ny bok i görningen, va fan, det är ju vår

Jeanette och solfarmen är den meningsfulla titeln på vad jag skriver på för tillfället. Är den bra? Det återstår att se. Den är åtminstone bra att skriva om man vill låta hjärnan vandra iväg från den bok man borde redigera.

Problemet med boken är att jag läste gamla science fiction-noveller just innan. Så lagringen av energin från nämnda solpaneler borde med andra ord vara mystisk. Men jag lutar mer åt att den inte finns där, att det är en vem lurar vem-berättelse. Oavsett har jag fått med en lömsk typ som heter Jörgensen, Atlas Jörgensen. Och det borde väl vara värt nåt.

nyheter på vettigt sätt

Vore det inte trevligt med en sajt där det fanns relevanta nyheter om världen? Det vill säga, där man slapp upprepade nyheter om ämnen. Ja, det är hemskt att det är ett bombdåd där eller där. Men vi är inte idioter, vi förstår att det har hänt, för vi har läst det. Vi tjänar inget på att vara uppdaterade med vad som händer. Det är en fix vi får bara, nåt som ger oss glädje i vårt nyhetsberoende.

Jag inser att många tänkt på det här sättet och jag inser att många lär ha försökt att ordna en sån tidning, en sån sajt. Och det värsta: jag inser att det redan finns sån sajter. Men… jag kan inte hitta dem. Och det rätt penis med världen när det viktiga är gömt i en flimrande fasad av vad som händer i världen runtom.

Snälla, ge mig det viktiga och inte bilder på hur världen är. Ge mig folk som tänker, inte upprepar rapporter.

Sjysst.

det som skrivs när jag behöver skriva

Ibland vill jag inte skriva på nån av mina böcker. Men jag känner en viss skyldighet att inte låta fingrarna och hjärnans samarbete vila. Då kan det hända att jag skriver nåt, bara för att. Det trillar fram de mest underliga saker när tankarna just inte har nåt mål att nå. Det här skrevs under den senaste halvtimman idag, i väntan på Champions League-fotboll på teven. Heja Bayern!

 

Smör

En bok om det förenklade livet

Timmer flottades nedför Dalälven tills älven tog slut. Sen tog älven slut som färdväg och övergick i långtradartrafik. Till sist, och det är nu det, så har i stort sett slutat att använda trä till så mycket.

Tre fräcka meningar som i och för sig betyder mycket men som knappast för med sig mycket information.

Det finns ett värde i att kunna kommunicera ordentligt i det skrivna ordet. I många tidningar så är man bra på det. Brittiska The Guardians Barry Glenndenning är fantastisk, och läsvärd även för de som inte gillar det gröna fältets schack. Det uttrycket betyder att jag pratar om fotboll. Uttrycket är fint men säger inte mycket till nån, det är en utsmyckning mer än nå egentligt värde. Så, ska jag använda det måste jag väga det coola med namnet mot att det just bara är en längre omskrivning av vad jag menar. Men vi kommer till det.

Tidningar klarar av att kommunicera. Men hur är det med våra upphöjda romanförfattare? Alla är olika, men visst dansar alltför många med orden istället för att sätta ned foten och säga det de egentligen vill säga. Kanske är problemet att de inte vet vad de vill säga? Kanske finns det inget problem, då en skönlitterär bok ska upplevas och inte brukas till nån nytta.

Har i hängt med så här långt? Känns det bra? Sitter ni fint? För den här boken handlar inte om detta, den här boken handlar om smör. Det kan man se på rubriken.

Jerry Aronsson var nästan två meter lång. Det innebar att han hade slagit i huvudet i otaliga av de torp han besökt på sin jakt efter ett skrivarnäste. Han var inte journalist och han närde inga författardrömmar, men han var ute efter ett ställe där han kunde fokusera sig och få nåt gjort. Han var osäker på vad han ville åstadkomma, men han visste att han ville försökte.

Han var fyrtioett år. Gammal. Det innebar att han ingen längre såg nån framtid i honom men också att världen inte längre ställde krav på honom att bli bättre. Självklart ställde man krav, man förväntade sig bara inte att han skulle leva upp till dem. Han kunde äntligen, för första gången sen han blivit vuxen få ta hand om sig själv och ingen skulle bry sig.

