för bra på att skapa historier

Nackdelen med att vara bra på att skapa historier utan att behöva planera dem först, att kunna sätta sig ned och skriva till dess att nån säger stopp eller man når den logiska slutpunkten, är att man skippar planeringen. Jag har försökt att planera, har verkligen försökt. Jag har inte lyckats.

Boken jag sitter med nu, arbetsnamnet “Börstorps” började som en bokidé som slog mig i huvudet en dag. Och jag skrev några tusen ord. Vad tusan… det här kan ju bli nåt! Men här bet jag ihop, samlade mig, satte mig ned, tog promenader, var på gymmet – och jag funderade, planerade, försökte få till en story som skulle hålla från början till slut.

Sen blev jag nyfiken på vad som skulle hända i andra halvan. Det var olika saker som skulle ske som egentligen hade samma förutsättningar. Det var olika personer som skulle skapa olika snilleindustrier för att de hade blivit tillsagda att göra det och fått pengar till att göra det. Och det blev en del skrivet.

Sen tittade jag på planeringen igen. Och jag märkte att boken egentligen hade två logiska delar. Den första delen fanns inte där från början, men den behövde finnas där. Jag kunde inte skriva den andra delen utan att ha tröskat mig igenom den första. Jag skulle framförallt inte kunna ändra stilen och skippa den inre monologen på min huvudkaraktär om jag inte först låtit henne vara normalt beskriven. Jag skulle inte uppnå den effekten jag var ute efter.

Så… jag skrev. Men bara lite. Några tusen ord. Oskyldiga ord. Som följdes av några tusen till. Jag höll mig tillbaka en längre tid, men sen tittade jag upp och boken var skriven. Helvete! Nu då? Vad gör jag nu då?

Det har blivit som det alltid blir, att jag i efterhand får skriva igenom, redigera, klippa, göra ett bonsai-angrepp på boken för att hitta det som är viktigt att beskriva. Och det är vad jag sitter med nu: letar efter bokens egentliga innehåll.

Det är lurigt. Det är rätt kul, men samtidigt svårt. Det kräver att jag inte ändrar för mycket på den stil som allt redan är skrivet i – nåt som förstås är omöjligt för mig. Jag kan inte hålla mig från att expandera beskrivningen av vissa karaktärer. Ja, det kanske behövs för viss, men jag vet med mig att jag överdriver det. Jag är för släpphänt.

Så här är det alltid. Och det bara för att jag är för bra på att skapa saker från intet. Samt har en för usel karaktär.

Om barnböcker är riktiga böcker?

Om barnböcker är riktiga böcker? Tja, de är riktiga barnböcker. Det kan vi vara överens om. Är de lika svåra att skriva som vuxenböcker – för finns det barnböcker måste det finnas vuxenböcker, en uppdelning som inte är vidare svår? Nej, det är de inte. Och de som låtsas som att de är lika svåra har insett nåt som inte jag har.

Normalt sett är det svårare att hålla ned längden på en bok. Men det finns en gräns. Och gränsen är att det inte är svårt när man kommunicerar med människor som inte förstår lika mycket som vuxna människor. Mindre saker kan komplicera sig i en barnbok. Alltså, mindre svårt.

Har jag skrivit nån barnbok? Nej. Och jag är inte intresserad av det. Det blir kommunikation på fel nivå. Jag kommer säkert att göra det nån gång och säkert omvärdera värdet av den litteraturen. Men som det är nu, om jag ser nykter på det, så är det mest tjafs som produceras.

Vilket det behöver vara! För barn är barn, och det barn gillar är tjafs. Vi ska inte inbilla oss att de som inte är lika smarta som resten av oss gillar samma saker. Det är enkelt att läsa, enkelt att skriva – det går att klämma ur sig en barnbok på en helg. Vi pratar om böcker upp till man når tjockleken av en Enid Blyton-bok ungefär. För att i efterhand göra klart för oss vad en barnbok är.

YA då? Young Adult, eller snabbskriven skit som det också kan kallas. Är det lätt att skriva? Om man är bra på att skriva lättläst skit så är det enkelt. Man ser mest framåt i tonåren och man vill prova sina vingar och man ser inte sina begränsningar. Så, det är bara att skriva längs de linjerna.

A, men har du gjort det då? Jupp. När jag var tonåring själv. Vilket är nåt man borde tänka på. Kanske borde fler tonåringar släppas fram som monsterförfattare för deras egna åldersfans. Konstig mening. Men jag tror jag förstår vad jag menar.

Nu ska vi bara göra klart en sak för oss. Jag läste Greven av Monte Christo när jag var sju-åtta år. Så att ta åsikter från mig om barn- och ungdomslitteratur är osmart.

Tur för mig att människan är rätt korkad.

jag borde bli en seriös författare

Vet ni, det var roligt att skriva ett tag. Inte bara det, det var lätt också. Berättelserna flöt fram och jag kunde lita på att där fanns kvalitet.De senaste månaderna har det mesta varit segt.

Som den här sajten. Den var så fint upplagd, hade en shop där man kunde handla mina mästerverk och hej och halleluja. Men det är över nu.

Det fanns en tanke med sajterna, denna och podcastsajten. Jag skulle lura mig själv till att ha en identitet som författare. Detta skulle leda till att jag satsade mer seriöst. Som podcasten jag skrev och läste in varje söndag. Det gav nåt. Jag kämpade mig igenom berättelserna till den även när jag inte hade lust. Och det var nåt att producera till.

