det är kallt ute

Vilket innebär att man har värsta läget att skriva, skriva och skriva. Ah, men det vill sig inte. Jag har sprungit på pumpen.

Frågan är nu: kan jag inte skriva mer för att jag är lat? Och den mer fräcka frågan är: kan jag inte skriva mer för att det jag nu skriver igenom är tillräckligt bra? Så pass bra att det irriterar mig att jag behöver sitta med det hela.

Jag har inte svaret. Jag skriver på den här bloggen istället, samlar kraft för att ge mig på det hela. Sakta närmar jag mig den roliga punkten i boken, den där den delar sig i två. I den andra delen är min huvudkaraktär mycket tillbakadragen och saknar helt inre monolog. Det är underbart skönt att slippa ge sig in i skallen på henne. En annan karaktär tar över som ansiktet utåt för företaget/slottet jag skriver om, och dessutom som huvudkaraktär i hur den är beskriven.

Det är typ bra.

Men sen kommer det att komma ett slut på boken som inte helt givet att folk förstår. Det är ekonomiskt, tekniskt. Jag skulle kunna göra det enklare att förstå, och jag tror att de flesta läsare skulle gilla slutet och tycka att det är logiskt. Men då har de inte fattat boken! Den måste sluta på det sätt den gör. Även om den blir svårförstådd. Men ibland måste saker vara svåra, det är enda sättet som vi blir smartare på, detta att pressa oss.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.