Jag strukturerar upp en ny bok, minsann.

Behöver rensa hjärnan, så på med en ny bok! För, bara att inse, det är så jag fungerar. Den här gången pratar vi… solceller! Javisst, och, nej, jag vet inget om solceller. Men jag vet så lite om så mycket som jag skrivit om.

Tjugotusen ord blev till en berättelse för ungefär ett år sedan. Det är en skröna, som det mesta jag skriver, och den har en härligt vidrig huvudperson. Målet är att få läsaren att älska det svinet. Som vanligt är huvudpersonen en kvinna. I det här fallet för att det är roligt att föreställa sig en storvuxen kvinna hotande stövla fram på en leråker. Jag har träffat en sådan kvinna. Brrr, hon var inte lätt att tas med den.

Den här gången är tanken, och jag vill verkligen försöka, att planera upp boken. De flesta problem i intrigerna ska lösas i förväg. Jag tror dessutom att jag på dessa tjugotusen ord i stort sett gjort klart berättelsen. Den går dock att göra om till en inledning, en svänga (jag vet att ordet inte finns), som ger grunden till någon att hämnas på någon för något. Vilket är just dithän intriger brukar vandra.

Jag har inget större hopp om berättelsen, men jag älskar den. Naturen fungerar, karaktärerna fungerar, det är intrigen som inte är helt okej. Det kommer att bli intressant.

Boken var mindre lysande än jag trodde

Äsch då, den senaste egenskrivna boken, Å lite mänskor, var inte bra. Jag har läst den ett antal gånger de senaste femton åren – och det är alltid samma sak: den är inte bra. Den har delar som är prima och en tydlighet, en enkelhet som jag beundrar. Men det är nog så, att boken inte är bra.

Vilket är underligt, den innehåller såväl gudar som Skövde som Skövdebor som hatar gudar. Och om inte det är en säljande tanke… Ah, precis, jag har skrivit något som är mindre bra men som kommer att sälja. Jag har knäckt koden, gått över gränsen, hissat ned mig till grannfolket.

Suck.

ytterligare en bok att redigera, en om gudar

Skriva skriva liten saga. Tro det, men jag har hittat en bok jag skrev för ett tiotal år sedan. Å lite mänskor, heter den.

Jag har tittat på den då och då och haft olika reaktioner på den. Stilen är som min hjärna var då: fokuserad. Inte ett ord finns där i onödan. Kanske är min hjärna synkad med hur den var då, med den stilen, men den här gången tyckte jag att den var helt okej. Nej, den var bra.

Att jag gillade den kan också ha att göra med att jag har läst en hel del andra böcker på sistone. Jag har läst några sidor här och där, och jag har – åter – insett att jag inte är dålig på något vis. Stilen på bästsäljarna är i många fall löjligt pratig. Böckerna skulle kunna fokuseras så mycket mer, och därmed, enligt mig, bli bättre.

Jag funderar. Kan det vara så att jag ska ge mig på den här boken en gång till? Ge den ett sista försök att bli redo för att ge ut?

Varje gång jag tittar in på den, en gång vart tredje år typ, så har jag olika reaktioner på den. Men är det inte så att en bra bok är extrem? En hyfsad bok gillar man allt som oftast. En bra bok gillar man mycket eller ogillar å det bestämdaste.

Så… tre böcker under redigering? Jag måste verkligen sluta jobbet så jag hinner med ”jobbet”.

Jag funderar på att bygga mig ett litet hus

Det vore troligen smart att bygga sig ett litet hus. Man skulle bestämma allt själv. Man skulle se lite skog – om man hittade lite skog att sätta huset vid. Huset kunde ligga isolerat, man kunde slappna av och ha det gôtt. Fisarna kunde smeka nejderna och man kunde skylla på rådjur.

Men hur mycket pengar ska jag lägga på det? Minsta möjliga vore bra. Vilket då gör att man bör bygga huset själv. Vilket kräver att tummen inte ska vara kass, vilket min råkar vara.

