Hyfsat nya idéer på hyfsat ny bok

Okej, Liverpool förlorade borta mot PSG, min nya dator ville inte var bra nog att behållas och jag får inte kontakt med supporten på Lenovo, det är fjorton minusgrader och jag har tjugotalet nålstick i höger skinka, men jag har börjat på en ny bok. Och misslyckats med den.

Tanken är att planera fram hela boken och sedan skriva, göra som när jag skrev teatermanus för spexet i Skövde. Eh, det vill sig inte. I ren frustration över att inte kunna renodla eller ens hitta godtagbara intriger så började jag att skriva på ett godtyckligt ställe i berättelsen. Som alltid så flöt det på. Som alltid så var det läsvärt efteråt. Jag antar att jag skriver på ett sätt så att jag själv gillar att läsa det. Så, whoho.

Och det stannade av. Jag har inte en väg framåt. Och jag är perplex. För det här händer inte. Det tar inte stopp för mig. Förmodligen är det för att jag inte satt mig under någon press nu utan enbart skriver. Jag är nyfiken på vad som händer om jag tar fram klockan och skriver mot den, tvingar mig att skriva en viss mängd ord på en timme. Eller tvingar mig att skriva en viss mängd ord per dag.

Ah, den som ändå kunde offra livet och skriva. För vet ni, jag verkar enbart kunna producera när jag kan offra allt. Om jag jobbar sätter något stopp för det kreativa. Möjligen blir jag trött i huvudet av jobb och folk, möjligen är det den rena friheten som låter tankarna vandra. Innan jag säger upp mig lär jag inte få veta.

Berättelsen handlar om ett gäng utomjordingar som landar i Japan för övrigt. Och att de inte kan kommunicera med mänskligheten. Det går verkligen dåligt för dem. Är de möjligen… lite lätt utvecklingsstörda? Och kan kanske en kvinna i Skövde tolka vad de säger. Och har vi kanske fått en rödhårig statsminister med brett leende som vill utnyttja den här kvinnan för sina egna syften. Och kan det vara så att utomjordingen inte kan torka sig själv när han skiter.

Dessa möjliga intriger.

Jag skapar något som inte fanns där förut.

Några dagar kvar. sedan kommer den game changern, den nya datorn. Jag skriver det som ett skämt, men samtidigt kan jag inte se tangenterna då jag sitter i ett mörkt rum. Jag kan se dem om jag verkligen försöker, men det är enklare att skriva fel och skriva om.

Och ny input – ha ha – behövs. Inspirationen finns där, men viljan till att skriva är borta. Min Sagor från bygden som jag testat att få igång på allvar blir inte bra. Viljan till att få dem bra finns inte. Jag skriver mekaniskt, det finns inget i berättelserna som överraskar mig. Och det är vad som gör det jag skriver bra. Jag klarar av att lägga in slumpartade händelser i något jag själv hittar på medan jag gör det.

Det kan bli dåligt. Men det kan också bli bra. Det blir alltid: något som inte fanns där förut. Och jag tror att det är vad jag vill lämna efter mig. Det måste vara något värt pappret… eh, datorn jag skriver på.

Ska skriva lite nu. Kan vara på tiden.

Han lever och frodas. Åtminstone håret.

Okej, jag ska erkänna att skrivandet går sådär. Jag skulle kunna skylla på många saker, men tyvärr har jag bara tappat motivationen. Inspiration har jag, jag kan alltid skriva nytt. Tanken är dock att jag ska jobba på det jag redan har gjort för att till sist skapa något som kan spridas världen utan att jag skäms för det.

Jag skulle så gärna vilja veta varför det blir på det här viset. Gång på gång tappar jag lusten att nå slutmålet. Det kan vara att jag inte gillar det mål som jag satt upp, det att lyckas. För varje gång jag lyckats med något så har jag bara blivit olycklig. Jag är rädd för att bli färdig helt enkelt, för då finns det inte mer sedan.

Nå.

Jag har börjat att skriva på ”Sagor från bygden”, kortare berättelser som alla har någonting med Skövde att göra. Eftersom jag inte gillar Skövde känns det korkat. Men jag är inte heller snäll mot staden hela tiden. Och jag ogillar inte stället heller. Jag är mest likgiltig. Om det inte är så att jag är ogiltig just nu, för allt.
Fan vet, och så vidare. Fast jag undrar så smått, vad vet den filuren? Kanske är något att skriva en bok om… Nej, just det, det har jag redan gjort. Den ska bara göras helt klar.

