Koncentrera sig på vad?

Bästa författaren någonsin är förmodligen den som har rejäl tur. Ett ämne, en briljant skrivstil, ett ångestladdat liv som pressas ut genom ett filter av briljans. … Eller bondröta.

En annan ingrediens är att man verkligen skriver också.

Jag har inte skrivit eller läst mycket de senaste månaderna. Olika orsaker till detta, som det oftast är, men mest av allt brist på motivation. Jag har inte varit sugen på att ha en bra bok skriven. Och i det läget, varför skriva nåt? Det mesta i mitt liv är på det viset, att den långsiktiga motivationen kommer och försvinner. Men hur ska man veta just vad man vill? Livet innehåller många saker.

Och vi har pengar. Kanske ska jag tjäna pengar nu för tidig pension och skriva sen? Det kan gå, det är faktiskt inte omöjligt. Jag kanske ska sitta och analysera aktier och investera dem vettigt. Kanske ger det mig mer skrivtid utslaget på ett liv. Jag vet inte. Ingen vet.

Annars kan jag inte bestämma mig för vilken bok jag vill jobba på. Jag har två som verkligen borde genomarbetas några gånger, men jag vill också skriva en ny. Och jag har den revolutionerande planen att skriva en ny bok till sommaren men den här gången att planera den först. Det vore nåt det, att tänka igenom innan. Låter inte roligt, men kanske är det vettigt.

Med det sagt, jag får väl rätta stavfel ett tag.

Liverpool är hårt mot författarlivet

Aktier. Ni vet, de där andelarna av företag som vi förlorar pengar eller nojar oss över att förlora pengar på. De är monster när det kommer till att ändra folks hjärnor. Att läsa på ”aktie-twitter” är som att titta på apor som grupprunkar.

Jag läser inte mycket på twitter.

Men likväl, jag orkar inte hålla isär mina nyheter därifrån och jag har författare och intressanta personer i samma flöde som folk som yttrar sig företags olika inneboende kvaliteter. Människor höjs till gudar för att de är så duktiga… hrm, för att de SÄGER att de är så viktiga. Det är som att man inte kan förstå att nån kan göra en egen kurva och säga: ”Titta, jag är Gud, jag tjänar pengar! Fyrtio procent om året!”

Man vill kräkas. (Och, ja, mina egna innehav gick ned idag. Förutom två som jag verkligen inte förstår varför de gick ned. Men jag är väl korkad som inte klarar av att analysera på ett vettigt sätt en aktiemarknad som samtliga andra inblandade alltid har helt rätt om. Det måste vara så.)

Skrivande har inte varit igång överhuvudtaget. En Liverpoolförlust, följd av en Liverpoolförlust fick mig att tappa sugen på det mesta. Det händer emellanåt. Jag har lärt mig att hålla mig ifrån skrivandet när det händer. Jag kan alltid producera ord, men jag kan inte alla gånger få kvalitet i dem. Ungefär som det här inlägget.

Det är också den eviga frågan om hur pass boken jag redigerar egentligen är läsbar. Jag skulle säga att det är en fråga om perspektiv. Fel ord. Letar efter bättre. Subjektivitet? Att skriva så koncist som jag har gjort får många att tycka att boken är färglös. Men jag skriver inte deckare, jag behöver inte tulpaner i varje vas eller ett häpnadsväckande motorljud i hjältens SAAB.

Men jag behöver få tummen ur.

Plopp.

boka mera

På en annan blogg (känn som en annan värld) skriver jag löst och skidnödigt om ekonomi. Jag har egentligen inget att säga, men det känns än då skönt att resonera med sig själv. Ungefär som här alltså.

Författandet går som det går: framåt. Men det händer inte mycket. Det är myrsteg med genomläsningar och en ständig ångest över att inte vara klar innan sommaren. Sommar med fyra veckors semester = en ny bok.

Jag har hittat luckor som jag inte trodde fanns i den senaste genomläsningen. Udda luckor, tidsuppfattningar hos karaktärerna som är jobbiga att lösa. Detta med att man som läsare gärna vill slippa hopp i tiden i handlingen. Gaah! Men det är ju så att det inte händer mycket emellanåt. Det känns väl ändå segt att då beskriva den tiden? Jag menar, jag skriver ju inte deckare, jag har ju handling i det jag skriver.

