nyheter på vettigt sätt

Vore det inte trevligt med en sajt där det fanns relevanta nyheter om världen? Det vill säga, där man slapp upprepade nyheter om ämnen. Ja, det är hemskt att det är ett bombdåd där eller där. Men vi är inte idioter, vi förstår att det har hänt, för vi har läst det. Vi tjänar inget på att vara uppdaterade med vad som händer. Det är en fix vi får bara, nåt som ger oss glädje i vårt nyhetsberoende.

Jag inser att många tänkt på det här sättet och jag inser att många lär ha försökt att ordna en sån tidning, en sån sajt. Och det värsta: jag inser att det redan finns sån sajter. Men… jag kan inte hitta dem. Och det rätt penis med världen när det viktiga är gömt i en flimrande fasad av vad som händer i världen runtom.

Snälla, ge mig det viktiga och inte bilder på hur världen är. Ge mig folk som tänker, inte upprepar rapporter.

Sjysst.

det som skrivs när jag behöver skriva

Ibland vill jag inte skriva på nån av mina böcker. Men jag känner en viss skyldighet att inte låta fingrarna och hjärnans samarbete vila. Då kan det hända att jag skriver nåt, bara för att. Det trillar fram de mest underliga saker när tankarna just inte har nåt mål att nå. Det här skrevs under den senaste halvtimman idag, i väntan på Champions League-fotboll på teven. Heja Bayern!

 

Smör

En bok om det förenklade livet

Timmer flottades nedför Dalälven tills älven tog slut. Sen tog älven slut som färdväg och övergick i långtradartrafik. Till sist, och det är nu det, så har i stort sett slutat att använda trä till så mycket.

Tre fräcka meningar som i och för sig betyder mycket men som knappast för med sig mycket information.

Det finns ett värde i att kunna kommunicera ordentligt i det skrivna ordet. I många tidningar så är man bra på det. Brittiska The Guardians Barry Glenndenning är fantastisk, och läsvärd även för de som inte gillar det gröna fältets schack. Det uttrycket betyder att jag pratar om fotboll. Uttrycket är fint men säger inte mycket till nån, det är en utsmyckning mer än nå egentligt värde. Så, ska jag använda det måste jag väga det coola med namnet mot att det just bara är en längre omskrivning av vad jag menar. Men vi kommer till det.

Tidningar klarar av att kommunicera. Men hur är det med våra upphöjda romanförfattare? Alla är olika, men visst dansar alltför många med orden istället för att sätta ned foten och säga det de egentligen vill säga. Kanske är problemet att de inte vet vad de vill säga? Kanske finns det inget problem, då en skönlitterär bok ska upplevas och inte brukas till nån nytta.

Har i hängt med så här långt? Känns det bra? Sitter ni fint? För den här boken handlar inte om detta, den här boken handlar om smör. Det kan man se på rubriken.

Jerry Aronsson var nästan två meter lång. Det innebar att han hade slagit i huvudet i otaliga av de torp han besökt på sin jakt efter ett skrivarnäste. Han var inte journalist och han närde inga författardrömmar, men han var ute efter ett ställe där han kunde fokusera sig och få nåt gjort. Han var osäker på vad han ville åstadkomma, men han visste att han ville försökte.

Han var fyrtioett år. Gammal. Det innebar att han ingen längre såg nån framtid i honom men också att världen inte längre ställde krav på honom att bli bättre. Självklart ställde man krav, man förväntade sig bara inte att han skulle leva upp till dem. Han kunde äntligen, för första gången sen han blivit vuxen få ta hand om sig själv och ingen skulle bry sig.

Tre-fyra hus slog han i huvudet på och gillade. De hade det andra saknade: ett pris som innebar att han kunde växla in sina surt investerade aktiepengar mot just torpet. De flesta var gamla och luktade sur tapet och mjöligt trä. Men det var det värt för att slippa lån. Utan större dramatik än att försäljaren undrade om han inte ville fundera på det ett tag så köpte han ett av torpen, slog till efter att ha vandrat runt i en halvtimma. Han hade sett att det var vattentätt och att där fanns el indraget. Skita fick han göra i den lilla biten skog som följde med eller, vilket var mäklarens förslag, skita i en eltoalett. Jerry visste inte vad det var och trodde inte att han var intresserad av att få veta det heller.