Tänk den som inte redan hade gjort många av de dumheter som man ska göra i livet. Det är kanske dags att jag gör fler korkerier. Börjat har jag, jag skriver detta på min fräsiga nya 27tums skärm. En Dell 27″ LED UltraSharp U2717D. Jag vet, fräsigt värre. Fast, jag har redan en 27tums skärm och den fungerar perfekt. Jag vill nog bara vara korkad. Eller testa att skriva lite på en mer högupplöst skärm.
Och för att löka till laxen än mer så har jag beställt en ny laptop också. Det är en nyare modell av exakt den dator jag har. Skillnaden är att det är ett bakgrundsupplyst tangentbord. Så, jag tar mig sakta fram mot idiotin. Men slöseri känns som ett för litet korkeri. Jag behöver göra något mer. Jag behöver utmana mig i mina galenskaper.

Ah, men då rakar jag av håret. Igen. Som varje vinter. … Jag är verkligen förutsägbar numer. Och snart bara bar då.

Ha det lysande och ge er inte, men kan skriva sig igenom de mest miserabla omständigheter. Texter bryr sig inte, de kan tvärtom tacka och ta emot.

kjhkjhkj

eftersom jag är dum

För att jag har allting annat att göra började jag att få i ordning anderssagor.com igen. Jag hade podcasten där förut. Den podcasten som inte existerar längre. För jag tänker, kanske börja med den igen? Allt som krävs är att jag skriver en hejdundrans med sagor och lägger ned energin på att spela in dem.

Hur troligt det är? Hyfsat, faktiskt.

Men men, där händer det något i alla fall. Det gör det inte i skrivandet. Jag kan inte få ordning på de två böckerna jag borde få ordning på. Möjligen är jag lat. Möjligen är de så verkligen färdiga. Möjligen vågar jag inte göra ändringar för att jag är en fegis. Alla tre känns rimliga.

Ny bok, denna gången Sci-Fi

Börjat på en ny bok. Jag behöver få avstånd från de andra böckerna jag skriver. Och jag fick en idé… Jag tittar mest på Sci-Fi om jag tittar på teve. Och jag retar ofta upp mig på att det är kasst. Men vissa enkla serier fungerar. Så, varför inte skriva själv.

Samtidigt har jag tittat på hus och på platser att bygga hus. Priset går ned ju mer isolerat det är så jag har tittat på såna tomter. Så, isolation och Sci-Fi, dags att kombinera. Och låt oss säga att inte alla vill vara en del av den hurrande massan när utomjordingar kommer till planeten. Låt oss kombinera.

Visst har vi en bok här.

Jag ska verkligen försöka att planera upp boken den här gången. Just nu består den av en inledning och ett papper med några frågopå. Frågor som: ”Vad handlar boken om?”.

Det kan bli intressant.

En annan sak, webshopen där man kunde köpa berättelser kommer inte att komma tillbaka online på ett tag. Den försvann som sagt i en virusrensning och jag har inte byggt upp den igen. Vi hoppas att energin kommer tillbaka och att jag tar mig tiden. Man vet aldrig.

det är okej att inte läsa twitter

När man stör sig på vad man läser på Twitter. Det finns en lösning på det: läs det inte.

Det stör mig grovt att människor blir förolämpade av att andra människor har åsikter. Ja, många gör fel när de tänker, förstår inte argument eller vad som leder till vad. Men vi har ingen lag, vad jag vet, som förhindrar människor från att vara korkade men ändå ha rätt att uttrycka sin åsikt.

Det om det. Fast ändå inte. Jag tänkte prata om aktier.

Jag har aktier, har haft det de senaste åtta åren. Det har gått upp och det har gått ned. Jag är smart men lat. Siffror är mindre intressanta än att inte titta på dem.

Men då och då läser jag nyheter om det ekonomiska läget. Det finns en människa på Twitter inom aktiernas härliga värld. Denna person har glasögon. Vi låter beskrivningen stanna där. Han babblar och babblar och har bestämda åsikter om ett antal bolag, de bolag som han äger. Och de gör aldrig fel och han hyllar dem.

Andra gillar inte det. De tycker att han driver upp kursen.

Jag tycker personligen att han är okritiskt och väl optimistisk om framtiden efter att hans innehav har gått mycket bra i den långa uppåtgående börsen.

Men vad jag tycker spelar ingen roll. Jag behöver inte läsa det han skriver. Men jag är rätt ensam om detta. Tydligen ska man ta ansvar för det man säger och inte locka folk att ta efter ens råd och åsikter.

Låt mig säga detta: kan du inte hantera nyheter, rykten eller twitter, läs då inte. För fan.

Jag strukturerar upp en ny bok, minsann.

Behöver rensa hjärnan, så på med en ny bok! För, bara att inse, det är så jag fungerar. Den här gången pratar vi… solceller! Javisst, och, nej, jag vet inget om solceller. Men jag vet så lite om så mycket som jag skrivit om.