Som om jag skriver. Jag läser en aning och tittar sen på teve. Eller skriver om aktier.

 

Värt att försöka få en bok utgiven?

Ouäsch.

Fint ord? Jag funderar på om det är värt att försöka att få en bok utgiven. På ett personligt plan menar jag. Försöket i sig lär innebära många refuseringar och ångestfyllda mejlöppnanden. Och skulle boken bli utgiven skulle det bli elaka såväl som fina rescensioner. Och vill jag åt dem?

Jag vill skriva en bok som jag själv vill läsa. Så att få en bok publicerad handlar egentligen om pengar, om att synas och om att få dela med sig av en bra bok.

Men för att få en bok läst behövs den kanske dummas ned en aning. Det vill säga, min ord behöver anpassas till läsarens uppfattning av världen. Och får läsaren inte samma uppfattning som jag av en bok, då vete fan om jag vill att den ska läsa verket.

Givetvis, allt detta är ju ren lathet och en önskan om att kunna smyga undan och slippa få spö vid ett misslyckande. Men i alla fall.

Nog uppskjutet för idag. Dags för teve.

Oups.

stora delar av boken behöver snaggas

Nio procent kvar av den första genomgången på boken. Det är hårt, det tar tid och det deprimerar. Låt oss hoppas att det leder fram till en vettig bok till slut.

Jag har hittat ett långt avsnitt av boken där jag beskriver en person som jag helt glömt av. Vi pratar tio procent av boken ungefär. Det är Agneta Jönsson, utrikesministern som nu är statsminister, som ska till Skövde för att göra upp om pelaren med Skövde. Det vill säga, hon tänker säg att den är statens och att staden får finna sig i det. Hon blir dock alltmer nojig ju närmare staden hon kommer.

Den kvinnan… Jag undrar hur bokens handling egentligen fungerar. Jag skrev den utan plan ås jag borde inte vara förvånad. Men likförbannat sitter jag nu här och undrar vad jag har skrivit. Det är det stora, hur handlingen ska inramas. Det finns en logisk start, men jag har misslyckats att driva den starten ut till den egentliga handlingen. Det handlar om en pelare, tror man. Men det handlar om staden och om hur vårt kära kommunalråd hanterar den.

Usch och blä vad slit det här kommer att bli.

Men om några dagar kommer jag att få först läsa boken i eboksformat och sen kunna skriva ut den för fysisk slakt. Det är då jag kommer att kunna se om det är något att ha. Jag kommer äntligen att se helheten och vilka delar som ska bort och vad som behöver komma till. Det kommer helt enkelt att bli roligt. Det som finns skrivet kommer att bli bättre. Om det blir bra, det tror jag inte. Inte än. Det ska skrivas om. Och skrivas om. Och skrivas om. Det ska skrivas om också.

Kanske behövs en rast däremellan. Jag har trots allt en, vad jag tror, bättre bok, som ska gås igenom också.

Och här känns det som att jag är en pingisspelare med mig själv. Den enda boken, Börstorp, visar hur sur och elak Skövde är som stad. Den andra är mer en kärleksförklaring. Kan det vara så att jag spelar ett nollsummespel, att jag känner att jag kan dra ut svängarna mer om jag får bolla på det viset?

Oavsett. 91 procent. Whoppie! Om det bara inte varit en före detta utrikesminister som står där i sin hemvärnsutrustning och förvirrar handlingen.

jobbar på, och kanske en bloggsammanslagning

Hur går det då? Tja, tack som frågar. Det går sakta framåt. Jag har nästan tagit mig igenom hela Klumpen.

Det vill säga, jag har nästan rättat igenom den en första gång. Och det här kommer att bli första gången som jag klarar av att göra detta på datorn. Innan har jag alltid skrivit ut boken för en första rättning. Förmodligen är papper bättre för mig, men den tiden man sparar genom att inte behöva skriva in rättningar är enorm. Gäller bara att lyckas då.

