen kan gå och jag har ett fint slut. Men däremellan har jag ett val mellan att fylla ut det till en bok eller till en novell. Det blir inte sämre om det blir långt skrivet, enbart annorlunda.

Och vilken nytta har jag av en novell? Ingen läser såna – vad jag känner till. Så, då är frågan, spelar det nån roll om nån läser vad jag skriver? Tjena, den frågan är lurig. Jag vet inte, för ingen läser. Så jag vet inte hur min reaktion skulle bli om nån kom fram och knackade mig på axeln och sa att att “Gosse, den här berättelsen är minsann lysande”. Förmodligen skulle det vara positivt, man är ju bara människa. Alltså borde det jag skriver bli en bok och jag borde ge ut den. OM nu novellen och boken skulle vara lika bra. Det KAN ju vara så att jag bara övertalar mig om att boken skulle bli lika bra som novellen.

Gaaah! tror jag bestämt är ordet.

Det finns en karaktär som jag älskar. Jeanette själv är den elakaste människan jag har träffat på i mina tankar och hon behöver plitas ned på papper. Boken skulle räcka, skulle fungera enbart som en studie i henne, om man säger så. Och sen de andra, och sen lurendrejeriet som sker i intrigen som ingen riktigt är med på – och så den magnifikan storslagenheten hos den onde Jörgensen, investeraren i det hela, som står där med brallorna nere men bara tar det som ett misslyckande vilket som. De ser det på olika nivåer, de som är med i boken. Samma skeenden olika bakgrunder finansiellt och filosofiskt.

Okej, jag har övertalat mig själv: det hela ska skrivas. Det kan inte planeras, om det skeendet är över några veckor så är det så. Om jag tvingas till tillbakablickar (nåt jag skyr som pesten) så är det så.

Dåliga bloggar, oigenomtänkta, i alla fall – det gäller DIG!

Hallå! Här är han, mannnen med de underfundiga texterna som han borde skriva fler av. Alltså, det här med bloggande. Jag har funderat på om man på nåt sätt skulle kunna rädda det hela. Jag menar nu rädda det till att det blir “som det var”, att det blir som jag vill ha det.

Jag har en blogg inom ekonomi – anonymt skriven – och det är såna bloggar som jag läser mest av. Det finns mycket få bloggar som har nåt egentligt innehåll. Man verkar känna att man måste förklara ekonomi för att alla, för tusende gången. Man förklarar vad en kapitalförsäkring är, man ger exempel på stabila bolag, man rankar nätbanker, man ger listor till den tjänsten och den tjänsten. Och sen kommer inläggen som egentligen är sammanfattningar av nyheter som man läst i en eller annan tidning. VAR ÄR SJÄLVA INNEHÅLLET?

Jag vill se nåt jag inte ser nån annanstans, inte nyheter som dras in från nånstans. Jag vill se tänkande och reflekterande och rapporterande som är orginellt. De websajter jag har haft och de bloggar jag har skrivit har varit försök att vara mig själv och att… tja, tänka själv om vad jag nu skrivit. Att det sen ofta blir ogentänkt skrivande för att den bränner i fingrarna, jag är okej med det. Hellre skrivklåda än rapportering och STANDARD.

Över detta har vi det ständiga länkandet till hitåt och ditåt för att få trafik och att ställa sig in, för att bli sedd. Det är jävla sätt egentligen, ställa sig in hos andra, krypa upp i knäet på dem för att säga “se mig”. Ibland blir man ombedd att byta länkar med nån, det vill säga, att ha nåns bloggar i kanten på sin – som om man läste den. Det är lurigt att säga nej, för man vill ju inte vara otrevlig. Men i alla fall. Och runt detta har vi reklamen. Piss och pest och senapsgas. Jag förstår att den finns där, klart jag gör. På vissa tjänster, som wordpress.com och blogger så är tjänsten gratis och då får man såklart betala för detta med störande reklam. Helt okej. Men när man lägger in länkar själv, för att sälja saker som man får nån enstaka procent på och när man skriver inlägg som mer än reklam än nåt annat; när man är dum i huvudet… Jag kan förstå det i de fallen när det verkligen ger en inkomst. Om jag kunde få tusen kronor i månaden på att sälja ketchup genom att ha en länk på sidan av bloggen skulle jag göra det. Men oftast får man inte ens nån inkomst från all sin pynt med reklam, kanske tio kronor på ett år. I det lägena: ta bort skiten.

Usch, vad jag är ilsk idag då. Har inte skrivandet gått så bra? Det har gått långsamt men bra. Har du kanske ont i magen? Nej, men ont i foten. Mitt experiment med att springa var tredje dag och att öka sträckan med femhundra meter varannat pass har nu i två veckor gått in i ajaj-territorium. Min vrist/fot har gått åt skogen detta försök med löpning också. Bara att hugga av den.