Men dengår att fixa. Med en operation. Vilket kommer att ta bort den ständiga smärtan. Men också känseln.

Det kanske är lika bra att köpa husjäveln.

Vi får se. Det kan bli så att jag börjar att filososofera över husbyggen framöver. Problemet är att jag inte intresserad av det. Varken byggandet eller filosoferandet. Jag vill bara ha huset.

Jag har bland annat tittat på villavagnar, men priserna är dumma. Den minsta och billigaste som jag vill ha skulle ramla in runt vad jag uppskattar att jag skulle få om jag sålde min lägenhet. Bra, men dåligt. Man ska ju sluta att jobba också är det tänkt, så man vill ju gärna ha pengar emellan till livet som förtidspensionär/författare.

Vad jag menar med det jag har skrivit? Att jag vill ha ett hus – och att jag får sluta att skjuta upp dagens skrivande. Jag ligger efter som det är.

Varmt är det också. Värmeslag? Faktiskt. Så spring inte två mil mitt på dagen utan att dricka något. Kroppen kan misstänka att du försöker att döda den.

Någon har glömt att måla det rött.

Var kommer alla hästar ifrån?

Långsamt tar jag mig in i Börstorp. Boken som inte alls handlar om egendomen Börstorp om någon nu skulle få det för sig. Jag har aldrig varit där, bara sett skylten som visar vägen dit, så allt är påhitt. Mmm, fabulerande.

Det visar sig, och jag förstår det på allvar först nu, att jag skriver om vildhästar i bägge böckerna som jag går igenom. Är jag intresserad av hästar? Nope. Av vildhästar? De är intressantare. Jag menar, de springer omkring och gör ingen nytta och ser samtidigt häftiga ut. Fast när man ser filmer på livet för vildhästar eller zebror så är de inte lika häftiga som de framavlade hästarna man är vana vid att se. Vildhästarna är mindre, inte lika… De är inte lika mycket av något som hästar.

Med andra ord är det fel på vanliga hästar. De har fötts upp till att bli atleter, de bästa exemplaren av sin ras. Vilket är målet med uppfödning, jag vet. Men ändå, det är lite äckligt.

Kanske borde jag skriva mer om att jag har de åsikterna än om att hästar ser häftiga ut när de springer fritt?

Eller så kan jag skriva om hamburgare med en gång och få allt hat med en gång.

 

Howard Jacobson har rätt!

Jag tror min själ mannen har rätt. Howard Jacobson, en författare jag aldrig läst eller hört talas om, säger en viktig sak. I The Guardian skriver de om ett tal han hållit där han påpekar att läsaren inte behöver behandlas som en idiot. Och att läsaren bör ta sig i kragen och inte vara lat.

Hans böcker, säger han, ska inte vara bladvändare. Det finns motstånd i dem och man behöver tänka.

Han har rätt. Att smöra sig igenom en bok som läsare är kul i stunden. Men det är mest meningslöst dravel man får i sig. Saker som betyder något och som gör livet lite mer värt att leva, saker som kräver att du aktivt tänker, de kommer knappast till dig i en bladvändare.

Om jag inte gillar deckare och ungdomslitteratur? Jupp.

Semesterskrivandet blir hårdare och hårdare

Hå hå, ja ja. En av oss försöker att ge sig på att skriva igenom sin andra bok för semestern. Det visar sig att det är svårt.  Huh, tänka sig.

Boken är nämligen i stort sett klar vad gäller effektiviteten i den. Det är svårt att förenkla texten mer. Det som krävs nu är valen för handlingen, att ta besluten som är så ruskigt svåra – det som är kvar är att skriva boken.

Fy fan.

Ibland glömmer jag att böcker ska just skrivas också, inte bara behandlas och effektiviseras.