Tre-fyra hus slog han i huvudet på och gillade. De hade det andra saknade: ett pris som innebar att han kunde växla in sina surt investerade aktiepengar mot just torpet. De flesta var gamla och luktade sur tapet och mjöligt trä. Men det var det värt för att slippa lån. Utan större dramatik än att försäljaren undrade om han inte ville fundera på det ett tag så köpte han ett av torpen, slog till efter att ha vandrat runt i en halvtimma. Han hade sett att det var vattentätt och att där fanns el indraget. Skita fick han göra i den lilla biten skog som följde med eller, vilket var mäklarens förslag, skita i en eltoalett. Jerry visste inte vad det var och trodde inte att han var intresserad av att få veta det heller.

”Men det finns internet, va?”

Stället må ligga halvvägs uppför Lugnåsberget och se piktoreskt ut, och sunkigt inuti, men han behövde ha en kontakt med världen så han kunde få nåt uträttat också. Inte skulle det ge nåt om han vara satt där, isolerad.

Men mäklaren sa, att tyvärr var täckningen rätt obefintlig på just det stället på berget. Men titta på priset.

Jerry tittade på priset och på sin egen privatekonomi och köpte huset. Han skulle inte klara sig utan internet men han tänkte att tekniken nog utvecklar sig snabbare än vad han kommer på nåt vettigt att göra i huset.

Varje dag efter jobbet på Samhall i Skövde, där han var den som bestämde vad man skulle göra med de lymlar som var missanpassade genom att de var pissråttor, åkte han till sitt torp. Och han satte sig där och vad glad att han hade en lägenhet att åka hem och skita i sen.

För han hade svårt att hitta fram till sin idé, till det han skulle göra med livet.

Det här pågick i två månader och det kändes allt dummare. Tills en dag han tänkte att inte dög till att göra det han borde göra i livet. Okej, men då fick han väl göra det han ville då. Och han ville bli handbollsproffs.

 

***

Jag vet. Det är underligt. Men å andra sidan. Ingen läser den här bloggen. Och det är inte så att jag skulle skriva en bok på det här sättet. … Jomenvisst, för det är ju så jag skriver dem. Jag skulle lätt kunnat ha fortsätta att skriva på den texten och nitton dagar senare (jag skriver böcker på nittio dagar, det har liksom bara blivit så) skulle jag ha haft en bok på hundratusen sidor. Den skulle varit intressant och läsvärd. och leeeeeeeedigt lös i kanterna.

Men just det : Heeeeeeja Bayern!, var det ju.

jag är ett talanglöst pisshuvud – läs mig

Min stora skräck när jag redigerar det jag skriver är att jag slänger bra saker. Jag vet att jag gör det, för handlingen behöver bli konsekvent och så vidare. Men ibland känns det som att ansiktet ska stelna över insikten att jag verkligen slängt nåt som borde varit kvar.

Längre bitar kan vara som att slita själen ur sig.

Jag vet att jag alltid kan skriva om nånting bättre än vad jag gjort innan, det handlar inte om det. Men bitarna, att de jag lyfter bort skulle bidragit till en bättre helhet än de jag stoppar in. Det är ångest i feta lager. Man kan anta att det är det här man har redaktörer till. Men det får man betala för. Och jag är för snål. Dessutom vill jag klara det själv, för det är ju jag som skriver boken. Jag är medveten om att vissa anser att det är ett jobb att skriva en bok och en att redigera den. Apskit, säger jag om det. Skulle jag som författare inte vara mer än en som kommer på en berättelse? Jag hävdar här och nu att författare som jobbar så är talanglösa pisshuvuden.

Låt mig förtydliga: jag vill hemskt gärna ha en som hjälper mig att redigera. Självklart är det så. Det skulle innebära att jag blir ett pisshuvud. Men jag skulle lugnt kunna leva med det. För som det är nu så är saker svåra, besluten för svåra och talangen räcker inte till.

Kanske är läge att skicka in boken till förlag snart.

Fast, nej, det är det inte. Jag har ofantligt mycket som måste ordnas till för att det ska bli läsbart det hela. Nej, för att det ska bli köpbart. Jag tror att jag skulle läst det jag skrivit nu och njutit av det. Det är en avslappnad stil och det är en berättelse om den lilla människans kamp mot den moderna världens alltför snabba tankar.