Tjugotusen ord blev till en berättelse för ungefär ett år sedan. Det är en skröna, som det mesta jag skriver, och den har en härligt vidrig huvudperson. Målet är att få läsaren att älska det svinet. Som vanligt är huvudpersonen en kvinna. I det här fallet för att det är roligt att föreställa sig en storvuxen kvinna hotande stövla fram på en leråker. Jag har träffat en sådan kvinna. Brrr, hon var inte lätt att tas med den.

Den här gången är tanken, och jag vill verkligen försöka, att planera upp boken. De flesta problem i intrigerna ska lösas i förväg. Jag tror dessutom att jag på dessa tjugotusen ord i stort sett gjort klart berättelsen. Den går dock att göra om till en inledning, en svänga (jag vet att ordet inte finns), som ger grunden till någon att hämnas på någon för något. Vilket är just dithän intriger brukar vandra.

Jag har inget större hopp om berättelsen, men jag älskar den. Naturen fungerar, karaktärerna fungerar, det är intrigen som inte är helt okej. Det kommer att bli intressant.

Boken var mindre lysande än jag trodde

Äsch då, den senaste egenskrivna boken, Å lite mänskor, var inte bra. Jag har läst den ett antal gånger de senaste femton åren – och det är alltid samma sak: den är inte bra. Den har delar som är prima och en tydlighet, en enkelhet som jag beundrar. Men det är nog så, att boken inte är bra.

Vilket är underligt, den innehåller såväl gudar som Skövde som Skövdebor som hatar gudar. Och om inte det är en säljande tanke… Ah, precis, jag har skrivit något som är mindre bra men som kommer att sälja. Jag har knäckt koden, gått över gränsen, hissat ned mig till grannfolket.

Suck.

ytterligare en bok att redigera, en om gudar

Skriva skriva liten saga. Tro det, men jag har hittat en bok jag skrev för ett tiotal år sedan. Å lite mänskor, heter den.

Jag har tittat på den då och då och haft olika reaktioner på den. Stilen är som min hjärna var då: fokuserad. Inte ett ord finns där i onödan. Kanske är min hjärna synkad med hur den var då, med den stilen, men den här gången tyckte jag att den var helt okej. Nej, den var bra.

Att jag gillade den kan också ha att göra med att jag har läst en hel del andra böcker på sistone. Jag har läst några sidor här och där, och jag har – åter – insett att jag inte är dålig på något vis. Stilen på bästsäljarna är i många fall löjligt pratig. Böckerna skulle kunna fokuseras så mycket mer, och därmed, enligt mig, bli bättre.

Jag funderar. Kan det vara så att jag ska ge mig på den här boken en gång till? Ge den ett sista försök att bli redo för att ge ut?

Varje gång jag tittar in på den, en gång vart tredje år typ, så har jag olika reaktioner på den. Men är det inte så att en bra bok är extrem? En hyfsad bok gillar man allt som oftast. En bra bok gillar man mycket eller ogillar å det bestämdaste.

Så… tre böcker under redigering? Jag måste verkligen sluta jobbet så jag hinner med ”jobbet”.

Jag funderar på att bygga mig ett litet hus

Det vore troligen smart att bygga sig ett litet hus. Man skulle bestämma allt själv. Man skulle se lite skog – om man hittade lite skog att sätta huset vid. Huset kunde ligga isolerat, man kunde slappna av och ha det gôtt. Fisarna kunde smeka nejderna och man kunde skylla på rådjur.

Men hur mycket pengar ska jag lägga på det? Minsta möjliga vore bra. Vilket då gör att man bör bygga huset själv. Vilket kräver att tummen inte ska vara kass, vilket min råkar vara.

Men dengår att fixa. Med en operation. Vilket kommer att ta bort den ständiga smärtan. Men också känseln.

Det kanske är lika bra att köpa husjäveln.

Vi får se. Det kan bli så att jag börjar att filososofera över husbyggen framöver. Problemet är att jag inte intresserad av det. Varken byggandet eller filosoferandet. Jag vill bara ha huset.

Jag har bland annat tittat på villavagnar, men priserna är dumma. Den minsta och billigaste som jag vill ha skulle ramla in runt vad jag uppskattar att jag skulle få om jag sålde min lägenhet. Bra, men dåligt. Man ska ju sluta att jobba också är det tänkt, så man vill ju gärna ha pengar emellan till livet som förtidspensionär/författare.

Vad jag menar med det jag har skrivit? Att jag vill ha ett hus – och att jag får sluta att skjuta upp dagens skrivande. Jag ligger efter som det är.

Varmt är det också. Värmeslag? Faktiskt. Så spring inte två mil mitt på dagen utan att dricka något. Kroppen kan misstänka att du försöker att döda den.

Någon har glömt att måla det rött.