Det gick inte alls när jag satte igång. Allt kändes tråkigt men logiskt. Jag tittade på att ta bort inledningen, ungefär fem procent av boken. Det skulle fungerat, resten av handlingen skulle överleva. Men boken är mer än handlingen tyvärr, det är hur huvudpersonen mår också.

Man kan säga att det är en tung dag. Det blir inga tio procent skrivna idag som tanken var.

Men ibland blir det inte det. Jag får vara ett monster till att jobba imorgon, och jobba in det då istället.

Fy fan.

Och det här vill jag göra på heltid? Jag är inte klok, och jag bevisar det hela tiden.

 

Tappade inte bort det du skrivit

Ett hett tips från coachen: bli aldrig så trött när du skriver att du sitter framför fotbolls-VM på teve och har halv panik över de sju sidor som har ”försvunnit”.

Jag skriver igenom en bok i procent nu. Jag går igenom tio procent om dagen. Jag har därför koll på vilken sida jag är på och vilket det totala sidantalet är, så jag kan räkna ut procenten. Och där ser jag upp, och… Va? Det ska stå 267 men det står 260.

De sidorna har rest till ett mörkt ställe någonstans. Halv panik. Över att jag är en idiot. Texten i sig är bara att skriva igen. Det är ingen avancerad berättelse.

Om man inte läste den nu. För herre min ovän vad rörigt det är för tillfället. Jag är inte helt säker på vem som egentligen vill ha pelaren som alla kämpar om. Men kämpar de om att ha kvar den eller att få den?

Många genomskrivningar väntar. Men två dagar kvar den här gången. Sedan sem… Sedan påbörjning av nästa bok.

Och på vägen en svensk förlust i kvartsfinalen i VM. Givetvis.

Håller mig till planen i skrivandet

Andra veckan på semester och fotbollen… jag menar skrivandet går efter planen. Tyvärr innebär planen att jag ska kriva igenom en 14dels bok per dag. Något som en entusiastisk självplågare till författare direkt gjorde om till en tiondel.

Sjuttio procent av det kommande mästerverket Klumpen (jag är infernaliskt nyfiken på vad som blir det slutgiltiga namnet) boken är genomläst, rättad och redigerad för denna gång. Tre dagar till och jag tar några dagar ledigt innan jag ger mig på den andra boken. Hårt som helvete att hinna med innan solen går ned. Tack för långa dagar.

Det går inte dåligt, det gör det inte. Vissa delar av boken ser bra ut, brödtext och dialog är lysande. Sen är det resten av boken… Sveriges statsminister visar sig till exempel ha en bestämd åsikt om Skövde. Bara det att längre fram i boken har jag vänt på hans åsikt. Vilket gör att det mesta faller samman intrigmässigt.

Inte för att jag blev förvånad. Skriver man böcker på tjugo dagar är det såna här saker som inträffar. Pinsamt nog är detta inte den första genomskrivningen.

Överlag dock, en svagt positiv känsla av hur boken kan komma att sluta. Det osäkraste är hur läsaren kommer att uppfatta att handlingen hoppar mellan karatärerna utan att det sker smidigt. Jag gör det med flit för att belysa att det inte är logiskt eller vettigt det som sker. Men fan vet om det går fram.

Imorgon fotboll. Whoppa!

Önska mig lycka till. Eh, med att komma ihåg att titta på fotbollen.

 

Polen, ett land av gruvingenjörer

Jag hoppas att något vettigt kommer av min polske gruvingenjör. Han kommer in i handlingen en tredjedel in i boken och tar stor plats. Till stor del kommer han som en symbol för omvärlden, och senare som symbol för intolerant religion. Men han är också där som gruvingenjör.

Tror ni att han gör någonting som gruvingenjör? Han gör ju inte det. Han är mest där och går i fackeltåg. Samt blir tokig. Innan han avfärdas från staden och glöms bort.

Jag måste ha in mer gruva. Han känns väldigt tunn nu.

Faktiskt… kanske ska han strykas helt. Jag kan väl hitta en murare istället.