Har fått frågan om varför jag inte försöker få boken eller någon tidigare bok publicerad. Ah, men det gör jag. Första steget är dock att jag vill att böckerna ska vara läsvärda för andra först. Om jag någonsin når fram till det stadiet är osäkert. Men så länge jag skriver så händer saker i alla fall.

Till andra saker. Pengar. Och bloggar. Jag har länge haft en, illa underhållen, blogg om investerande. Den är anonym men de som försöker har listat ut att det är jag som skriver. Jag funderar på att köra de inlägg jag gör här istället. Jag menar, knappt någon, och varför skulle de?, läser ändå den här bloggen.

Kanske kommer här lösryckta tankar om bolag som ständig närmar sig noll kronor i börsvärde ihop med de innehållslösa rapporterna om mitt eget skrivande.

En tredje sak. Att skriva här eller här. Alla ord jag bloggar med är ord jag inte skriver böcker med. Bara tänkte nämna det. Så, ju fler blogginlägg desto mindre ambitiös författare. Angående kvaliteten på böckerna, det vill säga. För att synas är ju trevligt och viktigt. Jag vet. Så vill jag publiceras, sälja, bli populär, då ska jag skriva mindre böcker och mer socialt dravel. Fast det är bra att omväxla också…

/ Håll den i topp, vänner!

Bajs?

Twitter kan vara frustrerande, men facebook kan man alltid lita på, det är alltid frustrerande. Jag vill ha min nyheter först. I tidsordning. Går det? Verkar inte så. Jag vill inte ha reklam. Går det? Verkar inte så. Skulle jag vara redo att betala för att få twitter och facebook utan reklam? … Låt mig fundera… Förmodligen.

Jupp, jag är bitter.

Har det att göra med att jag skriver dåligt? Oja.

Det fungerar dåligt att redigera dokumentet på datorn. Ett antal månader nu och jag har bara tagit mig igenom halva boken. Jag vill skriva ut den och göra som jag gjorde förut. Men en bok kan jag väl testa. Och det skulle gå så mycket snabbare om det fungerade att det är värt att lägga den här tiden på en bok.

Likväl suger upplevelsen.

Sen verkar boken dålig också. Den ska i och för sig göra det när jag går igenom den den första gången. Den gör alltid det. Men det är ändå hårt mot egot att se hur dåligt det är. Därför vore det skönt att ha den klar snart så jag kan läsa igenom hela boken och kunna sno runt med de stora delarna igen och se vad som egentligen är bok. Och vad som är bajs.

Vi avslutar där. Med bajs.

Jag hoppas att jag skriver kvalitet

Jag kan verkligen skriva och läsa mer än jag gör nu. Men det har inte känts rätt. Jag har inte fått in information i huvudet och jag har inte fått ut det genom fingrarna. Skrivkramp? Läskramp? Upptagenhet med resten av livet? Lathet?

Nej. Jag tror att det är problem med motivationen. Jag har ingen lust att skriva nån bok. Det vill säga, jag ser inte nyttan med att ha en färdig bok. Om den blir färdigredigerad, om den ges ut av ett förlag eller mig själv – vad sen? Jag tror inte jag vill vara en författare. Prata med folk och bli sedd som en som fipplar med ord. Inte nåt som lockar just nu.

Detta kan bero på att jag har sett och läst och lyssnat på författare som lägger ut orden om sig själva och sitt skrivande – och de låter som hösäckar rent intelligensmässigt. Det verkar, och det är säkert jag som bara är bitter över nåt just nu, som att det som står i fokus är att få ge ut en bok. Kvalitet och ídén med att göra världens bästa bok verkar inte vara på modet just nu.

Jag kan förstå att man vill producera och att det är läsaren som får ta smällen. Men jag vill gärna att det ska vara på ett annat sätt.

Det löser sig naturligtvis när jag fått ordning på boken jag sysslar med nu. Så jag går tillbaka till att ta hand om min ansiktskadade polske gruvingenjör som släpats in på ett hotell i Skövde. … Det låter roligt när man tar det ur sitt sammanhang. Vilket är en grillkväll. På en ledig dag. På Skövdedagen. Helgdagen.