“Men det finns internet, va?”

Stället må ligga halvvägs uppför Lugnåsberget och se piktoreskt ut, och sunkigt inuti, men han behövde ha en kontakt med världen så han kunde få nåt uträttat också. Inte skulle det ge nåt om han vara satt där, isolerad.

Men mäklaren sa, att tyvärr var täckningen rätt obefintlig på just det stället på berget. Men titta på priset.

Jerry tittade på priset och på sin egen privatekonomi och köpte huset. Han skulle inte klara sig utan internet men han tänkte att tekniken nog utvecklar sig snabbare än vad han kommer på nåt vettigt att göra i huset.

Varje dag efter jobbet på Samhall i Skövde, där han var den som bestämde vad man skulle göra med de lymlar som var missanpassade genom att de var pissråttor, åkte han till sitt torp. Och han satte sig där och vad glad att han hade en lägenhet att åka hem och skita i sen.

För han hade svårt att hitta fram till sin idé, till det han skulle göra med livet.

Det här pågick i två månader och det kändes allt dummare. Tills en dag han tänkte att inte dög till att göra det han borde göra i livet. Okej, men då fick han väl göra det han ville då. Och han ville bli handbollsproffs.

 

***

Jag vet. Det är underligt. Men å andra sidan. Ingen läser den här bloggen. Och det är inte så att jag skulle skriva en bok på det här sättet. … Jomenvisst, för det är ju så jag skriver dem. Jag skulle lätt kunnat ha fortsätta att skriva på den texten och nitton dagar senare (jag skriver böcker på nittio dagar, det har liksom bara blivit så) skulle jag ha haft en bok på hundratusen sidor. Den skulle varit intressant och läsvärd. och leeeeeeeedigt lös i kanterna.

Men just det : Heeeeeeja Bayern!, var det ju.

jag är ett talanglöst pisshuvud – läs mig

Min stora skräck när jag redigerar det jag skriver är att jag slänger bra saker. Jag vet att jag gör det, för handlingen behöver bli konsekvent och så vidare. Men ibland känns det som att ansiktet ska stelna över insikten att jag verkligen slängt nåt som borde varit kvar.

Längre bitar kan vara som att slita själen ur sig.

Jag vet att jag alltid kan skriva om nånting bättre än vad jag gjort innan, det handlar inte om det. Men bitarna, att de jag lyfter bort skulle bidragit till en bättre helhet än de jag stoppar in. Det är ångest i feta lager. Man kan anta att det är det här man har redaktörer till. Men det får man betala för. Och jag är för snål. Dessutom vill jag klara det själv, för det är ju jag som skriver boken. Jag är medveten om att vissa anser att det är ett jobb att skriva en bok och en att redigera den. Apskit, säger jag om det. Skulle jag som författare inte vara mer än en som kommer på en berättelse? Jag hävdar här och nu att författare som jobbar så är talanglösa pisshuvuden.

Låt mig förtydliga: jag vill hemskt gärna ha en som hjälper mig att redigera. Självklart är det så. Det skulle innebära att jag blir ett pisshuvud. Men jag skulle lugnt kunna leva med det. För som det är nu så är saker svåra, besluten för svåra och talangen räcker inte till.

Kanske är läge att skicka in boken till förlag snart.

Fast, nej, det är det inte. Jag har ofantligt mycket som måste ordnas till för att det ska bli läsbart det hela. Nej, för att det ska bli köpbart. Jag tror att jag skulle läst det jag skrivit nu och njutit av det. Det är en avslappnad stil och det är en berättelse om den lilla människans kamp mot den moderna världens alltför snabba tankar.

Inte illa av ett talanglöst pisshuvud.