Inte illa av ett talanglöst pisshuvud.

skriva böcker på heltid är väl sådär

Ofta är det tråkigt att jobba. Jag menar nu mitt arbete som kock. Det är tråkigt av olika anledningar, mest för att det är ett jobb, ett måste. Men livet är nu en gång sånt.

Och jag tänker då på drömmen om att få skriva böcker på heltid. Så man blir mörkrädd, men kommer jag att bli lika rastlös och uttråkad av det också? Jag tror inte det. Jag tror jag dör av hjärtattack innan det händer.

För kroppen tar stryk just nu. Jag försöker att skriva igenom boken En Bibliotekarie som heter Lillemor köper ett slott från början, och nu försöka att göra kapitlen så som de ska vara. Jag har skrivit det jag vill skriva, nu ska det läggas i rätt ordning, pyntas och byggas ut på rätt ställen. Och det går inte bra.

Första kapitlet funkade fint. Men nu sitter jag med en klump till kapitel som inte vill låta sig bli lättläst. Jag har hela tiden försökt att skriva boken utan tillbakablickar, men märker att det är inte lätt nu.

Men det som är lätt väger inte mycket här i livet.

ny titel på boken!

Nu se, nu så, smackelibang: ”En bibliotekarie som heter Lillemor köper ett slott.”

Vad sägs? Jag är kär i titeln och kommer så att vara i flera dar. Sen kommer jag att ändra den, förstås. Men kommer jag verkligen att göra det? För är den inte fin?

Det som är bra är att den säger vad boken innehåller. Och på nåt sätt vill man ändå veta det när man tar tag i en bok. ”Aniara”. Huh? Fin titel – när man läst sig till vad boken handlar om. Men som världen snurrar allt snabbare och den moderna vetenskapen verkar vara mer än nåt annat inriktad på hur man skriva korta och sakliga beskrivningar av teveserier på Netflix, då kanske man behövder doppa tårna i den världen.

Så, där var mitt dopp.

samvetet om att skriva en bra bok

Det är väl inte så lätt att vara människa, om man jämför med övriga djur. Vi vet – vi borde veta – vad vi gör fel, och det är upp till oss att agera därefter. Gör vi nåt som påverkar nån på ett illa sätt så är det med andra ord vårt fel.

Men vi kan vända på det: vi är till skillnad från övriga djur de enda som medvetet kan göra rätt. På hela denna blå planet är det endast vi tiotalet miljarder människor som har möjligheten att göra rätt. Pust, det ligger en hel del ansvar i det.

Har vi några skyldigheter? frågar jag mig försiktigt. Nej, vi har inte det. Vi är individer och vi har samveten. Hur vi använder oss av dem är upp till oss. OM vi använder oss av dem är upp till oss.

Vi halkar nu medvetet in på Börstorp, boken jag skriver på för tillfället. Mitt samvete vill gärna göra gott. Så… ju bättre bok jag ger till andra att läsa desto finare samvete har jag?

Anders, du är dum. Det finns förmodligen folk som sätter mindre press på sig än vad du gör

tjöta

Den stora frågan: vad ska man läsa för bok idag då? Eller för den delen, under livet?

Att hitta böcker som är värda att läsa är svårt. För innan du har läst en bok vet du inte om du gillar den. Ibland tror jag att man ska gå på omslagen. Det går fortast och du behöver inte tänka efter.

Det är minsann det klokaste jag har tänkt på länge.

Å andra sidan tänker jag inte mycket överhuvudtaget, åtminstone inte så mycket som folk tror. För vet du? Folk tror att jag är smart. Och folk tror att smarta personer tänker. … Några kanske gör det. Resten av de smarta är som resten av oss, de reagerar.

 

Slut.

Facebook och Google är dödsdömda

Muäh. Jag, det finns intelligentare ord, fast det beror ju på hur man ser det. Så, vad har dumskallen tänkt på denna gången då?

Jo, åter detta med hemsidor. Denna gång via walt-alt-delete, en podcast från The Verge med Nilay Patel och Walt Mossberg. De har, precis som jag, filosoferat, och skrämts, över att allt online blir mer och mer delar av större nätverk. Om jag är musiker, inte fan gör jag en egen hemsida och huserar där. Nej, jag sätter mig youtube – för där händer saker. Men youtube ägs av google. Så youtube länkas lätt till google+ och så vidare.

