Polen, ett land av gruvingenjörer

Jag hoppas att något vettigt kommer av min polske gruvingenjör. Han kommer in i handlingen en tredjedel in i boken och tar stor plats. Till stor del kommer han som en symbol för omvärlden, och senare som symbol för intolerant religion. Men han är också där som gruvingenjör.

Tror ni att han gör någonting som gruvingenjör? Han gör ju inte det. Han är mest där och går i fackeltåg. Samt blir tokig. Innan han avfärdas från staden och glöms bort.

Jag måste ha in mer gruva. Han känns väldigt tunn nu.

Faktiskt… kanske ska han strykas helt. Jag kan väl hitta en murare istället.

framåt, raske män med stubbat skägg!

Jag har lyckats att intressera för Klumpen igen. Denna bok som inte vet om den är rolig eller spännande, eller, hemska tanke, orginell. Låt oss hoppas att det blir lite av varje.

Fyrtio sidor av runt 240 är genomskrivna. Det som är bra är att hela sidor har ändrats. En episod där kommunalrådet sket ned sina byxor är kvar men är mer smakfullt beskrivet. Jag önskar att hela boken var mer smakfull, men jag skriver inte så. När vi kommer till den djupt religiöse polacken är jag osmakligt stereotypisk.

Men det är sådana saker som ska behandlas.

Jag tror och känner att det går framåt nu, att karaktärer bli mer definierade och att handlingen blir mer och mer förståelig. Jag har ett stort problem med själva grundgrejen runt Klumpen, huruvida den spelar roll för kommunalrådet eller inte. Men jag kommer närmare. Om jag tror att det kan bli en vettig bok av det hela? Nej.

Men just nu känner jag att jag behöver skriva igenom boken. Efter att jag sedan lagt den åt sidan för att mogna måste jag så välja vad jag ska göra under semestern. Förutom att se på fotbolls-VM.  Jag kan skriva igenom den här boken Klumpen igen. Jag kan skriva boken om Börstorp. Och jag kan göra det jag för mitt sinnes skull behöver göra: skriva en ny bok.

Det skulle bli tredje sommaren som jag skriver en bok på tre veckor. Nej, fjärde sommaren. Den första boken blev inte bra och jag tror inte jag kommer att göra den publicerbar någon gång. Den andra, den om Börstorp har kvaliteter, och den ska ges ut, om jag så ska göra det själv. Och den här boken från förra sommaren, den har fortfarande chansen att bli något värt att fortsätta med.

Förutom Börstorp var böckerna, och några noveller mitt i övrigt slit, skrivna totalt utan planering. Det var underbart, rensade hjärnan, var pur kreativitet.

Vi får se vad som händer. Men för psykets skull vore det bra att ge sig på en ny, oplanerad bok.

Vi får se.

karaktärerna ändrar namn, av egen vilja

Jag upptäckte idag att en Håkan blev till en Henrik Holund. Jag vet inte varför. Vi genomskrivningen har jag halkat in på en mer levande stil, vilket jag räknar med. Men att namnen skulle vilja ändra sig? Jag skulle så gärna vilja förstå hur min hjärna fungerar.

I de fall den fungerar.

Jag insåg idag att för tredje boken i rad så är jag fascinerad av ett visst stängsel som ett företag tillverkar. Det sliter sig in i berättelserna. … Kanske är det helt enkelt ett riktigt bra stängsel. Och jag fick till en fin bild: ett alldeles för lågt stängsel för ändamålet sätts upp av entusiastiska arbetare medan en garnision soldater sitter på röven och ser på. De skulle gärna hjälpa till, men det får de inte. De får ju inte ta del av det civila samhället. Åtminste inte i min bok.

För övrigt verkar folk på twitter inte förstå när de går över gränsen och blir främlingsfientliga. Man blir mörkrädd.

tredje tangentbordet för iår

Två tangentbord badade på ett år. Så… tretusen spänn per år på tangentbord. Börjar kännas onödigt.

Men jag gillar det skarpt, så det blir inte av att jag köper nåt annat. Vi pratar om Logitech K800. Mmm. 

Det är lagom följsamt för att min aphjärna inte ska bli arg på att det inte gör som jag vill och i samma takt.

Varför jag spiller vatten på det? För att jag är en idiot? Men det kan vara papper den här gången, ludd som gjorde det. Det såg skitigt ut och jag skulle ned och pilla. Och några timmar senare inga fler ”y”. Tio minuter senare ett nytt tangentbord beställt.

Det här med att skaffa mig en backupdator känns allt mindre korkat. Det sagt, jag skriver det här på en bärbar dator, och det är alltid den jag skriver på. Om det är via en stor skärm eller inte. Men i alla fall. Kanske en Thinkpad till.

Hur som! Det har varit skrivande av låg kvalitet och hjärnarbete på än lägre nivå. Jag kan inte hitta glädjen i att läsa andras eller eget material – och kan inte avgöra vad som är bra. Jag brukar kunna detta, se på en text vad som saknas och vad som är lysande. Så jag brukar kunna läsa precis vad som helst och tycka att det är njutbart. Just nu är allt bajs.