Vad jag försöker säga är att jag förstår att jag borde lägga tid på att få ordning på allt igen. Men det är tråkigt, det tar tid – tar tid från skrivandet.

Okej, vad kom vi fram till nu då? Att jag satsar för mycket på rent skrivande och att jag borde vara mer “författare” och mindre en person som skriver. Som de sa när de körde ut mig ur Frankrike: “Anders, tu n’est pas serieux!”. Och jag erkänner att det stämmer.

svårigheten att läsa böcker

Det är fan lurigt att läsa böcker. För en sån som mig är det stört omöjligt att sitta ned, lägga upp fötterna och läsa boken. Hjärnan letar alltid efter nåt mer än orden, söker efter mer mening, mer djupa insikter, mer… kvalitet?

Det kunde väl varit okej. Men det sätter en rejäl press på mig när jag skriver själv. Om jag inte kan slappna av med en bok innan jag har hittat “vad den egentligen handlar om”, då måste jag ju sätta samma krav på mig själv. Och ibland, i partier av det jag skriver, så släpper jag på det stora temat och låter en potatis som planteras just vara det. Inte ofta, men det händer.

Det känns som… som om jag moffar godis?

Är jag för sträng mot böckerna när jag läser? För jag har inte hittat många böcker som jag gillar. Okej, jag har aldrig hittat nå bok som jag gillar från början till slut. Men vissa böcker skänker en känsla av att vara värda att läsa mest varje sida. Och hur i helvete ska jag själv lyckas att bli en sån som klarar av att skriva sån kvalitet?

Ah. Men det kanske inte är så. För kanske är det jag uppfattar som kvalitet inte nåt att ha. Kanske tolkar jag texter som är underbara som bajs. Kanske är jag ute efter ett ideal som inte finns, eller så är jag då inte vidare smart.

Oavsett, den senaste månaden har varit hemsk, både på skriv- och läsfronten. Det blir inte mycket läst. Jag fastnar, det är inte roligt, allt suger. Och skrivandet är som nedsketet, det är kletigt ineffektivt, jag grottar ned mig i karaktärer och tappar den fina, rena stilen som jag försöker att skriva Börstorp med.

Bajs.

Och det är väl dagens ord det. Varsågod.

inledningar av böcker avslöjar det mesta

Början, början på varje bok – inledningen! Finns det nåt viktigare? Jag har roat mig med att läsa inledningar av diverse böcker som legat på New York Times Bestseller-lista. (En snabb tanke: det krävs inte mycket för att hamna där.) Och som jag alltid haft i bakhuvudet så fortsätter världen att vara på samma sätt, lättläst och lätt tolkad. Man ser så fort vad som är skit och vad som är kvalitet.

Jag undrar om författare kan med att läsa sig själva alla gånger? Jag vet att jag har svårt att ta mig igenom vissa saker jag själv har gjort. Kanske är dessa i mina ögon “dåliga böcker” inte alls “dåliga”, utan bara annorlunda mot vad jag uppskattar. Eller också är de skit. Jag undrar om författarna tänker att de är bra i den genren de är skrivna mot? Och att detta skulle rättfärdiga att de, rent objektivt, inte är vidare bra.

Jag har inget emot att “dåliga” böcker säljer. Men jag erkänner att jag är lite irriterad över det. För det gör det svårare att hitta böcker som jag själv gillar. Om vi antar att jag gillar “kvalitet” och vi antar att det inte alltid är så att “kvalitet” säljer, då är topplistor inget bra ställe att titta efter bokrekommendationer.

Jag vet att jag börjar att skriva om inledningar av böcker och att de visade illa fort vilket typ av kvalitet man kunde förvänta sig, och jag inser att jag borde skriva vidare om detta. Men jag inser också att jag bara är glad över att bloggen faktiskt existerar igen – i den form den nu är. Jag tror jag är nöjd och glad med att kunna uttrycka mig lite.

Det kan också vara så att jag skriver utan att egentligen tänka efter då jag har kört fast ute på landet i min berättelse om slottet i norra Västergötland. De kan vara så att jag har två karaktärer som inte vet hur de ska hantera av de bor ensamma i ett stort slott. Det kan vara så att jag inte heller vet hur de ska göra det.

För övrigt anser jag att Trump bör förstöras.

Halloj!

Tekniken är som ruttna bär – den bara finns där och den är inte trevlig.

Ni som läst här ett tag undrar var den käcka och funktionella hemsidan tagit vägen. Och ni undrar var shoppen och var anderssagor.com tagit vägen. Ruttna bär är svaret. Översatt tillbaka till teknik betyder det ungefär malware i en wordpressplugin.

Jag har inte lyckas att få ordning på detta. Till slut tvingades jag att radera allt. Sånt som händer, och, ja, jag är bitter.

När kommer sajten att se ut som förr igen? Jag hoppas att jag får knorr på den, men det är ett projekt som tar en sjukskrivning eller semester för att få till ordentligt. Och sjukskriven vill man väl inte bli. Och semester, då skriver man ju nästa bok.

Så, håll den i brallan samtliga, andas som man bör, och hör av er i kommentarer om ni undrar över nåt. Böcker skrivs fortsatt på och allt är i ordning. Bara de ruttna bären i tekniken som inte är som de ska. Vilket de i och för sig sällan är…

 

// Anders Juhlin.