Ha dä!

vilken ände nyper man bäst boken i?

Varför inte skriva lite hårdare än jag gör nu? Jag menar, mer än inget är ändå ett minimum.

Jag erkänner, det är hårt att få igång det igen efter semestern. Jag läste igenom boken jag skrev, Klumpen, och kände att den måste ligga, jag måste få mer distans till den innan jag går in och pillar. Men jag tittade då på boken jag skrev innan, Börstorps, och tyckte att den sög. Vilket jag inte tyckte för några månader sen.

Frågan lyder: hur länge kommer de att behöva ligga den här gången för att jag ska kunna redigera i dem? Jag är inte lat, det är inte det. Men jag måste hamna i ett läge där jag ser ”rätt fel”. Den största skräcken är att gå in och slakta i boken och sen upptäcka att jag gjort den sämre.

Jag vet inte vart jag ska börja, med andra ord.

Jag skulle kunna skriva fler nya grejer, det är alltid en möjlighet. Men det är också en undanflykt.

Nu finns det en bok till, Whooosh!, som jag skrev innan dessa andra två. Men den är annorlunda och jag tror inte att nån nånsin kommer att uppskatta den. Bara därför känns det… tungt att ge sig på den. För jag vill skriva en bok som jag känner kan ges ut nu. Bara för att. Jag tror fan att jag insåg det precis nu, att det är det jag vill. Jag vill att nån ska fatta hur bra jag egentligen är.

Och problemet är just detta, att jag skriver bra. Hade jag helt saknat talang kunde det väl kvittat om jag skrev och sen la på kammaren. Men ju fler böcker jag läser desto mer inser jag att inte bara är lika bra utan att jag ofta är bättre. Märk väl, jag har alltid fel i allt jag säger; och när det gäller att ha åsikter om hur saker skrivs så är jag rentav elak mot andra. Men nåt kan jag. Jag kan beskriva saker, jag kan skriva så att det går undan för folk när det läses, att de inte vill lägga ned boken.

Bara det att jag skriver på ett svårt sätt. Jag vill inte skriva på det sätt som man ”ska” skriva. Inte alltid. Ibland måste ett textstycke få slippa hooks. Ibland måste en text få vara intelligent, behöva kräva nåt av läsaren. Trots allt är läsaren den intelligenta av oss två: den personen läser ju bara, medan jag slitit i år med att skriva boken.

Så där. Drivel och dravel från en författare som inte vet vilken ände som är bäst att attackera först.

ett hårt skrivschema?

Planera sitt skrivande. Kan det vara nåt? Kampen inom mig mellan att fortsätta att jobba och att skriva på heltid fortsätter. Fördelen med det ena är att det ger pengar. Det är en bra sak. Man kan överleva då. Det andra har fördelen att det ger mer tid att skriva.

Men det finns en fajt till: aktier vs skrivande. Med hatkärlek till aktier tittar jag på framtiden och tänker att, nån gång… Drömma kan man ju. Men hur mycket tid ska jag lägga på det intresset? Ju mer tid desto mindre korkade affärer gör jag. Samtidigt tar det då tid.

Så, jag har en plan… Av nån outgrundlig anledning har jag köpt mig en ettårsprenumeration på en aktieanalystidning. Om inte annat kan jag se hur andra resonerar och jämföra detta med mitt egna taffliga bökande med siffror, slantar och omöjliga profetior på en börs som förr eller senare kommer att ta livet av allas våra plånböcker.

Och denna tidning kommer på lördagar. Så, jag tänker, bara aktier på lördagar? Ett kakelglashårt NEJ på att inte ens tänka på pengar eller företag förrän på lördagen? Sen kanske man behöver handla, och då får det bli under veckan när börsen är öppen. Men jag köper sällan, så det är inget att tjafsa om.

Detta skulle ge mig total frid att ha ångest över mitt skrivande i sex av sju dagar per vecka. Och DET är fan inte dåligt. Mmm, ångest.