Och det jag skriver, när jag väl försöker, blir inte mycket bättre. Eller är det bara så att jag inte kan just avgöra vad som är kvalitet längre. Kanske skulle jag skriva och allt skulle vara perfekt? Det finns en möjlighet att det kan vara så. Den är i och för sig rövigt liten.

 

 

Koncentrera sig på vad?

Bästa författaren någonsin är förmodligen den som har rejäl tur. Ett ämne, en briljant skrivstil, ett ångestladdat liv som pressas ut genom ett filter av briljans. … Eller bondröta.

En annan ingrediens är att man verkligen skriver också.

Jag har inte skrivit eller läst mycket de senaste månaderna. Olika orsaker till detta, som det oftast är, men mest av allt brist på motivation. Jag har inte varit sugen på att ha en bra bok skriven. Och i det läget, varför skriva nåt? Det mesta i mitt liv är på det viset, att den långsiktiga motivationen kommer och försvinner. Men hur ska man veta just vad man vill? Livet innehåller många saker.

Och vi har pengar. Kanske ska jag tjäna pengar nu för tidig pension och skriva sen? Det kan gå, det är faktiskt inte omöjligt. Jag kanske ska sitta och analysera aktier och investera dem vettigt. Kanske ger det mig mer skrivtid utslaget på ett liv. Jag vet inte. Ingen vet.

Annars kan jag inte bestämma mig för vilken bok jag vill jobba på. Jag har två som verkligen borde genomarbetas några gånger, men jag vill också skriva en ny. Och jag har den revolutionerande planen att skriva en ny bok till sommaren men den här gången att planera den först. Det vore nåt det, att tänka igenom innan. Låter inte roligt, men kanske är det vettigt.

Med det sagt, jag får väl rätta stavfel ett tag.

Liverpool är hårt mot författarlivet

Aktier. Ni vet, de där andelarna av företag som vi förlorar pengar eller nojar oss över att förlora pengar på. De är monster när det kommer till att ändra folks hjärnor. Att läsa på ”aktie-twitter” är som att titta på apor som grupprunkar.

Jag läser inte mycket på twitter.

Men likväl, jag orkar inte hålla isär mina nyheter därifrån och jag har författare och intressanta personer i samma flöde som folk som yttrar sig företags olika inneboende kvaliteter. Människor höjs till gudar för att de är så duktiga… hrm, för att de SÄGER att de är så viktiga. Det är som att man inte kan förstå att nån kan göra en egen kurva och säga: ”Titta, jag är Gud, jag tjänar pengar! Fyrtio procent om året!”

Man vill kräkas. (Och, ja, mina egna innehav gick ned idag. Förutom två som jag verkligen inte förstår varför de gick ned. Men jag är väl korkad som inte klarar av att analysera på ett vettigt sätt en aktiemarknad som samtliga andra inblandade alltid har helt rätt om. Det måste vara så.)

Skrivande har inte varit igång överhuvudtaget. En Liverpoolförlust, följd av en Liverpoolförlust fick mig att tappa sugen på det mesta. Det händer emellanåt. Jag har lärt mig att hålla mig ifrån skrivandet när det händer. Jag kan alltid producera ord, men jag kan inte alla gånger få kvalitet i dem. Ungefär som det här inlägget.

Det är också den eviga frågan om hur pass boken jag redigerar egentligen är läsbar. Jag skulle säga att det är en fråga om perspektiv. Fel ord. Letar efter bättre. Subjektivitet? Att skriva så koncist som jag har gjort får många att tycka att boken är färglös. Men jag skriver inte deckare, jag behöver inte tulpaner i varje vas eller ett häpnadsväckande motorljud i hjältens SAAB.

Men jag behöver få tummen ur.

Plopp.

boka mera

På en annan blogg (känn som en annan värld) skriver jag löst och skidnödigt om ekonomi. Jag har egentligen inget att säga, men det känns än då skönt att resonera med sig själv. Ungefär som här alltså.

Författandet går som det går: framåt. Men det händer inte mycket. Det är myrsteg med genomläsningar och en ständig ångest över att inte vara klar innan sommaren. Sommar med fyra veckors semester = en ny bok.

Jag har hittat luckor som jag inte trodde fanns i den senaste genomläsningen. Udda luckor, tidsuppfattningar hos karaktärerna som är jobbiga att lösa. Detta med att man som läsare gärna vill slippa hopp i tiden i handlingen. Gaah! Men det är ju så att det inte händer mycket emellanåt. Det känns väl ändå segt att då beskriva den tiden? Jag menar, jag skriver ju inte deckare, jag har ju handling i det jag skriver.

Som om jag skriver. Jag läser en aning och tittar sen på teve. Eller skriver om aktier.

 

Värt att försöka få en bok utgiven?

Ouäsch.