Facebook? Helvete vad trött jag är på att se skiten. Vilket också är varför jag knappt gör det. Bra ställe att bli kontaktad av folk på, men där tar det slut.

Det jag inte vill, det som retar mig med dessa nätverk, är alla dessa jävla förslag man får. Jag skulle vänligen vilja få bestämma själv vad jag möjligen skulle vilja vara intresserad av. Har nåt ett problem med det? Ah, men det har man tydligen. Allt ska förutses, fyllas i automatiskt. Om jag vill se på en video på youtube. Vad händer? Där kommer förslag på fler videos. Helt okej. Men vilka förslag kommer? De som jag redan har lyssnat på! Javisst, jag tittade på en kpopvideo. Och jag fick låtförslag. Jag tittade på en annan. Och jag fick samma låtförslag. Jag tittade på en tredje…

Google, vi tar väl de som exempel, verkar korkat nog tro att jag hela tiden vill gilla samma saker. Kanske, bara kanske, vill jag inte vara en del i flock, i alla fall inte i en flock som står och stampar på samma ställe. Om Google/Alphabet ville rekommendera saker så kan de tänka om i sättet de gör det.

Dessutom, jag vill inte att de gör det. Alls. Överhuvudtaget. På nåt sätt. Nätet skulle vara fint om det lät mig bestämma själv, inte försökte skyffla mig hit eller dit. Det blir alltmer obrukbart.

Vilket leder oss till personliga hemsidor igen. Jag tror att jag hellre vill ha en struktur som Yahoos gamla, där man letar genom mappar med kategorier för att hitta sidor man gillar. Eller nåt annat. Vad som helst förutom att all info ligger inbundet hos företag som lusar ned en med förslag och förhindrar en från att fritt hitta saker man kunde vara intresserad av.

Det som är skönt med detta är att korkade saker brukar gå under.

Så, där har ni det: Facebook och Youtube kommer att gå under. Förhoppningsvis hyfsat snart.

Till dess ska jag försöka läsa lite mer på bokbloggare – och försöka ducka undan deras pop-ups som försöker länka mig vidare till deras – Gah! – facebooksidor.

håll din egen hemsida

Jag gillar hemsidor som är personliga, och jag menar nu sidor som tydligt är gjorda och drivna av en person. Det finns ärlighet och charm i det. Och är den sidan sen reklamfri blir jag lycklig, kan nästan läsa mig runt där även om det skrivna eller bilderna är intressanta.

Men det ska vara en egen hemsida. En facebooksida? Nej, illa, usch, fy. För där är allt ordnat, där är allt knutet till omvärlden i ett inlindat litet fint paket dit du slussas genom länkar som du knappt ens själv vet om att du skapar. Myspace? Nej, vill inte se.

Av en slump, och jag kan naturligtvis inte hitta den, snubblade jag på en hemsida om en damm. Nån har fotograferat djuren runt dammen och gjort det i åratal. Fantastiskt. Jag drogs in till bilderna och till det personen skapade. Där fanns några kommentarer bloggdelen och några på sidorna med foton… Ah, det var så fint. Men det var ingen populär eller känd sida.

Men där var kvalitet. Där var nån som stod på egna ben.

Det är litegrann skillnaden mellan att jag nu har en blogg under ett eget domännamn: andersjuhlin.com. Jag har en sovande blogg på anders.worpress.com. Men det står wordpress i titeln. Och emellanåt släpper wordpress fram en reklamblänkare på sidan. (Inte ofta, men trots allt, det dyker upp.) Jag tar mer ansvar nu, känner jag som läsare av min egen blogg. Det känns som om jag bryr mig.

Innehåll är så klart alltid innehåll. Men när nåt är fristående från ett system, när länkar och annat måste läggas till för hand och inte klickas in genom en lista med förslag från den tjänsten eller den appen, då känns det finare, öppnare, ärligare. Och då blir jag lycklig.

Ha ha! Ni skulle sett vad fin och innehållsrik min andra hemsida anderssagor.com var. Innan jag råkade ut för det man just råkar ut för när man ska ta allt ansvar och vara sin egen herre eller dam över sin domän: malware. Brrr. Men man lär sig, och jag tror jag vet hur jag ska rädda sajterna om det händer igen.

Men fram till dess: det är jag, min sajt mot evigheten!