Fint ord? Jag funderar på om det är värt att försöka att få en bok utgiven. På ett personligt plan menar jag. Försöket i sig lär innebära många refuseringar och ångestfyllda mejlöppnanden. Och skulle boken bli utgiven skulle det bli elaka såväl som fina rescensioner. Och vill jag åt dem?

Jag vill skriva en bok som jag själv vill läsa. Så att få en bok publicerad handlar egentligen om pengar, om att synas och om att få dela med sig av en bra bok.

Men för att få en bok läst behövs den kanske dummas ned en aning. Det vill säga, min ord behöver anpassas till läsarens uppfattning av världen. Och får läsaren inte samma uppfattning som jag av en bok, då vete fan om jag vill att den ska läsa verket.

Givetvis, allt detta är ju ren lathet och en önskan om att kunna smyga undan och slippa få spö vid ett misslyckande. Men i alla fall.

Nog uppskjutet för idag. Dags för teve.

Oups.

stora delar av boken behöver snaggas

Nio procent kvar av den första genomgången på boken. Det är hårt, det tar tid och det deprimerar. Låt oss hoppas att det leder fram till en vettig bok till slut.

Jag har hittat ett långt avsnitt av boken där jag beskriver en person som jag helt glömt av. Vi pratar tio procent av boken ungefär. Det är Agneta Jönsson, utrikesministern som nu är statsminister, som ska till Skövde för att göra upp om pelaren med Skövde. Det vill säga, hon tänker säg att den är statens och att staden får finna sig i det. Hon blir dock alltmer nojig ju närmare staden hon kommer.

Den kvinnan… Jag undrar hur bokens handling egentligen fungerar. Jag skrev den utan plan ås jag borde inte vara förvånad. Men likförbannat sitter jag nu här och undrar vad jag har skrivit. Det är det stora, hur handlingen ska inramas. Det finns en logisk start, men jag har misslyckats att driva den starten ut till den egentliga handlingen. Det handlar om en pelare, tror man. Men det handlar om staden och om hur vårt kära kommunalråd hanterar den.

Usch och blä vad slit det här kommer att bli.

Men om några dagar kommer jag att få först läsa boken i eboksformat och sen kunna skriva ut den för fysisk slakt. Det är då jag kommer att kunna se om det är något att ha. Jag kommer äntligen att se helheten och vilka delar som ska bort och vad som behöver komma till. Det kommer helt enkelt att bli roligt. Det som finns skrivet kommer att bli bättre. Om det blir bra, det tror jag inte. Inte än. Det ska skrivas om. Och skrivas om. Och skrivas om. Det ska skrivas om också.

Kanske behövs en rast däremellan. Jag har trots allt en, vad jag tror, bättre bok, som ska gås igenom också.

Och här känns det som att jag är en pingisspelare med mig själv. Den enda boken, Börstorp, visar hur sur och elak Skövde är som stad. Den andra är mer en kärleksförklaring. Kan det vara så att jag spelar ett nollsummespel, att jag känner att jag kan dra ut svängarna mer om jag får bolla på det viset?

Oavsett. 91 procent. Whoppie! Om det bara inte varit en före detta utrikesminister som står där i sin hemvärnsutrustning och förvirrar handlingen.

jobbar på, och kanske en bloggsammanslagning

Hur går det då? Tja, tack som frågar. Det går sakta framåt. Jag har nästan tagit mig igenom hela Klumpen.

Det vill säga, jag har nästan rättat igenom den en första gång. Och det här kommer att bli första gången som jag klarar av att göra detta på datorn. Innan har jag alltid skrivit ut boken för en första rättning. Förmodligen är papper bättre för mig, men den tiden man sparar genom att inte behöva skriva in rättningar är enorm. Gäller bara att lyckas då.

Har fått frågan om varför jag inte försöker få boken eller någon tidigare bok publicerad. Ah, men det gör jag. Första steget är dock att jag vill att böckerna ska vara läsvärda för andra först. Om jag någonsin når fram till det stadiet är osäkert. Men så länge jag skriver så händer saker i alla fall.

Till andra saker. Pengar. Och bloggar. Jag har länge haft en, illa underhållen, blogg om investerande. Den är anonym men de som försöker har listat ut att det är jag som skriver. Jag funderar på att köra de inlägg jag gör här istället. Jag menar, knappt någon, och varför skulle de?, läser ändå den här bloggen.

Kanske kommer här lösryckta tankar om bolag som ständig närmar sig noll kronor i börsvärde ihop med de innehållslösa rapporterna om mitt eget skrivande.

En tredje sak. Att skriva här eller här. Alla ord jag bloggar med är ord jag inte skriver böcker med. Bara tänkte nämna det. Så, ju fler blogginlägg desto mindre ambitiös författare. Angående kvaliteten på böckerna, det vill säga. För att synas är ju trevligt och viktigt. Jag vet. Så vill jag publiceras, sälja, bli populär, då ska jag skriva mindre böcker och mer socialt dravel. Fast det är bra att omväxla också…

/ Håll den i topp, vänner!